Annons:
Etikettsorg
Läst 10204 ggr
SimsBrooke
11/9/08, 10:54 PM

Min berättelse om min sorg

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Här kommer en kort berättelse om min sorg då jag förlorade min morfar och farfar!

Sorg är något man inte kan komma undan, någon gång kommer det komma att du måste sörja någon du stod väldigt nära.

Jag minns så väl mitt första dödsbud.

Jag gick då i 9an, jag var i skolan, klockan var väl mellan 12:45-12:50.

Jag stod utanför salen där vi har våran bild, jag tyckte att bildläraren börja bli sen men det brydde jag mig inte om så mycket.
Efter ett tag kommer två av mina klasskamrater och säger att dem såg min pappa, jag förstod inte ett smack av varför han skulle vara där.
Jag skicka över min loggbok till en av mina kompisar och gick mot stora korridoren och kolla om jag såg pappa, jag gick mot lärarrummet och just då jag kommer fram till dörren in till lärarrummet så kommer min kemilärare ut och ska just hämta mig. Av min stora förtvivlan så ser jag pappa och min moster, pappa säger att morfar har dött på morgonen. Min kusin kommer in och ser mig gråta och får reda på vad som hänt av sin mamma.

Mina två kompisar går förbi rummet och kollar om dem kan se mig och dem ser att jag gråter. När jag kommer ut frågar de vad som hänt och jag berätta, många av mina klasskamrater kom fram till mig och fråga vad som var fel, men jag sa att jag inte ville säga det.
Jag går till skåpet med pappa och hämtar mina saker, när jag och pappa går till bilen så ser jag en annan klasskompis som inte har en aning om vad som hänt, hon ser direkt att det är något. Jag berättar och sedan åker vi hem till min mormor.
Det som var värst här att när jag öppnade dörren och sprang in och klädde av mig alla mina ytterkläder och skulle gå upp så såg jag, mamma, min bror, hans tjej, mina två kusiner och min moster och rätt som det är så kommer min mormor gående förbi, och det var droppen för mig för att jag skulle börja gråta igen.
Enda sedan jag fick veta att min morfar dog så grät jag hela tiden, förutom för kanske en timme. När jag gick och la mig så såg jag honom visst blev jag rädd men jag visste redan från början att det var han som ville säga hejdå riktigt ordentligt.

För inte allt så länge sedan förlorade jag en till, min farfar dog den 4 oktober 2008, vilket jag tycker var skönt att han dog. Visst är det hemskt att säga så men det var hans önskan att få gå bort.
I slutet av hans liv så blev han allt svagare, han blev tunn och orkade inte så mycket, hade mycket ont.
Då jag fick reda på att farfar hade dött så låg jag fortfarande i sängen, klockan var runt kvart i tio. Denna gång grät jag inte så himla mycket, jag blev snarare lättad av att han hade lämnat jorden för att gå till ett bättre ställe.

Min morfar dog 22 april, 2004 och han blev 84 år.
Min farfar dog 4 oktober, 2008 och blev 89 år.

Med morfar mådde jag riktigt dåligt, efter ett tag gick jag till skolsyster för att prata med henne om morfar, och visst hjälpte det, men om jag hade vågat hade jag nog sagt åt mamma att gå till någon som kan det där.
Men det gjorde jag inte, jag ville visa att jag var stark nog att klara det själv.
Jag mår väl bättre men ändå får man ju vissa dagar som man inte kan tänka på något annat än sina bortgångna. Men man måste verkligen försöka bita ihop och försöka fortsätta sitt egna liv, ingen av dem vill se mig må dåligt på något sätt.
Dem vill att jag fortsätter mitt liv som jag gjorde då dem levde.
Jag älskar min farfar och morfar och jag saknar dem båda lika mycket, man kommer aldrig ifrån sorg, sorgen hittar alltid hit till dig.
Hur mycket du än vill slippa den kommer du inte kunna gömma dig ifrån den. Den hittar dig alltid.

Medarbetare för The sims ifokus
](http://thesims.ifokus.se/ "The sims ifokus")Personlig blogg Närketjejen
The sims blogg SimsBrooke

Annons:
[Norum]
11/10/08, 7:02 AM
#1

Vilken bra berättelse! Och du prickar in en del svåra saker till 100%måste jag säga.
Att det faktiskt kan vara skönt att de får gå, man har rätt till ett värdigt liv och är man sjuk kan det vara skönt att släppa taget. Ibland kan det vara svårt att ta till sig, att döden faktiskt är en befriare ibland.

Sen skrev du att "ingen av dom vill se mig må dåligt".. Åh, så rätt du har! Men det kan nog vara svårt att se det så, särskilt när sorgen river i en. Men tänk om alla kunde se det så, då skulle många må lite bättre tror jag.

Stort tack för att du ville dela med dig! Glad

Alexej
2/27/09, 1:19 PM
#2

Tack att du delade med dig. Vilken vacker bild med naturen i bakgrunden.

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Upp till toppen
Annons: