Annons:
Etikettkärlek
Läst 1595 ggr
[fia85]
2016-03-15 00:41

Hjälp Varning långt

År 2014 så blev jag kär i/intresserad/attraherad vad man nu ska säga av en kille. Jag har träffat honom förut en gång via en gemensam kompis, vi var på fest och jag var då tillsammans med min före detta som betedde sig illa och hotfullt/diskriminerande mot mig, och han var tillsammans med sin före detta. Vi had varit ute, jag och min då kille, och han och hans kompisar ( vi kände inte varann alls väl) och han och min kille tog fel på jackor när de skulle gå.  Jag sökte vägar ut ur mitt förhållande då och hade funderingar på att gå med den här killen, då han verkade som någon som skulle ta mig på allvar. 

3 år senare, en lång Australien- resa senare och ett ytterligare hjärtekross, följt av panikattacker och dep, så tog jag mig upp ur min dep, inte helt, men så pass att jag orkad svara med i sociala sammanhang. Då, 2014, träffad ejag den här killen igen, och blev intresserad, kär. Visste att den här killen kommer det att fungera med. Kanske var det han jag skulle vara med resten av livet. Det kändes så. Vi tog inte initiativ, någon av oss, vi sågs i några olika sammanhang, på ett bröllop, och på en fest, och någonstans i vevan så hörd en annan före detta dejt av sig till mig, och jag gick med på att träffa denne två gånger, men ångrade mig då jag visste att jag hade känslor för den här förste killen och visste att det var han jag ville vara med egentligen. Jag ursäktade mig själv med att jag normalt är en väldigt lojal tjej (vilket är sant) och när jag väl lovat något eller börjar lova något så blir jag lojal och stannar kvar i det och har svårt att bryta trots att det skulle vara det bästa och omständigheterna har förändrats. Nåväl, jag bestämde att ta mod till mig och försöka med den här killen, och jag gjorde det. Vi träffades då det fanns andra runtomkring, jag tror inte att de andra hade fattat mitt intresse för honom, det ville jag inte, men kanske hade de gjort det. vi var hemma hos gemensamma kompisar, satt i en pool och pratade och det var bara han och jag kvar. De andra hade gått in till sig. Dagen innan så delade han stuga med en annan tjej, bara kompis, men jag vet eller tror i alla fall att de haft sex förut och tror att de hade det igen dagen innan han och jag satt i poolen. Detta kändes så fel, visst knappt vad jag skulle tycka mod et, för jag trodde att han var beredd på att satsa på mig, eller förstod att jag var intresserad, och trodde inte då att han skulle göra något sådant så tätt inpå, även om han inte var intresserad. Men han tog ju själv initiativ till att flirta. Så då måste han ju varit intresserad. Han satt kvar i poolen när jag gjorde det, ingenting om att han försökte gå därifrån, eller något annat, vad som helst, en dålig ursäkt. Vi satt båda kvar, och det ledde längre. Jag hade inte tänkt det. Men det gjorde det. Och sedan dagen efter så försökte han på många sätt och vis få mig själv, prata med mig, jag visste att han ville ha en fortsättning, och jag förstår inte varför jag reagerade sådär, jag besvarade inte det där, men jag ville ju visst också träffas igen. Sedan skulle de åka, det visste inte jag. På kvällen skrev jag till honom, och han svarade nästan direkt. Som att han hade väntat, hoppats, på att jag skulle skriva. Och fortsatte skriva. Och jag väntade att svara, men så gör jag aldrig. Jag svarar direkt, för jag anser det oartigt och drygt att inte svara direkt när man är intresserad, och jag vet inte, jag beter mig inte så som jag gjorde då. Men det gjorde jag, och sedan dröjde det innan han svarade igen. Kanske lågan dog lite? Men sedan skrev han, och vi fortsatte skriva, och ett tag gick det lite trögt, men kanske bara att vi ville skriva men man vet inte vad man ska skriva för man vill komma på en vettig anledning att kontakta den andra personen men man vet inte vad man ska skriva för det låter bara dumt allting. Men vi skrev, och till slut så fick vi till att vi skulle träffas. Jag föreslog något, typ biljard, men han svarade inte direkt att han ville det, men om jag hade väntat så kanske han hade velat det? Vi hade en träff, inte jättebra planerad ( jag var rädd att han skulle säga nej om jag hade för höga förväntningar), han kom hem till "mig", eller den kompis som jag var hos typ kl 10 på kvällen. Jag tror han ville göra det lätt för mig, därför han kom dit jag var. Mitt självförtroende var väl inet det bästa vid detta läge. Vi hade det jättemysigt, allt gick jättebra fram tills han frågade mig en konstig fråga. Vi kom "lite längre" och sedan ville jag plötsligt att han skulle gå. Jag vet inte var den här känslan kom ifrån , att jag ville att han skulle gå. Det blev lite konstigt, och jag ville bara så gärna att det skulle vara bra, och jag ville det för mycket så det blev kanske inte så bra av det. han var nog lite förvånad, och visste inte vad han skulle göra, och sedan någonstans vid tre på natten så gick han. Jag kände mig dum. Kände mig som att jag ville inte gå så här långt utan att veta vad det skulle bli av det, men strax innan så hade han frågat om jag ville komma hem till honom på dagen, dagen därpå. Så han ville något seriöst, seriöst intresserad ändå. Och jag trodde nog att han var det. Jag sov länge dagen därpå. Inget var bestämt. Han hörde inte av sig, jag skrev, och han svarade ganska sent. Sedan skulle mitt tåg gå, och jag behövde hinna med det. Vi sågs inte. Jag ko hem, vi fortsatte skriva, dejt-problemet verkade vara över, han verkade inte besvärad av det, men kanske lågan som vi hade dog ut lite grann? Vi fortsatte skriva, och det skulle bli midsommar. Min kompis fortsatte skriva till mig, skrev att vi skulle ordna så att han och jag skulle dela ministuga på midsommar, och jag visste hela tiden inte om hon bara drev med mig, för detta var ju vad jag tänkte själv, och hon skrev det till mig, men jag förstod inte hur hon kunde skriva det som jag redan tänkte, det var jättekonstigt och störde mig.  Och jag fick konstiga tankar om att han inte ville ha något seriöst, bara träffade mig för att göra mig glad, men jag ville ju ha en relation med honom, och inte bara lite. Så jag blev nervös. jag skrev till honom att jag hade en ide om midsommar, och han skrev tillbaka "jaså", det var roligt, och sedan skrev jag att jag skulle tänka på den och skrev sedan dagen därpå att vi kunde boka ministugan. Han svarade aldrig på detta. Jag ville ju att han skulle säga om han ville det eller inte, det kändes jättekonstigt att bestämma detta och sedan inte veta om han tycket det var bra. Eller om han ville. Bara köra på. Jag gillar inte det. Jag ville ha med han, för min energi skulle ta slut ganska snabbt om han inte var med. Så inget svar. Dagen därpå var det midsommar, jag åkte tåg upp till den ort han och kompisarna bor på, ingen stuga bokad. På morgonen när vi r beredda att åka ut till midsommarfesten så får jag ett mess från honom att han är sjuk, och ska var hemma. Han skickar samma till sin kompis. Jag är så besviken, och ledsen, och jag önskar att jag bara hade bokat stugan, så had ejag hort det jag hade tänkt och skulle. Nu känns det som att han inte kom för att jag inte gjorde det jag sa att jag skulle göra. Vi fortsatte skriva på Facebook en bit in på midsommarafton, men någonstans vid tre så slutade han skriva. min kompis föreslog att vi skulle ses på stationen och ta en kaffe innan jag skulle åka hem, men jag visste inte hur det skulle gå till då midsommarfirandet var så långt ifrån stan. Det kände inklämt och desperat. Jag skrev detta som förslag, men han svarade inte, han såg mina mäss men svarade inte. kanske han tänkte detsamma, att det inte skulle bli genomfört.

Två månader gick, juli, och augusti, och i slutet av augusti tog jag mod till mig och skrve igen. Det enda jag kunde skriva var "hej". Meningslöst. I alla fall. Han svarade. Fortsatte skriva igen. Denna gång ingenting om att träffas, jag tänkte, den här gången får han föreslå något, inte jag. Under sommaren så var jag dessutom på en fest, med massa människor, en vän la ut en bild som typ 50 människor gillade, tänkte "haha, jag är mer bäst än du din gris". Undrar om han fattade detta för några dagar senare, typ 3 dagar, så la han ut en bild på en fest som han var på med 60 människor som gillade den bilden (hamnade på barn och dagisnivå genast), skitfånigt. Efter att vi börjad eskriva igen så dröjde det helt plötslig ttvå veckor innan han svarade (spelade han svår nu?), och så lade han ut bilder på Facebook, där han höll lite lite om en annan tjej (betydde det något?), han hade skrivit om den tjejen och kallat henne fulbesök, så kan inte ha varit så(?) Vem f** vet?. Vi fortsatte skriva, men sårad var jag nog. Varför lägga ut bilder på henne och samtidigt skriva med mig? Det var bilder från en festkväll som han går på rätt många så behövde ju inte betyda något alls, förmodligen inte, men han måste fattat att jag inet skriver till honom som bara vän. Och att det skulle göra ont att han fortsatte skriva och sedan var med en annan typ mitt i allt. Men vi fortsatte skriva, och sedan skulle jag upp till den orten han bodde på med jobbet, och tänkte då, att nu ska jag fråga om han vill ses. det är mer lättsamt. Min kompis har tyckt att jag skulle föreslå att träffas han och jag, att jag skulle göra det klart att jag åkte upp bara för hans skull och av ingen annan anledning. Kanske hon menade att det framstod som mer seriöst då? Det förstod jag först nu. I alla fall, jag skrev att jag skulle upp, sa att jag skulle stanna ett dygn och frågade om han ville/kunde ses, han skrev att vi skulle träffas ihop me några andra på en restaurang när adär han bor. Det hamnade på mig att styra upp detta, och jag sa ja, vet ej var det kom ifrån, men jag känner ju inte de människorna han menade att vi skulle träffa. Var detta en date? Svar ja. Samma dag fick jag mens. Skrev till honom att jag kunde var adär vi skulle träffa svid sju, han svarade väldigt sent, och då skrev jag att det bara skulle bli jag (lät kanske lite aggressiv?), och frågade om det kunde gå för sig. Efter detta så svarade han inte. Ingen dejt, jag åkte dit till och med, trots att han inte svarade, avd annars skulle jag göra? Efter detta så var jag helt slut. Tog mig tillbaka till mitt motell där vi skulle vara med jobbet, och kände att jag inte ville gå upp något mer. jag förstår ingenting. jag gav den här killen en bild av mig som är helt fel. Jag gjord en massa konstiga grejer som jag aldrig gör annars. Jag förstår inte själv varför, då jag ville vara med honom och fortfarande vill. Detta var i september, nu är det mars. Vill inte tänka på hur lång tid som gått. Bara tanken på att han skulle träffa någon ny får mig att må illa, men jag tror inte att han gjort det. Inte sett något på Facebook som tyder på det, skulle han ha en ny relation, så skulle den väl vara på fb nu. Usch, ta i trä heter det. Jag vill försöka igen.  Men när och hur? Om han var/är kär, så, jag vet ej, ska jag prova igen? Hjälp!!!

Annons:
Upp till toppen
Annons: