Annons:
Etikettsorg
Läst 9296 ggr
[Norum]
2009-07-07 16:34

Dela med sig eller inte?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Denna artikel har FridaYouKnow skrivit.. Om sorg men också om djup kärlek.

Jag tror inte det är många som märker att jag förlorat någonting jag älskar när man möter mig på stan. Det gör man på en del. Att någonting är fel, alltså. Röda svullna ögon, näsduken upptryckt i ansiktet och stora trötthetspåsar långt ner på kinderna. Man kan ju undra, men det är ju inte särskilt ofta man går fram till en helt okänd människa och frågar hur personen mår. Jag har i alla fall aldrig skådat någonting sådant i mitt 14-åriga liv. Fast vem vill ha stöd från någon man inte känner?
Det vill nog inte jag, det är därför jag aldrig velat gå till en psykolog eller kurator. Blotta mig själv inför någon jag inte känner tillit till lockar min inte särskilt faktiskt, men jag kan ju inte veta hur andra känner. Man blir ju ändå glad över att någon bryr sig?

När jag var 10 år flyttade min pappa ut. Eller blev sparkad, kalla det vad ni vill. Jag visste varför och tyckte väldigt synd om honom, men samtidigt var jag väldigt rädd. Allting man hör om alkoholister är hur aggressiva de är, hur de inte kontrollerar sig. Det kanske stämmer, men min pappa var inte sån. Jag vet det, jag bodde med honom. Men ändå var jag rädd, eftersom det var det enda man fick höra i sammanhanget och jag erkänner ju att det inte hjälpte någonting att han skulle flytta. Jag kom hem efter skolan en dag och utanför stod pappas bil parkerad. Jag tänkte på vad mamma sagt, att jag inte fick säga ett ord till honom och absolut inte släppa in honom i huset. Han gick såklart ut ur bilen när han såg mig komma, ville ha en kram. Jag ville så gärna säga hej och prata en stund, men rädslan tog över och istället ignorerade jag och gick förbi utan att ens se på honom. Inte bara en gång, utan jag har t.o.m. tappat räkningen. Det var hemskt, jag grät mig till sängs så många gånger, jag visste ju att han ville träffa mig och jag ångrade mig varenda gång, men fortsatte ignorera eftersom jag inte vågade någonting annat.

Han fick i alla fall en lägenhet några månader senare så då bodde jag och mina syskon där varannan helg. Älskade varje sekund. Men så blev han sjukare, åkte in på sjukhus. Jag var elva, skulle just fylla tolv. Han låg inne hela jullovet och en vecka efter min födelsedag försvann han. Fanns inte mer.
Under hela sjukhustiden sa alla till mig att det här kommer gå bra, han är snart frisk igen. Därför blev jag så chockad när det inte alls stämde. Det var fel, det kunde inte vara min pappa som var död. Fel Fel Fel.
Det stämde. Meningarna byttes ut till minns det bra, minns allt det fina. Men jag hör ingenting fint. Eller det kanske anses fint att varna mig att göra allting som påminner mig om min pappa? Det kanske anses fint att varenda gång vi drar upp ämnet i skolan ska jag sitta och må dåligt, skämmas över vad som hänt och bara känna att allting är mitt fel? Nej, jag tror inte det. Men det är så ändå, det är så det ser ut.

Jag slapp som tur var berätta för klassen, det gjorde min lärare när jag inte var där. Men jag kom ju till skolan och jag visste vad som väntade. Deras blickar som skulle kolla snett på mig, när de skruvade på sig för att de var osäkra på vad som var okej att säga och vad som inte var det. Om jag kunde skratta?
Istället för att tillåta mig vara ledsen skrattade jag och spelade ett spel med dem, hur gärna jag än ville hoppa av och springa hem för att aldrig mer återvända dit. Jag tror de blev lättade. De gick vidare.
Jag ångrar det nu. Det har gått 2 ½ år och jag har länge känt att jag måste prata med någon men har aldrig vågat på grund av det som hände i början. Jag var i.o.f.s för ledsen för att prata om det då, men jag visade knappt att det hade hänt någonting och det tror jag tyvärr sände ut signalerna att jag inte ville prata om det, så varför skulle jag vilja det nu? Så därför vågar jag inte ta kontakten även om jag vet att det egentligen är helt okej. Mina lärare det året sprang förbi och stannade i någon sekund, sa att jag kunde prata med dem, men när de sedan sprang vidare snabbare än jag hann blinka kändes det ganska oseriöst.

Så därför jag har många gånger ställt mig frågan, hur ska man göra på bästa sätt för att visa att man finns till? Det är ju inte så himla lätt att ta upp någonting som man vet att ens vän har problem med, vad det än är, men att veta att personen i fråga går runt och mår dåligt, spelar teater för de andra i stort sett varje dag är inte heller så kul. Jag tror det är bättre med det förstnämnda. Jag hade uppskattat det för själv är det inte så lätt att ta sig friheten att välla ut sin sorg över en oskyldig människa. Det finns mycket sorg i samma historia. Att först bli rädd för någon jag älskade bara för att andra sa att det är så det ska vara, det är en grej. Att sedan förlora honom, det är en till sak. Att sen känna sig osäker i att få sörja, och att bara höra negativt, det är två saker. Jag lovar att det är ganska mycket att hålla reda på. Att ha en kompis som stöd, få rensa ut lite, det hade hjälpt en hel del.

Ska vi lova varandra att vi från och med nu försöker prata med våra nära och verkligen visa att vi visst bryr oss och att vi är en hjälpande axel hur tungt det än kan verka för bådas del och hur lång tid det än har gått?
Jag tror faktiskt att många uppskattar det, förr eller senare.

Annons:
[Norum]
2009-07-07 17:01
#1

Vilken bra berättelse! Jag håller med om att man måste finnas där för varandra.. Och att man måste få upptäcka sin egen sanning om saker och ting.

Jag har ordnat en liten "Tack för artikeln" till dig, Frida. Undrar om du märker vad?? Glad

FridaYouKnow
2009-07-07 20:54
#2

Wow, iFokus plus?! Tack så jättemycket :D

[Norum]
2009-07-08 21:40
#3

Skrattande

Upp till toppen
Annons: