Sorg

Sajtvärdens historia

2009-08-05 12:10 #0 av: Axna

Det här skrev jag någon månad efter våran dotters bortgång!

 

Mammas berättelse

 

Amandas beräknade förlossningsdatum var den 11 januari 2004. Den dagen fick jag värkar som började vid 17-tiden. Under hela måndagen gick jag med värkar men vid tvåtiden på natten mot tisdagen bestämde jag mig för att ringa till Östra Sjukhuset. De tyckte att vi skulle åka in och en halvtimme senare anlände vi till normalförlossningen. Där blev vi visade till ett rum av en barnmorska som undersökte och sedan satte CTG på mig.

En stund senare visade CTG-kurvan att Amanda inte mådde så bra. Hennes hjärtljud sjönk mycket drastiskt när värkarna kom. Jag och Mikael förstod nog inte så mycket av det som hände. Vi trodde att maskinen tappade bort hjärtljuden ibland när vår dotter rörde sig i magen och att de kraftiga kurvorna visade värkarna istället för Amandas hjärtljud.

När barnmorskan hade varit inne och kontrollerat mätningen tillkallades jourläkaren som snabbt beslutade om akut kejsarsnitt. Helt plötsligt var det jättemycket personal i rummet som hjälpte mig att bli redo för operationen. Under tiden förklarade läkaren hur det låg till med vår dotter. I den stunden trodde jag att mitt barn va trött efter två värkdagar och ville ha hjälp med att komma ut till oss. När vi åkte upp till operation slog det mig helt plötsligt att inom en halvtimme skulle jag och Mikael blir föräldrar till vårt kärleksbarn och den vetskapen gladde mig oerhört.

Före de skulle göra snittet fick jag ryggbedövning av narkosläkaren, men den tog inte som tur var med tanke på vad som hände. Läkaren beslutade då att jag skulle sövas. Innan jag blev sövd fick jag veta att Mikael skulle gå och sätta sig i korridoren. När han var på väg ut så skulle jag säga att jag älskar honom väldigt mycket, men jag hann inte innan narkosen tog mig till sömnens land.

Kl. 03.35 föddes vår efterlängtade dotter. Hon omhändertogs av några mycket erfarna läkare som gjorde allt för att rädda hennes liv vilket tyvärr inte var möjligt. Amanda dödförklarades kl. 04.05.

En och en halv timma senare vaknade jag ur narkosen. När jag återfick medvetandet började jag ropa efter Mikael och helt plötsligt började jag störtgråta. Jag kände på mig att något var galet. Läkaren som beslutade om kejsarsnittet satt bredvid mig med vår barnmorska och jag frågade dem hur det var med barnet. Läkaren tittade sorgset på mig och sa att flickan inte hade klarat sig. Jag började gråta ännu mer och sa hela tiden för mig själv att jag inte ville vara med längre. Efter en stund frågade jag läkaren om min dotter hade lidit och det hade hon inte sa hon. Hon frågade då om jag ville ha flickan hos mig och jag sa att jag ville det. Efter en stund kom en sköterska in med en barnvagn och jag kommer ihåg att jag slutade gråta och tittade på vagnen och gladde mig istället att jag äntligen skulle få se mitt barn. Jag fick henne till min famn och jag såg direkt hur lik hon var sin pappa. Amanda är det vackraste barn jag har sett i hela mitt liv.

Vid halvsextiden åkte vi till vårt rum på förlossningen och jag höll Amanda hela förmiddagen. Våra föräldrar kom och sörjde med oss. Under dagen fick vi träffa en läkare som förklarade vad de hade gjort för vår dotter. Ett av de finaste minnena jag har på sjukhuset var när jag fick klä Amanda. Jag hade tänkt hela dagen att jag måste klä på henne något och äntligen fick jag göra det med hjälp av en barnmorska. När vi gjorde det så satt Mikael och våra föräldrar runt omkring mig och grät. Jag förstod inte varför de grät för det här var en fin stund för mig. Men när jag var klar började jag också gråta för att jag då insåg att vi aldrig kommer få se Amanda växa upp.

På kvällen åkte Mikael och jag upp med våra föräldrar till en gynavdelning där vi skulle vara tills vi fick åka hem. Snittet gjorde inte så ont, så redan dagen efter var jag uppe och gick. Den dagen åkte vi ner till förlossningen igen och fick se Amanda. Det var väldigt jobbigt men också en fin stund för mig och Mikael. På eftermiddagen fick Amanda åka till Sahlgrenska för att obduceras. Tanken på att hon låg i ett kallt bårhus var outhärdlig. Helst hade jag velat att hon var hos mig och Mikael.

På torsdagseftermiddagen gick vi ut på en liten promenad utanför sjukhuset. Jag blev mycket förvånad över att livet där utanför gick vidare, medan Mikaels och min värld hade stannat.

Så på fredagen fick vi äntligen åka hem.

 

 

 

Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)

Anmäl
2009-08-06 12:18 #1 av: Lilacbower

Skickar en kram........

Anmäl
2009-08-07 12:16 #2 av: forkam76

kramar från mig.

Tänk på din lilla Ängel Amanda som tittar på dig och din man varje dag. Med kärlek.

Anmäl
2009-08-16 21:35 #3 av: SaaraE

Otrolig stark berättelse du skrivit.

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

Anmäl
2009-08-17 13:09 #4 av: Axna

Tack alla!

Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)

Anmäl
2009-08-27 22:55 #5 av: Mirjami-78

Skickar en kram och tack för att du berättade din historia.....

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2009-08-29 12:36 #6 av: sighni

Livet är bra orättvist!

Anmäl
2011-03-22 10:57 #7 av: Lindansare

All värme till er!

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2013-07-30 22:25 #8 av: KitoBonito

<3

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.