Frågor om döden

Att prata om döden

2014-01-30 13:40 #0 av: [Mia-Li]

Att prata om döden kan vara tabu-belagt för många. Man vågar inte ta upp det.

När min pappa var sjuk så vågade ingen utav oss prata eller ta upp om döden. Vi visste ju alla vart det barkade hän. Men ingen vågade beröra ämnet det minsta.
Och det ångrar jag idag.

Vågar ni prata om döden med era närstående?

Anmäl
2014-01-30 15:18 #1 av: [Skörbjugg]

Nej, det gör jag väl inte. Det blir bara inte så. Vi har iom morfars bortgång pratat lite om begravningar och så, mormor har sagt hur hon vill ha det lite smått. Men inget djupare.

Anmäl
2014-01-30 23:19 #2 av: fatcat

Är orolig för en tjejkompis som är deprimerad.. Hon pratar om självmord. Vart med om liknande fall förut men är lite annorlunda nu, kan inte berätta. Vad ska man göra?

"If anything can go wrong, it will." - Murphys Law

Medarbetare på brott ifokus

Anmäl
2014-01-30 23:35 #3 av: fatcat

Försöker få henne på bättre tankar men hon svarar inte nu.. blir bara så orolig. OberördÖnskar att hon visste det också.. 

Det som är annorlunda är att jag hållit på med henne tidigare.. Ganska konstigt eftersom hon är så vänsterpartistisk som man kan bli jämfört med mig..

"If anything can go wrong, it will." - Murphys Law

Medarbetare på brott ifokus

Anmäl
2014-01-31 08:54 #4 av: [Mia-Li]

Hej Fatcat

Ja vad kan du göra?
Svarar hon inte nu när du försöker få tag i henne eller?
Åk hem till henne får att se om hon öppnar.
Om hon inte gör det så kontakta polisen och berätta vad hon sagt till dej om självmord.

Jag vet inte vad man kan göra annars.

Anmäl
2014-01-31 09:16 #5 av: [Mia-Li]

Efter min pappas bortgång så har vi faktiskt bett min mamma om att hon ska skriva i Vita Arkivet om hur hon vill ha sin begravning.
På pappas gissade vi bara men vi kände ju honom och visste ändå hur han ville ha det.

Men det kan vara känsligt att prata om just döden. Man vet att det barkar hän dit. Men man vill ändå inte ta upp det.

Anmäl
2014-02-06 04:51 #6 av: Fialotta89

Jag har frågat min pappa vad jag ska göra med honom när han dör. Min far är alkoholist, hela mitt liv. Jag har väntat dom senaste 15 åren på att det ska komma ett telefonsamtal från polisen. Visst det låter makabert, men med tanke på att alla hans vänner har dött genom åren.

Jag har även berättat för min mamma hur jag vill ha det om jag dör. Inte för jag tror att hon lyssnade, för det gör hon ju inte annars.

Jag tycker att man ska försöka öppna upp tabun om döden. Trots allt så händer det ju alla för eller senare. Det blir ju inte bättre av att man ignorerar det.


Anmäl
2014-02-06 09:59 #7 av: [Mia-Li]

#6

Ja jag tycker som du, att tabun om döden borde tas bort.
Men det är inte lätt.
Allt blir så mycket enklare som tex vid begravningar då personen talat om hur denne vill ha det. Många gånger får man gissa sej till det.

Och jag tror att man kommer närmare varandra om man vågar prata öppet om döden.

Jag har med sagt hur jag vill ha det.

Vita Arkivet kan man tänka på. Där får man skriva i hur man vill ha det. Och det kan man göra när som.


Anmäl
2014-02-06 10:09 #8 av: Aleya

Mitt jobb gör att döden är inte obekvämt att prata om i min familj.

Har uppmanat min mamma till att fixa vita arkivet eller bara skriva ner hur hon vill ha begravningen.

Har själv redan skrivit ner hur jag vill ha min sista fest. :)
Det ska vara party och glatt. Inte för att håna folk utan för att det är fan värt att fira ett nytt kapitel i livet.
Så gjorde man förr.

Jag vet vad jag kommer att fixa av mina anhörigas begravning. Vad jag kan göra själv liksom.

Så nu har jag mer tid att leva istället för att tänka på döden. :)

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2014-02-07 02:24 #9 av: kulanturbo

Vi pratade aldrig om döden med mamma när hon blev sjuk. Hon var i slutet förvirrad. Hon tog aldrig upp det. Mamma var ju läkare så hon visste säkert. Men många på hospis sa att man vet ofta inte när det gäller en själv.
Tack o lov hade hon och pappa fyllt i vita arkivet så hon fick vara med och bestämma.
Mamma verkade aldrig orolig mer än näst sista dagen. Eller så var det något annat. Hon andades jätte snabbt och hjärtat slog som om hon sprungit 100 m lopp. De gav henne morfin dropp då plus extra ibland. Hon var på hospis och de pratade om döden med mig och min syster. Bra för man fick veta tex att hon hör fast hon verkade helt väck. Så vi satt och pratade gamla minnen som familjen varit med om.
Hon tog aldrig upp att hon snart skulle försvinna. Så då vill man ju inte själv säga något. Om hon nu hoppet kvar.

Anmäl
2014-02-07 08:36 #10 av: [Mia-Li]

#9 Precis som du säger så vill man ju inte ta ifrån de det lilla hopp de har kvar. Fast att de vet att det inte finns.
Men då börjar man ju inte prata om döden, kan jag tycka. Utan låta de ha det lilla halmstrået att famla efter. 

Min pappa började rossla väldigt sista timmen. De kom och gav han mer morfin så han hamnade i någon slags morfinkoma.
Vi pratade med han då de ändå hör.



Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.