Relationer

Min dotter

2016-01-28 06:08 #0 av: Wildcat1984

Min fina dotter, Tyra Eva Maria. F/D 2005.04.23

Jag var i 5 graviditets månaden då de upptäckte att något inte stod rätt till. Rutin UL. Jag minns det så väl. Barnmorskan tittade o tittade. Hon såg alldeles stum ut. Hon sa att huvudmåttet inte gick att ta ordentligt. Sa att det var en dålig maskin hon hade. Vi skulle gå vidare till ett annat rum, men fortfarande sas det inget om att nått kunde vara fel.
Väl inne i ett annat rum med sambon och mina nuvarande barns gud mor. Hon tittar igen och igen.  Till slut så säger hon att hon inte kan se och ska hämta läkaren. Redan tidigare anade vi att nått var fel, men nu visste vi det definitivt. Läkaren kommer, hälsar och tittar. Efter en stunds tystnad..
Läkaren berättar att detta barn inte var livsdugligt. All glädje och hopp om livet jag tidigare fått från att bli gravid. Var nu som bortblåsta.
Mycket sas men mins inte hälften. Gudmodern grät, lika så min sambo. Men jag fick inte fram nått. Acrani och Anesefali vart nått jag hörde. Avsaknad av viktiga delar av hjärnan. Hade levt max ett dygn i respirator efter fullgången graviditet.
Jag trodde att efter mitt mörka liv som jag haft, äntligen skulle få ljus in i mitt liv. Men den blev bara mörkare istället.

Ett ingrepp skulle göras. Jag fick massor av tabletter för att jag skulle föda fram mitt hjärndöda barn. En förlossning utan nått lyckligt slut. efter några få dagar hemma så blev jag inlagd. I rummet fanns min sambo och gudmodern. Är så lycklig att jag fick ha dom hos mig.
Klockan tio på kvällen föddes en liten varelse. En liten mini bebis.
När navels strängen klipptes visste vi att det var slut. Hon levde genom mig. Hennes hjärta slutade slå och hon var borta för alltid.
Vi fick ha henne hos oss ett tag innan vi lämnade henne ifrån oss. Vi stannade på sjukhus över helgen. Vi visste inte riktigt vad det var för kön. Trodde först det var en pojke. Kallade honom för lill Plutten.
Efter helgen o prat med läkaren åkte vi hem. Jag önskar att jag fått bättre stöd av andra människor men det var dåligt med det. Hade några få vänner och Gudmodern och hennes familj. Att ha levt med depression sen tonåren och trodde att det inte fanns nått gott i denna onda värld. Men när jag blev oplanerat gravid så trodde jag det fanns nått gott. Men sen efter hennes död, insåg jag att världen var ännu mörkare och kallare än jag tidigare trott.

Jag drabbades av svårare depression och blev efter en vecka hemma efter dotterns död, inlagd. Fick vara inlagd i en vecka innan jag fick komma hem. Jag hade en sambo och min älskade hund som väntade hemma.
På avdelningen var det några få vänner som besökte mig, sambon och gud modern med familj. Dom ringde ibland. Jag uppskattade verkligen det. Utan dom hade jag inte klarat detta. Sen min älskade sambo som besökte mig nästan varje dag.

Efter ett tag fick vi träffa läkaren igen som berättade att det var en flicka och hon hade blivit lagd i syskonbädd och kremerad. Och lagd i kyrkogården. Då döptes hon Tyra Eva Maria.

När jag ser hela situationen så tycker jag det är för jävligt. Va f**n var de släktingar man hade. Jag hade både syskon, föräldrar osv. Men inget stöd där ifrån. Jag var rätt ensam och var lyckligt lottad för de få som brydde sig.
Jag började redan där lära mig, jag klarar mig bäst ensam, jag behöver ingen.

Men jag skulle aldrig tillåta någon jag känner, behöva sitta ensam som jag mycket gjorde. Dom skulle få veta varje dag att jag älskade dom, även om jag inte kunnat vara där så skulle jag se till att dom ändå fick veta det. Om det bara var en axel dom ville låna en liten stund så skulle dom få det. Att visa att man finns när en person hamnar i sorg oavsett om det är en farmor eller hund osv. Så ska dom inte vara ensamma. En person som får stöd kommer tillbaka till livet igen. Får dom inget stöd. Kan det ta flera år. Det går att förebygga långtidssjukskrivningar som grundar i sorg. Finns det bara några som bryr sig, så går det. oavsett hur stor eller liten sorgen är. Ingen sorg är mer eller mindre betydelsefull. Det är den drabbades upplevelse som har betydelse. Ingen kan säga att det var bara en hund för det kanske var personens allt. Eller i mitt fall, hon var ju hjärndöd och inte ens ett barn. Utan räknades som foster. Men ska min dotter vara mindre värd en ett barn som dött vid födseln? Eller förtidig spädbarnsdöd? Min mor tyckte jag skulle vara glad att dom såg det nu, tänk om jag gått hela graviditeten och fött henne. Men när det gäller sorg finns ingen skala för hur mycket eller hur lite.

Många glömde Tyra så småningom. Men jag och sambon, de få jag hade runt mig, glömmer aldrig...

Tack för ni läste.
<3

Anmäl
2016-01-28 06:37 #1 av: GraceyLorentsson

Ledsen för er verkligen. Vad sorgligt. Såklart ni aldrig kommer glömma. Man älskar sitt barn man bär i magen. Ta hand om er ok. Lider med er. Kram

Anmäl
2016-01-28 06:46 #2 av: Tuulikki

Precis som du säger, man måste ta hand om varandraBlomma

♡ Sajtvärdinna på Naglar iFokus 

Anmäl
2016-02-02 04:53 #3 av: Snovit79

Jag förlorade min dotter i feb -15 på förlossningen. Dvs då jag åkt in för värkarna startade dagen innan bf. Så jag förstår Dig. Att planera begravning och pyssla om en grav är det värsta som kan hända en människa. Jag är fortfarande sjukskriven för sorg. 

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2016-02-02 18:19 #4 av: Wildcat1984

Snovit79

Jag beklagar din sorg. Och jag hoppas att en varm kram från en ängla mamma till en annan kan lindra <3

Min dotter fick aldrig nån grav. Vi hade velat ha en minnessten för henne. Men vi fick inte veta när hon kremerades, mycket respektlöst. Nu har jag en ljusstaken, en skulptur som jag själv gjort som minne för henne. Vi har även kort i bokhyllan på henne. Så lite som hon var. Hon har en egen hylla i bokhyllan.

Anmäl
2016-02-02 19:26 #5 av: Snovit79

Beklagar Din sorg med. Alla barn födda från v 22 har rätt till en grav i Sverige, men visst tycker jag att vi mödrar ska få ta hand om våra barn oavsett storlek. En liten urna kunde vi alla få. 

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2016-02-03 13:11 #6 av: Wildcat1984

Ja så är det Snovit79

Dom var tvungna att skynda sig göra ingreppet på mig för att det inte skulle passera den veckan. För då hade det tagit längre tid eftersom de hade behövt att söka hos Socialstyrelsen att barnet inte kunde leva utanför livmodern.

De menade på att jag hade då fått lida onödigt länge, vilket dom hade rätt i.

Men en missens sten hade vi gärna velat ha.

Anmäl
2016-02-12 17:12 #7 av: kalelo

Kram

Lena

www.pusselbitar.se

Medarbetare på sorg.ifokus

Anmäl
2016-02-12 17:12 #8 av: kalelo

Kram

Lena

www.pusselbitar.se

Medarbetare på sorg.ifokus

Anmäl
2016-02-15 18:52 #9 av: Wildcat1984

Den var jätte fin <3

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.