Sorg

Stänga inne sorgen

2014-01-27 17:30 #0 av: [Mia-Li]

Min mamma är fenomenal på detta. Att stänga inne sorgen. Att stänga av sina känslor.
När pappa gick bort så visst var hon ledsen och förtvivlad. Men hon visade aldrig nåt inför min syster eller mej.
Hon sa ofta att man fick bita ihop.
Hennes reumatiska värk blev sämre, hon hittade på saker för att förtränga vad hon egentligen kände.
Hon blev nästan fanatisk i att hitta på saker som skulle lagas hemma på gården.

Nu efter pappas bortgång 2½ år senare så verkar hon ändå funnit ett lugn.
Ett lugn som kanske kunde kommit snabbare om hon hade släppt fram sin sorg.

Där ser man hur förträngd sorg kan påverka ens liv. Mer värk, orolig i kropp och själ.

Då tycker iallafall jag att det är bättra att släppa fram sorgen, att våga vara ledsen.

Anmäl
2014-01-27 17:33 #1 av: Leon1973

Jag känner igen mig i det du skriver, jag är också en person som stänger inne känslor och det har mynnat ut i att jag av somliga uppfattas som känslokall vilket jag kan förstå.

Känslorna finns där, jag lovar. Men jag släpper inte fram dem inför andra, jag kan tjuta som ett barn när jag är för mig själv.

Anmäl
2014-01-27 17:38 #2 av: [Mia-Li]

Leon

Ja det är lätt att tycka att vissa är känslokalla när de inget visar. Men jag tror det om mycket få människor.
Alla släpper fram sina känslor någon gång...om så i sin ensamhet.
Alla klarar ju faktiskt inte av att visa känslor öppet. Och det har jag full förståelse inför.

Tyckte bara att mamma kunde visa något litet inför min syster och mej.
Men med tiden så har hon pratat mer och mer om pappas sjukdom och död. Så på hennes lilla vis så släpper hon fram det på det viset.

Sen så tror jag att hon "rasar" i sin ensamhet, precis som du.
Man behöver det.

Anmäl
2014-01-27 17:46 #3 av: Leon1973

Ja, jag tror också på att man behöver släppa ut lite ibland. Jag kan förstå att du önskar att din mamma var lite mer öppen med sina känslor inför er "barn" eftersom det är er mamma och det var er pappa.

Ni hade kunnat hjälpa varandra genom det hela och ge stöd på så många olika sätt och det handlar inte bara om att sitta och gråta ihop utan man kan även hantera förlusten genom att tala om personen och hans eller hennes olika egenskaper och lustigheter denna hade för sig. Jag tror att det hade lindrat det värsta i sorgen att man istället lyfter de kul sakerna och bevarar minnet av dessa istället för att i ensamhet försöka hantera sorgen och förlusten, det blir för mycket fokus på det negativa då.

Anmäl
2014-01-27 17:50 #4 av: [Mia-Li]

Ja det var det vi gjorde. Vi pratade mycket om honom första tiden, vad han gjort och vad han gjorde under sin sjukdomstid. Gamla goda och roliga minnen.
Jag tror att det var förlösande på sitt sätt.
Men jag behöver även gråta. Och jag tror mamma behövde det med men gjorde det i sin ensamhet just för att inte oroa en annan.

Anmäl
2014-01-27 17:55 #5 av: Leon1973

Är inte detta typsikt svenskt? Jag gråter för mig själv, jag vill inte oroa er, belasta er, störa er och vara till besvär?

Eller är det bara jag som har den uppfattningen om oss svenskar att vi inte vill vara till besvär?

Anmäl
2014-01-27 17:58 #6 av: [Mia-Li]

Hhahah..jo men visst är det så.
Mycket ligger nog i det.
Man vill inte störa, ligga till last, oroa, göra ledsen och allt vad det nu är.

Tummen upp

Och varför är vi sånna? Funderar

Anmäl
2014-01-27 18:03 #7 av: Leon1973

Bra fråga...    Vi ska alltid vara alla till lags och inte vara till besvär..


Anmäl
2014-01-28 00:08 #8 av: kulanturbo

Inte jag... Jag gråter och är jobbig för min omgivning😞
Många kompisar tycker ryck upp dig. Mamma gick bort i november och jag mår skit och det får de flesta visa. Min bror är så som din mamma. Han visar inte att han är ledsen. Typiskt killar annars.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.