Annons:
Etikettsorg
Läst 11554 ggr
Kasumi
2015-08-27 02:19

Hur länge sörjer man sitt husdjur?

Hej! Ursäkta för långt inlägg, men vill ta det från början! Nu är det över 5 månader sedan jag förlorade min älskade lilla katt, hon dog oväntat en dag av en mystisk sjukdom som hon led av i ett år, kronisk diarré. Vi gjorde flera veterinärbesök till olika veterinärer och spenderade runt 20 tusen på vård, medicin och foder etc. utan att få ett endaste svar eller hjälp. Ingen veterinär kunde hitta vad felet var, hon blev bara sämre och sämre. Inte ens på obduktionen kunde man fastställa vad det var och dom tog dessutom om proverna dubbla gånger. Man hoppades och trodde verkligen att det skulle vända tillslut, inte kunde jag tänka mej att min lilla prinsessa skulle dö ifrån mej vid 3 års ålder! Visst den där dagen i Mars när hon betedde sej helt annorlunda satt jag och grät i flera timmar (som jag annars hade gjort många gånger innan också, men inte som denna gången) för allt kändes så fel, det kändes som att det närmade sej men samtidigt trodde man inte det kunde hända och speciellt inte just den dagen. Med tanke på hennes tillstånd och att ingen veterinär hittills hade hjälpt henne ville vi inte utsätta henne för ytterligare ett onödigt veterinärbesök och bilresa, men tillslut var vi tvungna att åka in akut ändå, men vi hann bara iväg och bara 5 minuter senare avled hon i bilen. Och bilresan skulle ta över 1 timme för vi var tvungna att åka till en veterinär 7 mil bort som hade kvällsöppet, på helger då det var en söndag. Alla säger att "det blir bättre" och att "livet går vidare" och att jag "inte kan gräva ner mej" osv. Min pappa sa senast idag "men det är bara en katt, kära nån hur ska det bli när du förlorar en närstående, som mej eller mamma eller en kompis eller din sambo".. Fyfan vad trött jag är på att höra "det är bara en katt". Ja hon var en katt, men för det betyder det inte att hon var mindre värd, hon var som min dotter och jag älskade henne lika mycket som min sambo. Jag hade så många planer för mitt liv, och hon var med i alla dom. Nu har mitt liv totalt rasat samman, jag kan inte ligga i våran säng längre för hon låg alltid bredvid mej varje natt, kan alltså inte sova där inne utan henne så ligger därför i soffan. Jag ligger i soffan nästan hela dagen som natten, jag går nästan aldrig ut längre, kan räkna på 2 händer hur många gånger jag vart ute sedan Mars, och då inkluderas gå ut med soporna, tvättstugan etc. duschar sällan, äter knappt osv. Jag tänker på henne hela dagarna, pratar med henne varje dag vid hennes urna som vi har här hemma. Det enda som får mej att fortfarande sitta här är 2 numera 3 anledningar. Min sambo, våran andra katt som har haft det jätte jobbigt med den här tiden, och nu har vi nyligen adopterat en till katt för att den andra katten behöver sällskap. Men jag känner ingen livsglädje längre, jag har haft dödsångest i 6 år, den är totalt bortblåst nu och det enda jag går och tänker på är att jag vill dö för att återförenas med min lilla tjej. Missförstå mej inte, jag vill inte ta självmord, skulle aldrig vilja utsätta min sambo för något sådant om än jag verkligen funderade på det dom 3 första månaderna. Och mördad såklart det vill jag absolut inte bli, det vill väl ingen bli iofs.. Men jag går i princip och hoppas på att jag ska bli sjuk och få lida som min katt led och så jag tillslut dör jag också. Men samtidigt vill jag ju såklart vara kvar här med min sambo och mina katter som finns kvar i livet. Jag har nu funderat i flera månader om det är möjligt att man får begravas med sitt husdjur när man själv dör? Att våran aska blandas och begravs tex. på en minneslund? Det är något jag verkligen vill! Tack på förhand till alla som läser detta och om någon svarar och ger mej tröst osv.

Annons:
VildaVittra
2015-08-27 02:38
#1

Det låter som du inte tagit dig ur den akuta sorgfasen, så jag rekommenderar dig starkt att gå och prata med någon professionell. Du behöver hjälp så du får livsglädje istället.

När djur dör i förtid gör det mer ont än de som slutar sina dagar på ålderns höst, ledsen blir man fortfarande, men det känns mer okej att de tassar vidare. Jag har förlorat unga djur också och blev jätteledsen, men jag har tagit mig igenom den akuta fasen och repat mig. 

Men som svar på din första fråga, så kan man egentligen sörja hur länge som helst, idag grät jag när jag kom och tänka på när min första hund dog, och det var en 15 år sedan det hände. Men jag sörjer henne inte hela tiden, mest ler jag när hon poppar upp i mitt huvud. 

Angående att begravas med sina djur, så kan man få dispens och bli det, men det är dina anhöriga som får ta den kampen efter din bortgång. Alternativt så flyttar du till Tyskland, där finns det en kyrkogård för djurägare och deras djur.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Kasumi
2015-08-27 02:52
#2

#1 Jag pratar redan med "en professionell", hon är ungefär detsamma som en kurator men säger bara att livet måste gå vidare och att jag inte kan gräva ner mej för att mitt djur har dött osv.. Ja jo jag kan börja gråta ibland när jag tänker på familjens katt som vi hade när jag var liten, hon var mest hos mej jämt, sov bredvid osv. hon också. Men kärleken jag hade till min katt som gick bort i år var obeskrivlig. Och känner att det kommer vara jobbigt att härda sej igenom ett liv som består av sorg, vet inte om man kommer palla?!. Okej, Tyskland har jag nog ingen lust att bo i, men om man får för sej att flytta utomlands får man ta med sitt döda husdjurs aska då alltså? Tack för ditt svar!

[HelwardMann]
2015-08-27 04:02
#3

Jag har delat bostad med sju katter totalt. Fyra av dem i mitt barndomshem, och tre av dem efter att jag flyttade hemifrån.

I mitt barndomshem hade vi två syskonpar. Det första paret var vi tvungna att avliva. Det andra paret dog av hög ålder.

När jag flyttade hemifrån, tog jag över en omplaceringskatt som då var åtta år. Hon levde i sex år till, innan hon dog av hög ålder. Jag skaffade också en kattunge cirka ett år efter jag skaffade den första katten. När den gamla katten dog, svalt den yngre katten sig själv, och ingenting fungerade. Efter åtskilliga veterinärbesök och stora hål i plånboken, lät jag slutligen avliva henne.

Därefter var jag utan katt några år, innan jag köpte en hittekatt från ett hem. Henne var jag tvungen att omplacera på grund av egen ohälsa efter cirka fyra år.

Jag saknar alla sju, ibland mer, ibland mindre. Och det första syskonparet vi hade i mitt barndomshem, avlivades 1982, alltså 33 år sedan. Jag säger inte att jag fortfarande sörjer dem, men saknar.

Den jag saknar mest av dessa sju, är den första katten jag skaffade när jag flyttade hemifrån. Det var 1997 hon dog. Den saknad jag känner, kan stundtals gränsa till sorg. Det sker mer och mer sällan, men det sker fortfarande. Jag kan fortfarande, efter 18½ år, frammana ljudet av hennes spinnande i mitt huvud.

Det jag vill säga med det här, är att man kan känna saknad och sorg väldigt länge. Och att saknad och sorg efter ett älskat husdjur, är precis lika reell och stark som saknad och sorg efter en människa. Men jag håller med #1 i att du behöver ta dig ur den akuta sorgfasen.

Tjeja
2015-08-27 06:37
#4

Det låter som att du halkat ned och fastnat i en depression under din sorgprocess. Det är normalt att sörja länge och sorgen går i vågor med tiden lär man sig leva med sorgen och hantera den. Men att sörja, sakna och vara ledsen är något annat än att fastna i en depression där den kemiska balansen i hjärnan kommit ur lag. Jag tycker det låter som att du behöver hjälp att komna i balans igen så du klarar hantera din sorg utan att kroppen o knoppen tar stryk. Dels kan du hjälpa din egen kropp på traven genom att börja motionera mer än tidigare. En halvtimmes rask promenad ute i dagsljus och frisk luft, helst i naturskön miljö om möjligt är effektivt sätt att hjälpa kroppen igång med produktion av "må bra" hormoner igen. Men sedan kan du kanske behöva ytterligare hjälp på vägen både medicinskt och professionellt! Kanske med en period av stöttande medicinering och psykologsamtal istället för en kurator som säger ryck upp dig. Kanske något mer i kbt-terapi väg så du får redskap att hantera dina känslor och tankar när dem kommer mer än att bara älta sorgen hos någon psykoterapeut så att säga. Hoppas du har ork och förmåga att påbörja en förändring och att söka hjälp så du slipper sitta fast i en depression utan kan sörja utan att hela tillvaron tappar mening. Spelar ingen roll vad det är man sörjer, en katt, en skillsmässa, en närstående människa eller ett förlorat barn. Oavsett sorgens djup och längd är det inte hälsosamt att fastna i en depression under sorgen. Det är inte ovsnligt stt det händer men det är inte en del av normal sund sorg att fastna där nere i känslobottnarna och bli kvar där utan förmåga att ta sig vidare. Sök hjälp och lycka till. Kram ♡

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Kasumi
2015-08-28 02:36
#5

#3 Tack för ditt svar, beklagar att du mist så många katter!

[HelwardMann]
2015-08-28 02:45
#6

#5 Tack. Jag hanterar det. :) Och det var inte menat som en snyfthistoria. Jag ville bara belysa att sorg och saknad efter ett djur är inte inte mindre värd, oavsett vad andra säger. Kärlek är kärlek, oavsett vem föremålet för den är. Och det man älskar, saknar man när det försvinner.

Annons:
Kasumi
2015-08-28 02:45
#7

#4 Jag känner liksom bara att jag inte vill leva utan henne. :'( Jag gick faktiskt hos en psykolog på några bedömningsamtal för en tid sedan, sen skulle han på semester och vi skulle börja min terapi när han kommit tillbaka. Men efter det hade jag hunnit fylla 25 och vården blir ju ganska dyr då så hade liksom inte riktigt råd, sen rann det bara ur sanden eller vad man ska säga. Ett psykologbesök kostar ju typ 120kr eller nåt sånt, kanske tom. 240kr är inte riktigt säker. Men ett kuratorbesök kostar 80kr, lite skillnad :/

Tjeja
2015-08-28 09:08
#8

Jag kan väl tycka att din hälsa och mående kan vara värd de pengarna ändå.. inte bara du själv utan även din partner, din familj och hela samhället fölorar på en deprimerad person. Ju längre tiden går ju större är även risken att din hjärna tar permanent skada också så du fastnar i det låga ännu djupare och längre. Sen tycker jag att en kurator som säger ryck upp dig till någon i din situation låter både oproffesionell och obildad inom sitt område. Be att få en annan kurator i så fall. Gärna en som är kunnig i kbt själv i så fall eller i alla fall förstår dig och hjälper dig med kontakt till någon som kan det.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Sansad
2017-05-05 21:51
#9

En gammal tråd, men ämnet är ju alltid aktuellt.

Kasumi – Det är verkligen ledsamt att förlora en katt så tidigt, och jag har full förståelse för din sorg. Och att den kan se olika ut – du beskriver ju sorgen efter katter som ni hade när du var mindre som något annat än än den älskade katt du skriver om.
Det gäller kanske att försöka fokusera på det positiva – jag tänker på att den var älskad hela sitt liv. Och att ni verkligen försökte hjälpa katten. Annars tror jag det är vanligt med skuldkänslor för att man inte gjorde tillräckligt.

Skuldkänslor är ju inte så konstruktiva. Men sorgen måste få ha sin tid. Någonstans vet man väl ändå innerst inne att det går över. Men risken finns ju att det glider över i en depression. 
Jag hoppas du lyckats ta dig ut ur din depression vid det här laget. Som flera kloka personer redan skrivit så är det ju allvarligt om både kroppen och själen tar stryk – som det mycket väl kan vara vid en depression. Men då behöver man hjälp av någon som kan respektera och förstå sorgen som den ser ut just för den sörjande. Detär  ju ingen större hjälp att höra att livet måste gå vidare (det vet man redan) och att man inte kan gräva ner sig i att ett djur dött (nähä?). 
Men motiveras att leva vidare med en älskad vän i ljust minne. 

(Jag står mitt i en akut sorg efter en mycket älskad och behövd vän – en grå, klok katt som dock hann blev femton år. Vi har en annan katt också, en "vanlig", som jag säkert skulle sakna. Men sorgen och saknaden efter den som just har gått bort är oändlig. Och jag känner så väl igen dina tankar om hur katten finns med i ens tankar om framtiden och ens planer. Bara så du vet att du inte är ensam. Jag har inlett terapisamtal med en psykoterapeut som verkar förstående – slussades dit via min distriktsläkare. Det gäller verkligen att hitta folk som förstår.)

O
2022-06-13 20:32
#10

#0: Fy fan va hemskt. Känner med dig 🙏🏽🕯
Förstår exakt varje ord du skriver.
Går igenom exakt samma saker.

Har du lyckats ta dig vidare nu eller är det samma?
Om du tagit dig vidare - hur?

Beklagar din sorg 🕯🙏🏽💜

Upp till toppen
Annons: