2008-09-09 13:55 #0 av: Axna

Vad har sorgearbete och Askungen gemensamt kan man ju fråga sig. Mer än vad man tror faktiskt. Läs om faserna i sorgen som har funnits sen sagans dagar och ända in i våra..

Den sörjande går igenom sorgearbetets olika skeden. Så är det i dag, och så har det alltid varit. Redan som barn har vi genom många av de sagor som funnits med från generation till generation fått lära oss en hel del om livet, även om sorgen. På samma sätt som musik och konst går sagorna direkt till våra hjärtan. De behöver inte närmare förklaras för att vi ska förstå deras betydelse. Sagorna visar oss vad vi kan förvänta oss i livet, hur människor kan reagera och vad som är normalt och mänskligt. De visar också på olika sätt att hantera svåra situationer.  Vänster.gif

När det gäller sorgens förlopp kan vi tänka på sagan om Askungen. Den lilla flickans mamma dog, och snön bredde ett täcke över graven. Känslorna var frusna, men så småningom kommer de fram och Askungen går varje dag till graven och gråter. Askungens pappa gifter om sig, och hon får styvmor och styvsystrar. Askungen sover i askan intill spisen och hon är grå och smutsig. I sagan är det de elaka styvsystrarna som tvingar henne till det, men det verkar som om det också passar henne att leva så i sin sorg.

Efter vintern blir det vår, och snön smälter. Askungen planterar en hasselkvist på graven. Vattnad av Askungens tårar växer kvisten upp till ett vackert träd. Tiden går och en dag är Askungen redo att lämna sin sörjande tillvaro. Tillfället kommer när kungen ska ha fest. Askungen hämtar kraft från trädet som växer på moderns grav: där får hon de vackra klänningar och skor som gör att hon kan gå på kungens bal. Sorgen över den döda modern har omvandlats till goda minnen som ger Askungen styrka och mod att fortsätta sitt liv.

Faserna i sorgeförloppet som vi kan följa i Askungesagan kallas för chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas.

Chockfasen är tydligast när någon dött helt oväntat. Då finns vanligen en känsla av overklighet. Den sörjande kan få kroppsliga symptom Sömnsvårigheter, irritation, känslor av skuld och skam är vanliga. Man kan också hastigt pendla mellan olika känslor. Det är vanligt att man blir arg, kanske till och med på någon som man egentligen inte alls har någon anledning att vara arg på. Denna fas är den kortaste.

Under reaktionsfasen som kan vara några veckor eller månader är man helt upptagen av sin sorg.

Bearbetningsfasen är den del av sorgetiden då man tänker på det som hänt, försöker få in det i ett begripligt sammanhang i livet. Den fasen är längre, kanske upp mot något år.

BlombukettTill slut kommer nyorienteringsfasen, då man är beredd att ta tag i livet på nytt. Man försöker hitta ett sätt att leva med de erfarenheter som man fått. Den här fasen pågår länge, ja egentligen under resten av livet. Ibland är de här faserna tydliga, men oftast övergår de omärkligt i varandra.

Det är inte alltid man kan acceptera det som hänt ens efter lång tid. Särskilt svårt kan det vara när en ung människa eller ett barn har dött. Den obesvarade frågan "Varför?" kan finnas kvar resten av livet.

Så småningom kommer en dag då den som sörjer märker att han eller hon inte haft den döda med i tankarna hela tiden. Den upptäckten kan ge dåligt samvete, att man känner ett slags plikt att hålla sig kvar i sorgen och minnet. Men så är sorgens förlopp, och när sorgen är mindre överväldigande kan man ofta få en klarare minnesbild av den som har dött. Man kan inte se klart när ögonen skyms av tårar!

"Den allra sista gången", en dikt av Viola Renvall slutar så här:
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.

Man kan tänka sig att man för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att verkligen tillåta sig att vara ledsen och att gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att tänka på sådant som framkallar minnen som får en att gråta, även om det känns svårt. Man kan ta fram fotografier och minnas det som varit. Man kan söka upp platser som är förknippade med minnen. Man kan berätta för sina vänner eller för dem som vårdat den döde om hur han eller hon var, hur man haft det, hur det var den sista tiden. Till slut kan man kanske titta på bilderna utan att gråta, och i stället minnas det positiva man upplevt tillsammans. Musik, dikter eller konstverk kan hjälpa oss människor att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr och förlösa våra tårar.

Det är viktigt att vi ger oss den tid vi behöver för att sörja. I Predikaren i Gamla Testamentet skrevs redan för mycket länge sedan det som är lika aktuellt i dag: "Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin tid. Att födas har sin tid och dö har sin tid. Gråta har sin tid och le har sin tid". Vi måste stanna upp. Det är som om vi gärna skuffade undan det som är sorgligt. Inga begravningståg vandrar längre genom våra samhällen och påminner oss om att döden och sorgen faktiskt ständigt finns närvarande även om det just i dag inte är vi själva som berörs. Det hjälper inte att titta bort. Livet är tillfälligt och lidandet hör till människans lott. När någon dör är våra reaktioner nära förknippade med sorgen och rädslan inför vår egen död. De är tydligare ju närmare den döda har stått oss. Om vi försöker springa ifrån våra tårar genom att låtsas att vi är upptagna av annat, kommer vi bara att lura oss själva.

När vi upplever starka känslor behöver vi lugn och avskildhet som ger oss möjlighet att vara i känslorna. Vi behöver också ro för att tänka på de stora frågor som kommer upp när vi drabbas av sorg: Frågor om livets mening, om lidandets och dödens mening. Finns det en mening? Finns det något eller någon utanför oss själva som har haft en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff?Vänster.gif

Peter Curman skriver i dikten "Tillit": 
Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund

Det är inte alltid så att det är lättare för en människa som har en stark gudstro att närma sig döden eller att uppleva sorg. Tvärtom kan det kännas som om man i sin djupaste förtvivlan blir sviken även av sin gud. Man kan läsa om detta i Jobs bok i Gamla Testamentet och till exempel i C.S. Lewis lilla bok: "Anteckningar under dagar av sorg". När tron sviker finns hoppet. Om även hoppet sviker finns ändå kärleken kvar.

För att orka sörja behövs tid, avskildhet och ro. Man behöver också kraft för att orka sörja. Man behöver få sova. Man orkar inte sörja om man är utmattad av omvårdnad och tunga vaknätter. Ensam är inte stark. Man behöver hjälp av andra. Mest av allt behöver man någon som lyssnar. Plikter och ansvar för andra kan göra att man tvingas skjuta undan sorgen för en tid. Men så snart det går måste man ge sig tid att sörja. Att uppskjuta sorgen betyder att det nätverk av människor som bryr sig om en och som finns omkring en den första tiden försvinner utan att man får nytta av det!

En tidigare sorg som man inte kunnat bearbeta, kan hindra en från att sörja igen. Det är som om man måste ta tag i den gamla sorgen innan den nya kan få plats. En ny sorg som kommer innan man hunnit bearbeta den förra kan göra att sorgearbetet blir långvarigt.

Förr talade man om ett sorgeår, det första år då man måste gå igenom allt utan den som har dött: alla stora helger, semestern, födelsedagarna och det man brukade göra tillsammans vid vissa speciella tidpunkter. Det är inte säkert att man avslutat sitt sorgearbete efter detta år. Sagan förtäljer inte hur lång tid som gick från det att Askungens mamma dog till dess Askungen började sitt nya liv tillsammans med kungasonen, men nog tar det några år för ett träd att växa upp! Det kan ta både två och tre år innan man hittat ett sätt att leva med de spår som sorgen satt i ens inre, att återfå tilliten till livet. Ur sorgen kan växa kraft och styrka, men den känsla som sorgen gav och många obesvarade frågor kan ändå bli kvar. Sorgen blir ett ärr, ett minne, en erfarenhet.

Höger.gifFöräldrar som har upplevt förlusten av ett barn berättar om en alldeles speciell sorg. Det är så helt emot naturens ordning att ett barn dör före sina föräldrar, att det vore märkvärdigt om det inte satte djupa spår. Barn som har fått sina föräldrars gränslösa kärlek kan komma att lämna efter sig en gränslös sorg, ett sår som bara läker delvis.

När man fått uppleva en stor sorg, är livet förändrat även när omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Livet upprepar sig aldrig. Ingenting blir riktigt som förut igen. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom hämtar man sig, krafterna kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer för alltid att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man saknar ett ben. Hela livet har förändrats.

 

(Artikeln är hämtad ifrån Sjukvårdsrådgvivningen)