Annons:
Etikettsorg
Läst 70030 ggr
mitzerl
3/10/12, 12:07 AM

Hur länge får man sörja en död nära anhörig?

Jag är ny på detta forum. Död och sorg har alltid varit sånt som händer andra, inte mig själv. Så när pappa hastigt gick bort i julas så hände något som "inte kunde hända mig". Och hela min värld rasade.

Jag var hos läkare idag och hon sade "Än så länge är det okej att sörja", men efter en viss tid är det inte okej längre. Jag försökte fråga hur länge det var okej, men det fick jag inget svar på. Efter en viss tid räknas det som en sjukdom, sade hon. Och jag blir JÄTTESTRESSAD!

Hur länge får man sörja en död nära anhörig? Är det någon här som vet? När förvandlas sorgen från "okej" till "sjuklig"?

Det har gått 2,5 månad sen det förfärliga hände och jag vet inte hur länge till det är okej att sörja. Tänk om det är bråttom?

Det här gör mig fruktansvärt stressad och helt förstörd. Varför får man inte sörja så länge man behöver? Gråter

Annons:
Sweelin
3/10/12, 12:10 AM
#1

Man brukar sörja olika länge, för mig tog det 2 år innan jag började "leva mitt liv igen" 2,5 månad är ingenting kan jag säga! Sörj på och va inte orolig! Väldigt vanligt att man sörjer över 1 år

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

Lamina
3/10/12, 12:11 AM
#2

Det är väl klart att man får och ska sörja så länge som man behöver. Tycker dendär läkaren uttalade sig väldigt dumt och nedlåtande. Fy för det alltså… Skrikandes

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

Sweelin
3/10/12, 12:12 AM
#3

#2 Precis, håller med! Jag sörjer fortfarande ibland men dock inte lika ofta. Och nu har det gått 9 år

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

AnneN
3/10/12, 12:15 AM
#4

Sorg får ta den tid det tar, finns ingen exakt tidsbegränsning!

Det jag tror att läkaren menade var att ibland så kan sorgen övergå i depression som då räknas som en psykisk sjukdom.

Men sorg över en nära anhörig kan ta lång tid att bearbeta, så känn dig inte stressad över att du måste ha sörjt klart inom en viss tid, det kan ta veckor, månader eller år att bearbeta sorgen.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

giffan
3/10/12, 12:21 AM
#5

Man måste vall få sörja så länge man behöver. men om ens hela tillvaro verkligen går i spillror av att man sörjer är det ju bra om omgivningen reagerar så man kan få hjälp att gå vidare. jag tror inte att man alltid riktigt slutar sörja. och ibland är det enklare att gå vidare.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

mitzerl
3/10/12, 12:39 AM
#6

Tack för svar. Jo, min tillvaro har definitivt gått i spillror. Jag gråter varje dag, orkar eller klarar knappt ta mig för någonting. Jag vill själv dö (men tänker inte ta livet av mig och utöka min familjs sorg) och återförenas med pappa och jag gråter mig till sömns varje kväll.

Folk säger att man inte skall "gräva ner sig" i sin sorg. Jag gör alltså någonting fel när jag är så här ledsen?

Annons:
mitzerl
3/10/12, 12:45 AM
#7

Jag har precis börjat jobba 25 % efter en heltidssjukskrivning (fast det kommer nog inte bli så mycket som 25 %, jag klarar inte det).

Jag har precis brutit ihop fullständigt ikväll och imorgon skall jag upp och jobba…. Jag får ta en överdos av lugnande och sömnmediciner nu och sen ha flera extra väckarklockor imorgon. Det här är inte bra *gråter alltjämt* Gråter

KattenRuben
3/12/12, 10:28 PM
#8

Du sörjer fullkomligt normalt , när min dotter dog bara 6,5 år gammal ville jag typ ta makens bössa och skjuta skallen av mig. För jag ville såååå återförenas med min dotter. Och det som höll emot mig var ju spärren såklart och min son.

Det har ju inte gått lång tid för dig heller. Hur klyschigt det än låter nu, säger jag som andra sa åt mig, OCH ja jag trodde de va tokiga som sa så, att de nog ljög eller knappast älskat sina bortgågna så mycket som ens kunde skriva något sådant. Att det skulle bli lättare.

Det kommer ljusare tider, men du får inte tvinga bort eller gömma din sorg. SÖRJ, tillåt dig sörja. Det blir bättre, men inte än, men det kommer dagar som kommer att kännas lite bättre, och det kommer att komma dagar som är bedrövliga och svarta. Men de bättre dagarna kommer sakta att bli fler, bara du låter dig sörja, minnas, gråta, hata och ifrågasätta och älska, älta.

Sorgen försvinner aldrig helt, men den ändrar skepnad. Ärren finns där, de bleknar aldrig helt.

Din läkare menade nog mest att det är så att en del kanske fastnar i sin sorg, och har svårt att komma vidare. Tänk inte på hennes ord. Det finns ju faktiskt det sk. sorgeåret, och även därefter är det tillåtet att sörja och sakna.

Kramar från mig.

giffan
3/12/12, 10:33 PM
#9

#8 Så jätte bra skrivet!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

KattenRuben
3/12/12, 10:41 PM
#10

#9 Tack…

PandanNilsson
3/16/12, 4:05 PM
#11

Inte en bra läkare! Man får sörja så mycket man behöver! Jag har sörjt min kanin i kanske 4 år.. Och mitt döda katt i 6 månnader och jag är fotfarande ledsen.. Men man tar den tid man behöver! Det är inte en sjukdom att vara ledsen, är man det så är man det. Du ska inte vara stressad heller.

Med vänliga hällsningar Pandan.
Medarbetare på Te ifokus.

Kolla in min kaninuppfödar sida! här/

LightAndShadow
3/17/12, 11:02 AM
#12

Sorgen går i olika faser och du befinner dig fortfarande i den första förlamande fasen där allt känns meningslöst och hemskt. Det din läkare förmodligen syftade på är när sorgen blir destruktiv, man fastnar i den och inte kommer vidare. Det tar olika lång tid. Men låt säga att om någon ett år ( svårt att sätta en tidsgräns) efter förlusten fortfarande är så deprimerad att den inte kan sova, äta eller har tappat lusten och orken till allt så behöver man kanske professionell hjälp.

Man fortsätter sörja även när den första chocken lagt sig och man börjar acceptera och förstå att det har hänt. Även när du kan jobba igen så får du självklart sörja men sorgen kommer precis som har nämnts av andra ändra skepnad så småningom, det innebär inte att saknaden blir mindre, har man älskat någon finns den alltid kvar inom en och det är något vackert, men saknaden kan bli lättare att bära. Och man kan reagera väldigt olika, det är vanligt att man får dåligt samvete om man skrattar tex. Men bara för att man skrattar sörjer och saknar man inte den bortgågne mindre för det, men det är en ljuspunkt och ett tecken på tillfrisknande. Och din pappa vill helt säkert hellre sig dig må bra, den dagen du börjar göra det och tillåter dig och kan må bättre igen än om du vore konstant ledsen och inte levde ett bra liv. Han älskar dig och vill dig allt väl. Men än är du inte där, tillåt dig att sörja och få ut känslorna. Det kommer ske successivt. Det svåraste är att låta tiden ha sin gång.

Försök ta dig ut, i skogen kan man hämta mycket kraft och även få tillfälle att tänka, rensa huvudet och gråta. Älta och prata med din omgivnig, man måste få göra det, det är en del av processen.

När man har bearbetat sorgen och kommit en bit på vägen kan man ofta prata om den döde, tänka på och minnas på ett positivt sätt. Titta på kort och faktiskt le. Det är ett sätt att hålla dem levande, för de försvinner aldrig ifrån en. Man glömmer aldrig, det vill man ju inte heller, men man lär sig leva med sorgen. Och för mig som har en tro på ett liv efter detta tror jag att vi möts igen en dag och att de finns runt oss och ser oss. Prata med din pappa, det kan vara skönt, vare sig du är troende eller ej.

Massa kramar och omtanke till dig! Och var snäll mot och ta hand om dig själv!

mitzerl
4/5/12, 11:36 PM
#13

Tack alla för svar! Vad snälla ni är och vad genomtänkta svar ni har bistått med. Jag orkar inte gå in här på sidan varje dag, för det gör så ont att påminnas om det jobbiga. Det går upp och ner här. Vissa dagar är okej, nästan bra. Vissa dagar mindre okej och vissa dagar alldeles alldeles för jobbigt.

Jag tänker på pappa VARJE DAG nästan hela tiden, vad jag än gör. Ibland kan jag acceptera i tanken det som skett, men ibland tänker jag nästan "Kanske kanske pappa svarar nästa gång jag ringer hem till mamma…". Och sen när sanningen slår över en blir det så jobbigt så man knappt vill leva.

LightAndShadow skrev: "det är vanligt att man får dåligt samvete om man skrattar tex."

Det är just där jag är. Tillfälligt skratta åt något roligt någon sagt kan jag tillåta mig, men där går gränsen. Att skratta på riktigt och hjärtligt känns jättefel, och att roa mig känns lika fel. Typ 'här sitter jag och skrattar och roar mig när min pappa har gått bort'. Det känns så känslokallt.

LightAndShadow fortsätter: "Men bara för att man skrattar sörjer och saknar man inte den bortgågne mindre för det, men det är en ljuspunkt och ett tecken på tillfrisknande."

Jag vet att jag borde tänka så, och att pappa inte hade velat att jag mår dåligt, men ändå så känner jag som jag gör. Mina känslor går inte att bara få bort. Det känns alldeles för fel att roa sig och skratta och vara glad.

Och detta med "tecken på tillfrisknande" blir nästan tvärtom för mig. Tanken på ett "tillfrisknande" känns bara så fel. Då går man ju runt och lever sitt liv som om ingenting hade hänt. Det känns så känslokallt. Jag vill sörja resten av livet. Jag vill ge pappa den respekten, att aldrig glömma eller låtsas som ingenting. Så jag vill inte ha något tillfrisknande.

Annons:
AusaBausa
6/2/12, 10:36 PM
#14

Beklagar din pappas bortgång..

och säger som de andra här.. att sörja får man göra hur länge man behöver..

min pappa gick bort 24/9 2010 o jag gråter fortfarande flera ggr i veckan över saknaden av honom men tidigare var det varje kväll jag skulle sova eller i bilen själv..

Jobbigast är nu att åka hem till mamma o träffa "bara" henne…ngt saknas ju där…sitter i deras gemensamma uterum som de bara ngt år innan han dog byggde ihop…:(

lizz040404
6/11/12, 10:38 PM
#15

Min mor gick bort 08 å alla tjatade på mig om de klassiska sorgeåret,vilket ja upptäckte inte stämde på mig för det andra året va värst,sen började de sakta sakta läka.Alla sörjer olika å olika snabbt. Låt ingen bestämma de åt dig,men ta så mycket hjälp du kan i början. Mamma har nu vart borta i 4år å de blöder fortfarande i mitt hjärta. Men inte hela tiden som i början. Kram

juliahhl
6/30/12, 11:51 PM
#16

Min farmor gick bort för över 5 år sedan och jag tänker på henne varje dag, och gråter ofta. Min sorg övergick tyvärr i depression som jag nu lever med. Det enda som får mig att vilja leva ibland är min älskade hund. I mars i år avled min farfar, så det är inte lätt, och det är svårt att acceptera att dom är borta. Men som många säger, man får sörja så länge man känner att man behöver, inte förtränga det.

Ove-D
7/13/12, 12:11 AM
#17

jag sörjer/saknar min mamma som dog för 10 år sedan. Det tog ett halvår ungefär innan jag slutade "ringa" henne… Slog de första siffrorna på telefonnumret, kom på att hon är ju död, och la på luren…

När jag tänker på henne så kan jag fortfarande bli tårögd. Jag gråter nästan alltid när jag är vid hennes grav även om det de 2-3 senaste åren inte alltid blivit så… Beror på vilken sinnesstämning jag är i och hur gott om tid jag har…

mitzerl
7/15/12, 5:06 PM
#18

Tack för svar i tråden! Nu har det gått lite över ett halvår och jag mår väl rätt okej nu egentligen. Har kommit över det värsta, gråter inte om dagarna längre, kan ta mig för roliga saker och har nyligen börjat jobba helt igen efter sjukskrivning, först heltid och sen deltid.

Sorgen kommer tillbaka när jag är trött, märker jag. När jag är på väg hem från ett jobb t ex, då kan det kännas tungt. Jag började må bättre i maj månad, men nu den senaste månaden har det börjat kännas tyngre igen. Men det känns som jag vill förtränga det. Att jag vill slå ifrån mig tankarna. Kanske är det för att jag är rädd att jag skall hamna där jag var från början, dvs gråta varje dag och inte orka göra något vettigt.

Är detta något som är normalt, tro? Att man efter man börjat må bättre plötsligt känner av sorgen igen och då vill förtränga den för att inte sjunka ner igen. ?

Och sen har jag svårt att tänka och säga i ord att pappa är "…". Jag klarar inte av att ta detta ord på tre bokstäver i min mun. Det går bara inte, det gör liksom för ont. Och så har det alltid varit. Jag har alltid använt omskrivningar. Någon som känner igen sig i detta?

Vätö
8/2/12, 11:44 PM
#19

Hej Förlorade min mamma för två dagar sedan. Besökte henne på vårdhemmet och fann henne död i sängen. Kontaktade läkaren och såg till dödsförklaringen gjordes. Bestämde tiden av transporten till bårhuset, så att som ville kunde ta ett avsked innan det skedde. Tog igår tag i alla de praktiska saker, banken, begravningsdatum, begrsvningsbyrå, ringt nära släktingar, räkningar och allt annat. Plockat ihop allt på vårdhemmet, tagit ett sista farväl……. Reagerat, gråtit, tomheten Pappa dog -77, så nu återstår hennes hem, där hon bott sedan 1960. Ta fram en större dödsannons som återspeglar hennes liv och ett meddelandet till alla personer som hon har berört. Ska ta tag att gravsten fixas till. Är den duktiga i släkten, alltid stabil, duktig och sansad. Men just nu känner jag bara en stor tomhet och inte alls stabil…. Skönt att höra att det finns en morgondag …..

AnneN
8/3/12, 2:21 AM
#20

#19 beklagar din sorg och saknad, skickar en stor kram till dig.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Annons:
AusaBausa
8/3/12, 3:35 PM
#21

#19 beklagar…ta sig tid o sörja måste man få göra..

ofta att det fortfarande gör ont när man tänker på pappa som gick bort för snart 2 år sen..

Som i dag när vi ska fira äldsta sonens 15-årsdag..alla kommer utan honom…han som älskade kalas o alla sammankomster! 
Saknaden är stor om inte större än för 2 år sen.. :((
Dagarna blir ju bara fler utan honom :(

Vätö
8/4/12, 3:35 AM
#22

Tack Anne :) #21 vet att jag måste reagera. Gjorde en tuff resa idag, när jag Skypade med dottern o berättade vad som hänt. Det var nog det värsta jag någonsin gjort, att inte få hålla om henne när hon var ledsen och att hon är helt ensam på andra sidan av klotet. Den tredje o sista får beskedet på söndag när hon kommer hem från Grekland. Vad jag kan känna som jobbigt att jag varje gång jag får frågan, hur gammal var din mamma. Känns som det är en större sorg när det sker mitt i livet istället för i slutet. Men för mig känns sorgen stor även om hon var gammal och mina döttrar är +20 år. Vill ju bara att allt ska bli så "bra" det bli på begravningen. Planera det som kan planeras innan och sedan försöka släppa allt när den är. Ska försöka synka alls önskemål nästa vecka hos Fonus. Tack till er som läser o lämnar en kommentar :)

Tarotstollan
8/5/12, 5:39 AM
#23

# 22. Beklagar sorgen efter din mamma.
Att en människa är gammal när den går bort lindrar väl inte sorgen nämnvärt, man vill ju ha dem kvar för det.

 
När föräldrar går bort blir det ju så mycket annat som kommer till ytan, plötsligt är man äldst i släkten, skall vara till stöd för andra,  har ingen äldre att fråga om råd, kan inte fråga om saker som hänt när man var yngre, för själv kommer man inte ihåg osv osv

 
Det är väl den tanken att om de är äldre när de dör så har de ofta hunnit göra så mycket mer i livet än en ung person. Men sorgen är väl den samma oberoende åldern när de går bort. Däremot är nog chocken värre om en som är 15 år dör än en som är 83 år.

 Själv har jag mist många nära familje medlemmar genom åren. De som man tänker mest på är ju de som inte ens fick fylla 10 år eller ens 50 år.

Hur lång tid är för långt?
Jag sörjer min syster och det är över 40 år sedan hon gick bort.  Jag sörjer min mormor och det är 31 år sedan hon gick bort. Jag sörjer en mobror och han gick bort för 13 år sedan.
För mig är sorgen självklart dämpad efter så här många år, men ibland händer något som river upp den till ytan igen.

 Nu kanske man kan säga att sorgen har blivit mer egoistisk i stället. Tänker mer: tänk vad kul jag hade haft om den eller den hade varit med nu. Förut tänkte jag mer vad synd att den och den inte fick uppleva detta eller vad kul vi hade kunnat ha.

Sorgen följer med en hela livet, men den blir lättare med tiden.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

julklappen
8/24/12, 4:40 PM
#24

Bry dig inte om vad läkare och andra säger,vilket som är normalt att sörga eller hur länge. Alla människor är olika och man sörger hur länge som man själv behöver. Du är inte onormal i ditt sörgande. (för mig tog det nästan 15år att sluta sörga nästan helt efter när min mor gick bort.p.s. Har du varit på någon "Sians" någon gång? Det hjälpte mig till stor del. Annars råder jag dig att gå till ett seriöst Medium på en "Sians"

snutteplommon79
8/30/12, 12:04 AM
#25

Man kan sörja olika länge ,jag har min mormor just nu som snart kommer att dö !! Jag vet att jag kommer att sörja henne länge för vi hade en bra relation och sånt !!

Jessicahagstrom94
9/6/12, 9:40 PM
#26

man får sörja vad som helst hur länge som helst.

jag menar, jag har en kanin här hemma som jag vet kanske inte lever så länge till trots att han är ett år ung. det handlar om veckor eller månader, det vet vi inte dock men jag sörjer redan nu innan han dött för att jag VET att han inte kommer leva ett långt kaninliv på flera år.
det gör liksom ont i hela mej dygnet runt att veta det.

så sörj, gråt, gråt ännu mer och lite till! det hjälper för mej.

deeremf
9/10/12, 11:21 PM
#27

Klart man får sörja hur länge man behöver, när min far, mormor och morfar dog (alla innom tre veckor) så sa folk till mig att det bara var att tuffa på, visstnog det är inte lika illa som det var då i början då jag knappt orkade laga mat till mig själv, levde på ungefär 5 mackor om dagen för jag orkade inte laga något mer komplicerat.

Men än känner jag att jag sörjer, jag besöker graven så ofta jag kan och jag tar min tid.

Ta din tid, det är inget fel i att ta en paus efter något sånt.

Annons:
Ove-D
10/27/12, 4:47 PM
#28

Jag känner också att jag sorgen ökar tex när jag är trött och skulle behövt min mammas stöd, men också vid jul, hennes födelsedag och vid mors dag.

fitnessdea
11/4/12, 11:42 AM
#29

Sorg e en utminaing i allas liv- o alla som lever får äran att gå i livets skola.. o livets skola e vad du själv vill göra den till.

Sköt om dig o ha det bäst.

Kram fitnessdea som vet att tid e inte det viktiga- LIV E VIKTIGAST!!

Älska glömma o förlåta e en gåva.

mitzerl
12/27/12, 8:12 PM
#30

Kul att se att tråden varit levande så länge, men det är väl en frågeställning som säkert många känner igen sig i.

Idag var det ett år sen pappa gick bort. Rynkar på näsanKänns jättekonstigt och ledsamt. Den 22:a fick han en hjärnblödning och vi vakade dygnet runt på sjukhuset och den 27:e somnade han in. Jag har på nåt vis två årsdagar genom det. Den 22:a och den 27:e dec. Den 22:a dog han för mig, eftersom vi inte fick kontakt med honom mer, det var ju bara kroppen som levde fram till den 27:e. Och egentligen är ju hela perioden mellan 22-27 december en årsdagsperiod om man skall kalla det så.

Innan denna sorg drabbade mig hade jag aldrig haft någon tanke på att man kan ha fler årsdagar än en, dvs dödsdagen. Hur ser det ut för andra här, räknar ni också fler årsdagar för samma person?

Den här julen som var skulle vi ju fira igen, men det kändes lite konstigt efter det som hände förra julen.

Första halvåret som gick levde jag ut min sorg till max, var sjukskriven, grät mig till sömns, pratade pratade pratade och gick på sorgegrupp. Andra halvåret förträngde jag rubbet, för att orka gå vidare och må bra. Men såna här dagar är det svårt att förtränga. Rynkar på näsan

Tarotstollan
12/28/12, 2:16 AM
#31

I går den 27:nde var det 44 år sedan min lillasyster dog, 8 år gammal.

Det är en lång tid som gått men ändå känns det som nyligen, känner mig nedstämnd och bedövad.
Ärlligt talat vill jag inte tänka på det, men hur gör man då?!

Folk brukar säga att nu får du lägga det bakom dig, det är ju så längesedan och du var ju ett barn själv när det hände, du kan väl inte ha några minnen av henne mm

Årsdagarna räknas både födelsedagar och dödsdagar.
Men som du skrev mitzerl dessa dagar går inte att förtränga för de är ju för alltid innbrända i ens minne.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Intehärutandär
1/28/13, 5:46 PM
#32

Vilken dum Dr! Jag är uppväxt i begravningsbyrå som familjeföretag och har sett mycket sorg (Och upplevt alldeles för mkt nära sorg med). Och sluta sörja gör man aldrig. Man finner bara nya sätt att leva utan den personen.

Kanske vad Dr menade på något korkat vis, är att man måste börja leva själv efter en tid. Finns ingen datum-stämpel på det. Men naturligt är ju att sorg tar inte slut och personen kommer inte tillbaka, så man måste gå tillbaka till vanliga rutiner så småningom. Man mår inte bättre av att låsa in sig och gråta i månader. Men man får ta små steg. Första steget kanske bara är en kort promenad. Eller varför inte dagliga promenader till kyrkogården och prata lite vid graven.

Geru
1/29/13, 8:06 AM
#33

Vad jag tror doktorn menade är det att man kan fastna i sorg. Om man inte går vidare utan är kvar där för länge(nu pratar vi flera år) så är det allt annat än nyttigt. Om man inte klarar av att gå vidare själv så tycker jag att man borde söka hjälp för det.

Sorg finns ju alltid kvar, men såren läker och blir till ärr.

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

[Ebidda98]
2/5/13, 8:50 PM
#34

Sorgen försvinner aldrig riktigt även om man tror det. Den finns alltid där som ett litet sår…

Man får sörja hur länge man behöver. Det finns INGEN som har rätt att säga att du inte ska sörja mer. De som säger att man sörjer i en viss tid har förmodligen aldrig förlorat någon de älskar och bryr sig om.

Ledsen för din pappa! ♥

Kramar.

Annons:
sons
2/10/13, 8:29 AM
#35

sorgen finns alltid kvar, vad läkaren menade vad jag tror , är att man kan fastna på vägen

Jag ser det inte alls så, jag tycker du ska sörja den tid det behövs

Mina egna föräldrar hade cancer, pappa klarade inte sjukdomen

han dog på min födelsedag 2003 29 dec, det var en svår och jobbig tid

sorgen finns alltid , och jag har upplevt liv och död och mycket förluster

i livet. I Sverige tycker jag vi sörjer alldeles för dåligt, jag har hört att i andra länder går man över till den sörjande med mat och erbjuder stöd direkt, sånt gör vi inte i Sverige

Pappa hade mycket svårt innan han dog och hjärntumören var värst,

han kan ha haft den i 40 år.Tumören satt i lilla hjärnan och cancern var både lymfatisk, i lungor ,prostata binjurar och blodet

Jag miste vänner i unga år och cancern har följt mej igenom åren i släkten föräldrar mammas cancer hennes mans , kollegerna och inom arbetet inom vård
I unga år var jag rädd för den ,nu accepterar jag den helt

Låt din far sitta på din axel och sörj, och låt honom fylla ditt hjärta

så länge du vill  det finns ingen tid för det, för tiden existerar inte,den är obegränsad

[snöflingor]1
2/10/13, 7:50 PM
#36

Jag tycker inte du ska känna någon skuld eller skam över att du sörjer, alla sörjer olika och olika länge och man ska inte döma någon annans sorg <3

Känner mig själv stressad över sorgen…för andra säger ' Du måste gå vidare' …som om jag inte låtit min vardag fortsatt som innan ungefär, jag har skött allt jag ska fast jag känt mig så ledsen inuti, därför tar jag nog åt mig när andra säger att jag ska skärpa mig fast jag redan är hur skärpt som helst ungefär…man blir ledsen även om de menar väl.

Ta den tid du behöver, finns här om du vill prata :)

Stor varm kram till dig :)

affe3434
7/8/13, 8:09 PM
#37

Vart kan man söka hjälp för att bearbeta sorg?

Intehärutandär
7/8/13, 8:37 PM
#38

#38 Diakon kan vara en väg. Annars psykolog, terapeut, kurator osv.

[snöflingor]1
8/3/13, 2:13 PM
#39

Kan ni känna att ni råkat ta ut er sorg på ex fel person? Ni har burit alla känslor inom er, sen brister det och på fel person ? …

❤️

[strutter]
8/6/13, 3:44 PM
#40

Jag har sörjt i 16 år. Och jag kommer aldrig att sluta.

Jag är inte onormal för det.

Ett barn slutar man ju aldrig sörja.

Men man måste hitta ett sätt att ändå fortsätta leva.

[snöflingor]1
8/14/13, 6:36 PM
#41

Jag har ett litet gosedjur (Lodjur) som jag haft i flera år som är tröstande då jag inte mår bra ( jag vet jag är för stor för att ha det ) men jag bor ensam och är ofta ensam. Iaf , det är så ofta som jag tycker att Lodjuret liknar Farmor

Annons:
[strutter]
8/15/13, 6:45 AM
#42

#41 skönt med lodjuret, skönt att ha något överhuvudtaget som kan ge lite tröst…

[snöflingor]1
8/25/13, 4:31 PM
#43

Hon fyller 90 år , den 13 september…HjärtaHjärtaHjärta

[MissCaandy]
8/28/13, 10:45 AM
#44

"Kanske kanske pappa svarar nästa gång jag ringer hem till mamma…"

Så tänker jag varje dag, fast mamma istället för pappa.

Så ofta jag tänker "det här ska jag ringa o berätta" "Nej just det… hon är ju…" Kan inte heller säga det utan att bryta ihop.

[snöflingor]1
8/28/13, 11:05 AM
#45

MissCaandy

Jag förstår dig, varje dag då jag kommer hem så kollar jag om hon ringt…är ju så mkt jag har att berätta och jag vill hela tiden packa väskan och hälsa på…❤️

[MissCaandy]
8/30/13, 9:21 AM
#46

Så tänker jag också.. Finns så mycket jag har att berätta!

[snöflingor]1
8/30/13, 9:23 AM
#47

Misscandy

ahh, det är verkligen så 😭

[snöflingor]1
8/30/13, 2:44 PM
#48

Nu får jag verkligen skylla mig själv!

jag var på samtal idag och på veckokortet så hade jag skrivit ner det här med sängen och kistan och att jag är så spökrädd och sånt. 

Det om sängen och kistan sa hon inget om alls vilket gjorde att jag tyckte det blev pinsamt att ta upp det ännu mera. Det känns kanske som att jag ska låta det vara.  Hon frågade lite om F , om jag vad skulle säga till henne om jag ringde henne tex sen idag , hur hon såg ut och hur gammal hon är ..typ såna saker. 

Den enda lösningen hon hade på det här med spökperiod och jag är ensam och rädd var att jag skulle bo på ett stöd boende , där kan man bo hela livet tyckte hon.

Jag bara känner att jag inte gjorde mera än skrev ner det, sen tog hon aldrig upp det mera än så. Det är väl upp till mig såklart ,men jag tog iaf upp det på veckokortet.

Annons:
Ronja1987
9/21/13, 11:27 PM
#49

Hej! Första gången jag skriver i ett nätforum,någonsin. Men nån gång måste väl bli den första, tyvärr under tråkiga omständigheter. Min älskade pappa dog för 3 månader sedan, och sökte mig hit för även jag undrar "när sorgen tar slut"? Jag vet att den aldrig kommer göra det, men det känns som att tiden stått stilla för mig. Sorgen blir tyngre och saknaden olidlig, trots att man liksom slutar prata om det med omgivningen, det känns som att sörjeperioden "officiellt" är över så att säga och man står ensam kvar, trots att jag har bra vänner och familj omkring mig… Jaa, lite tankar bara.. Till mitzerl, ja även jag känner att jag har fler sorgdatum för min far.. Han drunknade den 25e juni, men beskedet nådde oss inte förrän den 29e och då visste man inte hur många dagar han legat i vattnet först..så hela den perioden kommer väl för alltid påminna om det som hände.. Beklagar allas sorg

Fialotta89
9/24/13, 3:29 AM
#50

Jag kan känna att folk tycker ma är jobbig om man sörjer "för länge", men för var människa tar det olika tid att bearbeta förslusten. Jag har varit o mer om många dödsfall både människor och djur. Vissa gånger har förlusten varit lättare men för de flesta gångerna har den varit förlamande. Jag har inte kommit ur sängen, jag sitter i tittat på ett tvprogram och någon är vänlig mot någon annan och jag börjar gråta och kan inte sluta. Det har tagit mej ca 10 år för att sluta känna mej skyldig för att jag inte kunde hjälpa min vän innan han dog. Jag har vetat innest inne att det fanns inget jag skulle kunnat ha gjort för honom. Det har gått 15 år och äntligen har jag äntligen kunna tänka på honom utan att känna skam. Jag förlorade en nära vän och extramamma och min extrafarmor samma vecka, Det är denna veckan för ett år sen som två viktiga människor försvann ur mitt liv. Jag vet inte ens om chocken har släppt än. Det känns inte som verkligen har kommit i fatt mej än.

[vinterflinga]
9/24/13, 8:05 AM
#51

Jag har själv fastnat i förnekelse-fasen , och då har det ändå gått 2 år snart…dom i min omgivning förstår för länge sen.men jag kan bara inte ta in det. :(  Är det något fel på mig? :'(

Jag känner som er att man bara har en viss tid på sig att få sörja TILLS folk tycker att man är jobbig. Nu får ju ingen ta del av min sorg..men den finns där varenda dag. ❤️

Kram till alla här!

Tarotstollan
9/24/13, 3:13 PM
#52

#51. Nej, det är inget fel på dig!
Jag känner det så också emellanåt, tror att det kan vara kroppens försvar när man inte orkar sörja. Ibland kan det helt enkelt vara en överlevnads strategi för hjärnan har jag läst.

För mig har det varit så ibland att jag t. ex. kunnat sörja i 2 dagar sen har jag fått stänga av för att kunna fungera ute i samhället.
På det viset tar det ju mycket längre tid att få sörja färdigt men det finns ju inget annat sätt för mig.
Ringa till en läkare och be om hjälp för sorg som är över 40 år gammal, det är ju inget alternativ, då låser de väl in en på livstid!
Jag klarar av att ha det som jag har men alla är vi olika, du kanske skulle ringa till en läkare och fråga lite!

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

[vinterflinga]
9/24/13, 7:59 PM
#53

Tarotstollan

Det känns bra att veta att det inte bara är jag som kan känna så och att det inte är något konstigt med det…det är säkert ett  försvar då man inte orkar ta hand om sorgen.

sons
11/21/13, 5:37 AM
#54

jag tycker man ska sörja hur länge man känner. Kropp och själ har ingen tidsgräns. Utan det är påtryckning utifrån att nu har det gått ett halvår, nu borde du gå vidare.

Har själv många förluster.Liv och död och för tidig födsel för min del har alltid hängt tätt ihop.Jag har hittills gått på 15 begravningar och ytterligare 15 var inte öppna. .Jag har sett döda människor och är själv av både "cancerfamilj" och i en cancersläkt.En nära vän nu har svår njursvikt och är mycket dålig.Så nu sover jag mera och försöker orka så gott det går.

pelleplutten
12/6/13, 6:43 PM
#55

Håller med alla inläggen här. Sorgen får ta den tid det tar, oavsett vad andra tycker. Miste själv min älskade far den 27:e Maj i år. 18 dagar senare den 14:e Juni dog min lilla mamma. Begravning dagen före midsommarafton. Jag sörjer fortfarande gråter vissa kvällar när jag tänker på mina älskade föräldrar. Det är mycket värre just nu med analkande julhelg. Den första utan Mamma och Pappa. Känns väldigt konstigt. Sorgen tror jag aldrig går helt över. Den kommer att hänga med livet ut. Och blir värst vissa dagar och helger.Ibland blir det "fritt fall" igen precis som strax efter mammas bortgång. Det känns väldigt otäckt. Då ser och hör jag mors sista andetag när jag satt och höll henne i handen när hon dog. Pappa dog i sin ensamhet på sjukhuset, känns inte heller bra alls. Men vad skall man göra när dom inte hörde av sig ifrån sjukhuset att han blivit sämre, utan jag fick dödsbudet via telefon till jobbet. Inte optimalt alls, jag kunde ju ha kört ihjäl mig på vägen dit i min sorg.Så borde det inte få gå till.

Annons:
Tarotstollan
12/6/13, 7:03 PM
#56

#55. Beklagar din sorg efter dina föräldrar, det måste vara extra tungt att förlora båda så nära inpå varandra.

Ja, det var verkligen oansvarigt av sjukhuset att dels inte kontakta dig i tid och dessutom ringa och skrämma upp dig på det viset.

Tyvärr är det väl så att rutinerna de har kan ha blivit rubbade och då händer sådana tråkiga saker, fast att det inte får hända!

Minns de fina stunderna du hade med dina föräldrar och tänk att de inte behöver lida mer. Se julen som en minnestid så kan du nog både fira den och dina föräldrars minne samtidigt, så gör vi.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

mitzerl
12/22/13, 2:41 AM
#57

Jag som skrev ursprungsinlägget igen… 

Klockan är halv tre på natten till den 22 december, och det är årsdagen för när pappa fick hjärnblödning. Den 27:e är det den andra årsdagen, dvs då han dog. Min plan är att stanna uppe hela natten i princip och strökolla på SVT-Play och sånt, för att kunna sova bort hela dagen den 22:a. För att slippa uppleva den helt enkelt. Det är en så jobbig dag och och jag har ingen att prata med heller om det. Så hellre sova bort en sådan dag. 

Jag har allmänt mått väldigt dåligt sista tiden och då blir en sådan här dag ännu jobbigare. 

😕

Aleya
12/22/13, 1:13 PM
#58

#57 mitt tips är faktiskt att när årsdagar är att genomlida dom. Man gör sig själv en otjänst att försöka hålla sig borta och sova genom eller dämpa känslorna dom kommer då. Har du någon att prata med detta om? Du kan annars prata med en kurator på vc om du känner att du inte mår bra. Sorg ska ta den tid det tar, men blir man fast i den så ska man söka hjälp. Min mamma hamnade i en depression och grät länge då hennes mormor dog plötsligt. Det tog nästan två år innan hon kunde gå vidare och komma till acceptans. Alla sorger tar olika tid. Men jag rekommenderar att man känner sorgen och inte tar en massa tabletter i onödan. Kram på dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

pelleplutten
12/27/13, 11:56 AM
#59

Så är då första julen utan Pappa och Mamma över. Det gick faktiskt över förväntan. Jag firade Julafton hos min Arbetskamrat med hans härliga familj. Det var skönt att komma bort. Men jag saknar mammas julpyntande innan jul och våra härliga jular med släkt. Moster dog 2007, henne saknar jag också väldigt mycket. Idag är det precis 7 månader sedan pappa somnade in för evigt. Så idag blir det en tung dag igen,Naturligtvis har det varit en hel del gråt dom här dagarna framförallt när jag har besökt graven och tänt ljus. Men man får kämpa på så gott det går. Det har kännts väldigt konstigt att dom inte finns längre,utan allt som finns kvar av dom är två urnor i graven. Hoppas att 2014 blir ett bättre år än det här året, utan allt för mycket sorg och elände. Minnena finns självklart kvar och skall så göra för all framtid. Önskar alla i den här tråden ETT GOTT NYTT ÅR

sons
3/15/14, 7:43 AM
#60

sörjer vi för lite? Ja man kan ta ut sin sorg på fel person? I afrikansk religion fångar mig många ord, dom döda är inte döda dom finns i träden, naturen vattenfallen …Medan livet pågår så vill vi på alla sätt vara aktiva vi ska ha puls, relationer sex, uteliv, och kul.Det är inget fel i det men när sorgen nämns blir det tyst. Det västerländska samhället ser ut så…Ett år har gått sedan jag med min väninna jag känt på dagen i 40 år tog promenaden vid sjön.Hon har haft andra cancer återfallet i bröst,en ny bekantskap med en cancersjuk kvinna vi är alla lika gamla.Min vän och delvis pojkvän dog i december utan många års diabetes och njursjukdom.Transplantationen lyckades inte Arvet utav cancer när mormorsmor hade metastaser ur gallvägarna.Då fick barn inte tala om sorgen,mromors syster och mamma och pappa

Är nyopererad för andra gången,cystan på 6 cm risken för bröstcancer, livmodern som opererades 1998 .När jag vaknade var blodtrycket på väg att rasa lågt jag var på M IVA uppvaket , en äggstock är borta och risken för nya operationer finns och tumörmarkörer som togs. Min vän är borta .Dagen i somras han väntat på en ny njure.Men det blev komplikationer. Min mamma är kvar men hon har också cancer.Livet med och nära cancer är ständigt närvarande.sorg över arv och giftstruma och sjukdom under graviditet som alltid är en risk.(jag har ej barn)Autoimmuna sjukdomar och cancer i en hel släkt.Min väninna och promenaden och hennes liv att ännu en gång ett återfall.Kanske vi istället bör leva i närvaron utav att glädje och sorg,mörker och ljus liv och död alltid finns närvarande

[Felinetass]
3/22/14, 9:18 PM
#61

Det är skitsnack med att du får en sjukdom efter en speciell tid, som om att efter tex. prick 8 månader så är du sjuk. Låter inte särskilt troligt.

Din läkare visste troligen inte vad hen pratade om och jag skulle aldrig uttrycka mig på det sättet om jag pratade med någon som gick igenom en så stor kris som du gör just nu. Låt det ta sin tid, allt mellan ca. 1 månad och 1 000 år är normalt, låt det hela ta sin tid och stressa INTE vad in läkare än säger. Sorg är okej.

Norrkille
4/15/14, 7:55 PM
#62

Miste min mamma nyligen hon blev 67 år gammal. Min pappa dog för flera år sedan. Trots att jag är vuxen just under 40 så känner jag mig riktigt vilsen nu. Jag är rädd att inte ha någon förälder. När pappa dog hade jag åtminstone mamma men nu är jag helt ensam. Det är som ett stort hål i mig och min tillvaro har rasat samman. Min trygghet i livet försvann.

Annons:
JohannaEkroth
4/17/14, 12:26 AM
#63

#62 Jag förstår hur du känner. Min pappa dog för 3 år sedan och min mamma blir sämre. Äter kortison nu. Och jag är livrädd för att mista henne. För även fast jag har 2 äldre syskon så är det ändå mamma och jag som står närmast. Vi kan prata om så otroligt mycket numera och jag vet inte vad jag gör när hon går bort.

Jag vet inte vad jag kan säga. Har du någon moster eller faster som du kan börja ta upp kontakten med?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Norrkille
4/17/14, 4:57 PM
#64

Jag har en moster jag kan kanske fara och hälsa på för att liksom hålla kvar lite av det gamla livet. Jag har också syskon och det är ju bra att inte vara ensam. Men de har ju liksom sina egna liv och jag stod nog mamma närmast. Men jag säger till dig höstlegend att ta till vara på tiden med din mamma. Men det kan nog ännu gå bra för din mamma och hon kan bli friskare. Men just nu för mig känns allt meningslöst. Mitt liv har mist sin mening och idag vet jag inte hur jag ska orka med allt…

[Eleya]
4/28/14, 2:27 PM
#65

Beklagar din förlust! Min far har också lämnat jorden bakom sig.

Jag förstår läkaren, men ändå lite känslokallt av henne/honom. Det hon menar är att kroppen tar stryk utav att sörja, det är en mörk, tung och svart tillvaro där kroppen jobbar extra med att acceptera det som hänt och bearbeta chocken och traumat efteråt.

Enligt min mening får du sörja hur länge du känner att du behöver, det finns inga tidsgränser, alla är olika. Alla sörjer sina föräldrar olika länge, såklart för att man kanske inte står de så nära eller för att det var väntat efter en tids sjukdom..de som stod närmst deras förälder sörjer längst. Visst finns det de som aldrig kommer över det och kroppen svarar då med en depression.

Jag sörjde min far i flera år och nu min morfar sedan 2 år tillbaka, det går i perioder då man tänker på dem, vilka roliga saker de missat, att de aldrig kommer kunna ha en pratstund med dig mer..det är otroligt tungt.
Min mormor sörjde traditionsenligt i 1år henna i Ungern, men hennes röst spricker fortfarande när vi pratar om morfar. En livspartner glömmer man inte i första taget. =(

Men jag tillåter mig själv att vara lycklig..eller ja, tillfreds med livet..lyckan är som vädret, skiftar varje dag. =D

Det som är ofattbart är att livet går vidare, även om tiden nu stått stilla för dig i ett mörkt töcken. Tillåt dig att planera framåt, att ha mål att sträva efter, låta er i familjen ha gladare stunder då ni skrattar utan att känna skuld. Ni står inte i skuld till den som avlidit, man får lov att känna lycka, det är inget hellre än de avlidna vill antar jag.
Om jag går bort vill jag att alla jag älskat fortfarande kan se skönheten i världen och göra sådant som gör dem lyckliga.

Styrkekramar! Sorgen kommer bli lättare att bära och inte vara fullt så svart och smärtsamt!!

Halvdansken
6/26/14, 6:33 PM
#66

Det är skillnad på att sörja och att sakna. Jag saknar fortfarande min pappa ofta (han dog -93) men jag sörjer inte honom längre.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Wony
6/26/14, 6:47 PM
#67

Man får sörja hur man vill, och på det sätt som man själv gör det på. Själv förlorade jag min pappa i december 2012. Det var absolut inte oväntat, utan kom efter en period av sjukdom. Självklart blev jag ledsen, men det tog inte över mitt liv på något vis. Tror att det var som värst på begravningen, men då fick jag ur alla dom där tårarna. Då hade jag liksom sagt hejdå "färdigt".

Något jag själv irriteras av, är när personer är så fruktansvärt frågvisa och undrar om jag "inte är väldigt ledsen över det". Liksom väntar sig att man ska gå runt och storböla dygnet runt. Självklart saknar jag honom, men jag landade väldigt snabbt i det, kanske just för att han var så sjuk. För mig var perioden då jag såg honom bli sjukare och sjukare på ett bisarrt sätt bra. Hemskt var det såklart, men det gav mig möjlighet att bearbeta det som komma skulle, och då var det liksom inte lika hemskt.

[Lolls!]
8/13/14, 11:38 AM
#68

Vilken fantastisk tråd.. Googlade "sorg och fysiska symtom" och hamnade efter ett par klick här. Sorg får ta sin tid och den kan absolut inte påskyndas. Dock tror jag att läkaren klumpigt försökte säga att den inte får stängas in så att den kan utvecklas till nån psykosomatisk sjukdom (något som hände mig). men sorg är sorg och måste få ta sin tid och släppas ut när den vill ut. Miste min lillasyster i november 2013. Jag var inte ens hemma i Sverige, utan bodde utomlands. Min lillasyster var halvsyster på pappas sida och bodde i USA, och jag hade ingen möjlighet att åka dit för att gå på begravning eller träffa släkten.. Visste inte hur jag skulle sörja och stängde bara av, jobbade på och koncentrerade mig på körkortet. Gick såklart in i väggen och återhämtar mig nu (och tillåter mig själv att sörja när den vill ut), men jag ska nu till London och träffa min systers mamma och lillebror, och återigen är jag i otrolig sorg. Dock känns det bra för jag kan äntligen dela min sorg med människor som har känt henne, något som jag inte har kunnat här i Sverige. Även om hjärnan inte vill kännas vid något, så vet kroppen alltid. Är nu utmattad och sjuk, men tillåter mig själv vara det och att sörja. Som så många andra har sagt, så försvinner nog aldrig sorgen, utan man lär sig leva med den. men herregud vad sorgen och saknaden känns efter ens nära och kära. All styrka till er här i tråden!

Nikushimi
7/1/15, 3:30 AM
#69

Varför gå runt och vara ledsen i flera år när man lika gärna kan acceptera döden och gå vidare? Döden väntar oss alla förr eller senare så att gå omkring och känna sorg i flera år är bara onödigt.

Annons:
fridelfina
8/8/15, 6:28 AM
#70

Tror inte sorg beror på ickeacceptans som Nikushimi tänker. Jag är rätt säker på att sorg beror på djup saknad. Iallafall i mitt fall. Sorgen är inte konstant, den kommer och går lite som den vill och gör att jag bearbetar känslorna av saknaden och ärar minnet av den jag sörjer. När sorgen är stor, tänder jag ljus på minneslunden, skriver/säger ord till den jag sörjer. När jag gör det lindras saknaden och sorgen minskar. Nu är det snart ett år som gått, idag ska jag till minneslunden. Jag tror att en aktiv sorg helar den som sörjer. Jag tror att sorgen som passiviserar den sörjande är mindre bra, att sorgen som kvävs och inte FÅR existera är mindre bra. Det är då sorgen blir ett "problem". Till TS och andra, sörj så länge du sörjer, men uttryck sorgen, jag tror det är viktigast. För mig blir sorgen efter en otroligt saknad nära ett sätt att visa omsorg, om mig och mina känslor och om minnet efter hen

 
 

NiklasTyreso
8/15/15, 11:13 PM
#71

När jag dör vill jag att mitt barn fortsätter leva ett gott liv, även om hen kanske känner sorg och saknad. Jag vill inte hindra någon att ha ett bra liv, bara för att jag en dag kilar vidare.

Intehärutandär
8/26/15, 10:58 PM
#72

Kan uppdatera mitt svar här.

Förlorade min dotter för 6 månader och kan säga att sorgen blir aldrig mindre. Jag mår dåligt varje dag. Inte bara tårar, utan ångest, aptitlöshet och stingslighet.  Jag överlever för min son bara. 

Och jag får känna såhär. För det är min väg tillbaka till något slags nytt (skit)liv.

gonzo535
8/27/15, 4:58 PM
#73

Förstår dig exakt, det har gått ett år sedan jag förlorade min sambo. Och nu har resten av världen gått vidare. Ser på mig med besvärad blick när jag vill prata lite om henne, om typ vad som, även roliga minnen. Jag ska inte prata om det längre. För resten av världen är det överspelat. Men inte för mig.

Inget bra svar på din fråga men förstår hur du känner.

SimsBrooke
10/2/15, 9:21 PM
#74

Jag kan inte tycka att det finns ett utgångsdatum för hur länge man får sörja. Man sörjer hela tiden oavsett hur stor den är. Så var inte stressad, sörj så länge du känner att du behöver, prata om det. Skriv om det om du hellre vill det =)

Medarbetare för The sims ifokus
](http://thesims.ifokus.se/ "The sims ifokus")Personlig blogg Närketjejen
The sims blogg SimsBrooke

Nellan-
12/3/15, 1:15 AM
#75

Jag har sörjt i 11 år nu :) Känner mig inte speciellt sjuk

flisan708
12/7/15, 6:18 PM
#76

Bry dig inte i vad andra säger, du sörjer som du vill och hur länge som helst. Beklagar verkligen sorgen!!! När min mamma dog 2009 så hittade jag en dikt som hjälpte mig hemskt mycket. Den finns på min sida. Skulle vilja tipsa om en hemsida som är bra, www.sorg.se

Annons:
Dioramabyggare
1/26/16, 7:28 PM
#77

Kontakten med mina barn sörjde jag i flera år, till dess jag fick tillbaka umgänget med dem för drygt tio år sedan. Min far som dog när jag var två år kan jag fortfarande, femtio år senare, känna saknad efter. En av våra katter dog i elakartad cancer för några år sedan,  i en ålder av bara sju år, och saknaden efter henne är jobbig. Men den vackra lila värmeljusstaken vi hade tänd vid avskedet hos veterinären har sin plats på köksbordet och den tänder vi ibland.

kofota
7/10/16, 6:57 PM
#78

kloka stödjande ord av er. jag tänker på min mamma som miste sin lillasyster för 80 år sen. mamma gråter så färska tårar fortfarande när hon i minnet vandrar tillbaka till händelsen. på den tiden talade man inte så mycket med barn om detta, och att mors egen mor tidigare mist ett barn gjorde väl sitt till att familjen hade det så  tungt. hur gjorde man för att sörja på den tiden? hur mycket pratade man? grät? jag vet inte. men jag vet att de lät min mor börja skolan ett år tidigare än vanligt, för att ha något att göra på dagarna , nu när käraste lillasyster - bästa lekkamrat - var borta. sorgen och saknaden följer oss nog hela livet. men vi kan finna glädje i minnena också.  min konklusion blev - när jag genom åren lyssnat på mamma - att vi ska ta vara på varandra alla dagar och fylla med glädje. vi vet ju inget om morgondagen. tack för era funderingar och fina ord. de som dött bort från mig finns i mitt hjärta var dag. med eller utan tårar.

kofota
7/15/16, 10:00 AM
#79

http://hildegardshus.blogg.se/2015/july/om-radsla-och-om-sorg.html

när jag i fjol var i ny och färsk sorg efter min vän Petrus.

Soligajag1
8/15/16, 7:43 PM
#80

Min mamma gick bort idag , hon bodde på ålderdomshem med pappa , fick ont i hjärtat igår , åkte till akuten , blev inlagd . Doktorn ville ha henne kvar en dag eller två, Idag fick hon en hjärtattack , , klarade inte den. 

Mamma har alltid varit min bästa vän, vi är 4 syskon, jag har alltid stått mamma närmast ( tycker jag) . Vet inbte hur jag ska klara detta ?? grinar o grinar, , när jag skriver detta, , med. 😕 Mycket jobbigt. 

Jag har pratat med mina syskon och vi ska stötta varann så mycket som möjligt + att vi ska vara hos pappa mer, ta hand om honom. 

Jag tänker sörja och grina , det hjälper mig mycket i mitt sorgearbete. 

Är hemma från jobbet imorgon, vi ska ta farväl av mamma i ett kapell. Sedan blir det jordfästning längre fram och det där mysiga "kafferepet" 😎 efteråt, ,

HH 🙂

Tarotstollan
8/15/16, 8:36 PM
#81

Beklagar!🤗🌺

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Soligajag1
8/16/16, 8:20 AM
#82

Tackar Tarotstollan 🙂🌺 Det blir en tuff dag idag!! 

Vi ska ta hand om varann idag, syskonen!! 🤗

HH 🙂

Tarotstollan
8/16/16, 8:17 PM
#83

#80. Ja, det där "mysiga" kafferepet som är efteråt skriver du….

Förstår precis vad du menar! Hade det bara varit de allra närmaste som var med så hade det kunnat vara ok men är det då så att man mer eller mindre känt sig tvingad att bjuda alla släktingar (som man knappt vet vad de heter en gång), arbetskamrater ( som man inte känner alls), medlemmar i föreningar (som den döda umgicks med ofta), osv. osv. kan det bli fruktansvärt jobbigt!
Är det en människa som levt ett lugnt liv kanske det bara blir de närmaste men är det en social människa så blir man nästan "tvungen" att bjuda "alla som vill komma".
Det sista är ju det värsta, med alla människor som skall presentera sig och tala om hur "trevlig" xx var när de var på arbetsmiddag 1974 osv…..
Det enda man vill är att allt skall vara över så man får gå hem och gråta ifred och kanske sova en stund.
Värsta "kafferepen" var när jag hamnade mellan 2 olika avlägsna släktingar, de visste inte ens vad jag hette eller var jag hörde hemma i släkten.
Eller den gången när jag bara satt som en zombie mellan släktingar men ingen vågade prata med mig, för de visste inte vad de skulle säga.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Annons:
Soligajag1
8/17/16, 5:55 AM
#84

#80 Tack o lov så va inte mamma social på det viset. Hade några vänner  hon umgicks med . Men vi vet inte hur vi ska göra , man måste väl inte bjuda in, skicka inbjudan till alla och envar. Bara dem närmaste . Min syster har en son som bor i Canada , han ville så gärna komma och ta farväl av mormor sin. Fint tycker jag.

Usch så hemskt det lät och bli placerad på detta sätt . 

Ha en fin Onsdag! Kram 🙂

HH 🙂

cindynosen
9/12/16, 8:43 AM
#85

min mamma dog o jag med henne…influensa som blev lunginflammation, blodförgiftning, organkollaps mm. är så ledsen finns inte ord för det. hon var mitt allt o jag känner hur mitt inre förtvinar, bit för bit. har gått ner över 14kg nu…går till kyrkan o tänder ljus för henne o ber att om det finns en gud där uppe, så hämtar han mej till min älskade mamma…😕😕💔💔🌺

Tarotstollan
9/12/16, 7:56 PM
#86

#85. Beklagar verkligen din mammas  bortgång.
Det är ledsamt att du känner att du vill följa efter din mamma men jag tror att din mamma vill att du skall leva och fortsätta ditt liv, även om det är tungt och jobbigt just nu.
Ta en dag i sänder eller kanske bara en timma i sänder och försök att hitta små ljusglimtar som kan hjälpa dig vidare i ditt liv.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

[systeryster82]
11/3/16, 10:57 AM
#87

Det finns ingen gräns anser jag. Det är unikt precis som vi människor. Inget är rätt lr fel i sorg. Vi sörjer alla på olika sätt o tid. Ibland kanske man fastnar i sin sorg s.k frusen sorg o behöver samtalsstöd. Men jag sörjer fortfarande trots 3 1/2 år nu. Och det kommer o går….Sorgen byter skepnad o blir saknad o den är värst tycker jag för den är permament….

[systeryster82]
11/3/16, 11:03 AM
#88

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Det är ord som hjälper mig. Till alla som sörjer likt mig, livet går vidare men inte som förr. Ta stöd av andra jag behövde det. Gråt, var arg. Jag skrek högt i skogen av smärta. Det finns inget rätt lr fel , ingen tidsram. Sörj på ditt sätt… En stor kram till er alla ❤

Soligajag1
11/3/16, 11:14 AM
#89

Hejsan ! 

Denna dikt skrev jag till Mammas minne ! ❤️ 

Läste upp den efteråt på "kafferepet" där vi samlades  allihopa. 

❤️Min Älskade mamma❤️  


_Min älskade mamma har lämnat jordelivet , 
tagit det stora klivet till andra sidan . 

Nu har du fått ro inom dig och värken stannat, 
minns dig som den älskade och bästa mammor av alla. 

Saknaden kommer att kännas i hela mitt hjärta , 
tårar trillar ner på mina fingrar medans orden blir till. 

Mamma , hur ska jag klara mig utan dig ? 
Du betydde allt för mig. 
Jag går snart i tusen bitar , 
ge mig en värmande Kram så stillas mitt inre. 

Jag vet att du hade ont och kämpade vareviga dag , 
gnistan du hade fattades dig. 
_
Nu blickar du ner på mig från ditt moln,  gråt inte min kära fina dotter säger du med  varm blick , nu har mamma fått en "egen piedestal" ! 

❤️❤️

HH 🙂

Tarotstollan
11/3/16, 8:37 PM
#90

Så fin och verkligen tröstande!❤️

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Annons:
Soligajag1
11/4/16, 2:31 AM
#91

#90 Tackar så mycket Tarotstollan ❤️ 

Kram Kram 🙂

HH 🙂

Sansad
5/5/17, 10:02 PM
#92

Åh, så många kloka svar. Jag har inte så mycket att tillfoga – tänker bara att det viktigt att skilja på hur länge sorgen verkligen varar och hur det bedöms rent "byråkratiskt" – om man till exempel är sjukskriven så kan det vara svårt att övertyga Försäkringskassan om att det handlar om "bara" sorg en längre period. 

Sedan är det ju också så att även om sorgen är naturlig, och måste få ha sin tid vare sig det är en månad eller tre år, så kan det glida över i att man fastnar i en depression. Och behöver hjälp.

A
5/15/22, 1:47 PM
#93

Hej!
Jag är ny här i detta forum.
Min make dog efter drygt 3 år i svår cancer för 4 månader sedan.
Efter 5 veckor mötte jag en man som upplevt samma sak nyligen. Vi har känt varandra i bekantskapskretsen i 40 år.
Det kändes tryggt och en glädje infann sig genast för oss båda. Men så hände det ofattbara för 3 veckor sedan! Han dog hastigt av ett hjärtslag. Sorgen infann sig snabbt efter chocken och det gör ont.
Ensamheten svår att leva med igen.
Tränar regelbundet och aktiverar mig.
Men sorgen finns där hela tiden.
Saknaden outhärdlig oftast.
Vilka tips kan jag få?
Kram
Agneta

Tarotstollan
5/16/22, 8:04 PM
#94

Jag beklagar, så ledsamt att du även skulle missta din nya vän.
Du kan vända dig till vårdcentralen och prata med dem, de har kuratorer som du kan få prata med och även ge dig råd.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Pyttelite
5/16/22, 10:32 PM
#95

#93: Jag tror att man ska tillåta sig att vara ledsen och faktiskt ta sin sorg på alvar och inte stoppa undan den.

Du har upplevt två stora förluster på kort tid och det kommer att finnas en väg ur sorgen men bara du vet hur lång tid det kommer att ta.

Det är ett bra råd att vända sig till VC för att få samtalsstöd så att du får någon som kan lyssna aktivt utan att tröttna om du förstår vad jag menar.

Prata och bearbeta men glöm ändå inte att se att det finns saker i vardagen du kan glädjas åt även om du just nu inte känner det så.


Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.


N
2/17/23, 9:17 AM
#96

Hej, vilken dum läkare!
Jag har mist båda mina föräldrar, pappa för 17 år sedan och min mor i december-22
Jag är i en akut kris/depression och det är jobbigt som ***
Har du syskon och familj? Styrkekramar

N
2/17/23, 9:21 AM
#97

#0: ojdå, detta var ju några år sedan.
Hur mår du nu?
Jag sitter just nu i samma sits som dig men det är min mor som lämnade oss i december-22& min far för 17år sedan. Båda av cancer .

Annons:
Soligajag1
2/20/23, 4:42 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
Förhandsgranskning av bild 1 av 2
Förhandsgranskning av bild 2 av 2
#98

Hejsan alla fina medlemmar .

Jag har mist min mamma 2016 08 15 , det va en fruktasnvärd chock för oss alla ,nog för att vi visste att mamma va sjuk , hade dåligt hjärta .

Tiden har gått , , sen för 3 år sen gick min kusin bort , lika jobbigt det.
Sedan gick tiden till i Julas 2022 , innan Julen fick jag ytterligare en chock , min älskade syster hade gått bort , , jag grinade och grinade . Hur ska jag orka leva utan min syster. Så jobbigt , , sen kom begravningen den 9 Februari , så jobbigt!
Ser min systers ansikte framför mig varje dag.
Kommer att sörja henne länge länge , , 🥲😥🥲❤️

Tänder ett ljus på morgonen för min mamma och min syster ! Pratar med dem och Önskar dem den bästa dagen!!

HH 🙂

  • Redigerat 2/20/23, 4:43 PM av Soligajag1
Upp till toppen
Annons: