Annons:
Etiketthär-kan-du-få-hjälp
Läst 6382 ggr
Snuffles
9/26/16, 10:50 PM

Ta farväl av död person

Ni som varit och tagit farväl av en död person som stått er nära, hur kändes det innan och efter? Jag är osäker på hur jag ska göra med min mamma. Jag vill men samtidigt inte. Jag vill minnas henne som glad och levande, inte få massa mardrömmar om hennes döda kalla kropp. Ändå är det en del av mig som vill, jag vill inte ångra att jag inte gjorde det.

Annons:
IaMiaMaria
9/26/16, 11:02 PM
#1

Jag har personligen inte sett en nära anhörig. Men jag har i mitt jobb jag hade förut tagit hand om många anhöriga till personer som gått bort. De har ofta sagt att det är jätte jobbigt och gruvsamt innan. Men efteråt ändå lite skönt och de har sett med egna ögon att deras nära verkligen har gått bort. Det blir som en bekräftelse och avslut. Även skönt för dem att de får säga sitt farväl.

Men om man känner att man absolut inte vill så tycker jag inte att det är nåt fel alls. Känner man att man vill bevara de levande minnena som starkast så är det helt okej. Känn inte att du måste se din mamma som gått bort.

Själva begravningen är ju också ett tillfälle för farväl.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Agafia
9/26/16, 11:10 PM
#2

Om du inte tror du orkar se din mamma nu , be någon ifrån tex begravningsbyrån ta ett foto på henne så du har att titta på om du behöver senare .

Intehärutandär
9/28/16, 8:17 PM
#3

Jag är uppväxt i begravningsbyrå, så jag har sett många döda. Vi har haft visningar eller öppna kistor vid privata begravningar med. Det har varit en viktigt process i sorgen att se att de är borta. Och för barn att lägga ner teckningar och blommor.

Avlider man utan ansiktsskador, så är dem så fina. Begravningsbyrån gör i ordning den döde. Sminkar och kammar håret.

Snuffles
9/30/16, 7:00 PM
#4

undrar en annan sak men vill inte göra en helt ny tråd för det.
på begravningar, är det acceptabelt att gå ut om det blir för jobbigt? för jag är sån att jag gärna går om det blir för mycket för mig annars får jag ångestattacker.

Agafia
9/30/16, 11:10 PM
#5

Självklart kan du gå ut om det blir för mycket för dig , inget konstigt alls .

Intehärutandär
10/1/16, 9:33 PM
#6

Du får gå ut, Du får stanna, Du får slänga Dig på golvet, skrika, gråta - vad Du vill. Kyrkvaktmästaren finns alltid i närheten att trösta och tala med.

Annons:
Snuffles
10/7/16, 7:18 PM
#7

Behöver skriva av mig för jag känner mig så konstig nu. Jag känner mig liksom okej, tänker inte så mycket på det som hänt. Det är som att jag är instängd i en bubbla och att världen utanför bara fortsätter, för det är som att jag inte förstår vad som hänt, men samtidigt förstår jag. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det känns så konstigt att tänka "min mamma är död". För hur kan hon bara vara död? Jag fattar inte. Förstår mig inte på mina egna känslor. Jag har inte gråtit på länge och det känns fel för jag borde vara jätteledsen. Det är bara på nätterna det slår mig att hon aldrig kommer tillbaka.

annia1
10/7/16, 10:13 PM
#8

Snuffles först börja med att beklaga sorgen.

Det finns ingen färdig handbok när det gäller sorg för den är olika för alla. Så det är inte så att man måste vara ledsen och gråta en viss tid. 

Bubblan du skriver om är nog att du fortfarande är i chocktillstånd för det är en vanlig del i processen att man inte kan ta in vad som faktiskt hänt.

Du behöver inte alls känna det som att det är fel för att du inte är jätteledsen. Vad du än känner, hur du än mår så är det så det är för dig, så det är ok vad du än känner. Det är även helt ok att vara glad, ha roligt och skratta.

Det sista du skriver är helt naturligt. För på dagen har man ofta fullt upp med vardagen, vad det nu är, skolan/jobb. Det ska fixas mat och allt som hör vardagen till. Det är först på kvällen när allt vardagliga försvunnit som tankarna brukar komma.

Så tänk inte så att det ska du känna på visst sätt för det finns inget som är mer rätt än nåt annat. Så ta en dag i taget och sörj på ditt sätt.

.

Intehärutandär
10/7/16, 10:22 PM
#9

Det är en del av sorgen. Först efter begravning så kan man landa i verkligheten och börja bearbeta sorgen. 

Jag kan se glad ut på dagarna, men på nätterna gråter jag och saknar min dotter. Då är det bara jag och mina tankar.

[tk1971]
10/12/16, 11:05 AM
#10

Det kan bli för mycket. Men det är ju individuellt.

Jag var med när svärfar dog på sjukhuset efter en lång kamp mot cancer. Det var nog inte så bra för mig att se det. Ingen frågade mig om jag ville vara med, utan det togs för givet att jag skulle vara där - som stöd åt min sambo. Jag ska bespara er detaljerna, men det såg ut att vara en svår död.

Efteråt fick vi ta farväl i sjukhusets bisättningsrum. Nu i efterhand tycker jag att de kunde ha gjort i ordning honom lite bättre. Där låg han vit som vax och med öppen mun, som när han kippade efter andan när han var döende. Jag minns att jag hade svårt att hantera det hela. Svärmor var förstås uppriven, och jag hade ögonen på min sambo hela tiden för att se hur han reagerade och jag kände mig lite utanför. Det var ju mest deras sorg.

Mina egna föräldrar är i livet, men de är gamla och sjukliga. Jag har ingen nära kontakt med dem och de bor 130 mil från mig. Jag vet faktiskt inte hur jag kommer att reagera när de går bort.

Silver83
10/12/16, 12:45 PM
#11

Beklagar sorgen ❤️

Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig vill vara med när mina föräldrar går bort. Sen blev det tyvärr så att min pappa blev sjuk och då ville jag vara med honom hela tiden. Jag var med när han gick bort, jag höll hans hand och var med till sista andetaget. Nu i efterhand är jag glad över att jag var med, jag hade ångrat mig annars, det vet jag. 

När det gäller att ta farväl så är det självklart väldigt olika för alla. Jag tyckte det var jättejobbigt och jag ville inte gå därifrån. Jag ville stanna och vara med pappa och det var helt obegripligt för mig att han var "borta". Att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag ville vara sist ut från rummet där han låg och det var helt ok för min mamma. 

På begravningen har du rätt att vara hur du vill. Vill du gråta, gapa, skrika, gör det. Alla förstår att det är jättejobbigt och alla reagerar som sagt var olika. För mig var det likadant, jag var inte ledsen på jättelänge och jag hade väldigt dåligt samvete för det. Jag skämdes när jag hade roligt, för det kändes som att jag inte fick ha det. Men å andra sidan så vet jag att min pappa inte hade velat att jag skulle må dåligt heller. Han ville alltid att jag skulle må bra och ha det bästa. Så jag försökte släppa skuldkänslorna och acceptera att det var ok att ha roligt även om han var borta. 

I dagsläget så kommer de dåliga dagarna då och då, då jag inte kan sluta gråta för att jag tänker på pappa. Vissa dagar är roliga och då känner jag att det är synd att pappa inte kunde vara med. Men jag vet att han tycker att det är bra att vi gått vidare, i den mån vi gjort, och att vi kan ha roligt igen.

Jag hoppas att du kommer känna såhär sen också. Det kommer ta sin tid och det är bara du som kan sätta gränser. Ingen kan tala om för dig hur länge du kan sörja, det är helt och hållet upp till dig själv. Ingen annan vet hur du mår eller hur du känner, så ta den tid du behöver ❤️

SuperLimm
10/27/16, 2:46 PM
#12

Jag jobbar på bårhus och brukar alltid säga till de som är tveksamma att komma hit. Vi kan sitta ner utanför rummet med den avlidne i och prata. Vi är alltid noga med att berätta hur det ser ut. Vi stänger ögon och mun. Bäddar rent och tvättar av den avlidne om det skulle vara något kladd någonstans. Vill man sen inte gå in är det okej, vill man bara stå i dörröppningen och kolla är det okej.

Dina minnen har du alltid med dig, de försvinner inte. Nu vet jag att det är en månad sen du skrev dit första inlägg så mitt svar är säkert inte till någon hjälp för dig. Men jag rekommenderar alla att ta ett sista farväl. Jag vet att vissa bårhus tyvärr inte är så noga med sin hantering och hur de är mot anhöriga har jag ingen aning om. Men här där jag jobbar tar vi väl hand om alla, både avlidna och anhöriga.

Som någon annan skrev längre upp så be begravningsbyrån ta en bild när de kistlagt din mamma. Så kan du be att få den längre fram om du vill se henne.

Mvh Linn

Snuffles
10/27/16, 3:10 PM
#13

#12 Begravningen har redan varit nu. Jag kollade aldrig på henne, klarade inte av det. Men det sjönk ändå in efter begravningen att hon är borta så det behövdes nog inte.

Annons:
Aleya
10/29/16, 11:51 AM
#14

Sent sagt men om jag jämför med att inte se min anhörige jämfört med att se så var det bättre att se min anhörige. Det fick mig att bearbeta sorgen bättre. Än när jag inte fick se för att min mamma förbjöd mig. Jag har även varit med personer som fått se sina anhöriga. Ibland har jag fått följa med in i rummet och sedan lämnat men funnits utanför. Och jag har frågat om dom har några frågor. Gällande begravning så på som jag jag varit på så har det varit normalt att inte titta på personen innan begravning. Men att ta adjö vid kistan och att den är stängd.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[systeryster82]
11/3/16, 12:52 PM
#15

Nu är denna tråd lite gammal men jag vill kommentera den ändå. Jag har varit på båda sidorna dels för att jag är sjuksköterska o sedan som anhörig. Det var en sak att stå i en roll som personal att vara proffesionell även om jag är en mkt känslig person o många ggr fällt en tår när en patient gått bort. Att visa att man är mänsklig är fint tycker jag men man ska inte bli oproffessionell o vara den som anhöriga får trösta. Det är en mkt laddad situation att stå vid ngns dödsbädd o man vet inte hur man kommer reagera förrän det händer. I mitt jobb hände det varje vecka. När min mormor dog fick jag vara den anhöriga o upplevelsen blev givetvis mycket annorlunda, jag var inte rädd utan mer chockad över hur jag reagerade. Det var väldigt jobbigt att vara där med ångest o att jag visste exakt hur förloppet skulle komma att bli, med förlorat medvetande o när andningen började bli med andningsuppehåll. Jag är dock mkt tacksam att jag fick sitta vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag. Jag fick säga det jag ville och det kändes skönt. Men jag hade inte valt att se henne efter döden om jag inte varit med.Något man ska veta är att ansiktsdrag etc förändras o man ser inte riktigt ut som man tidigare gjort. Jag miste ett syskon hastigt o vi fick aldrig se hen pga omständigheterna. Det har gjort att jag inte riktigt kan gå vidare. Ena dagen var hen där o nästa borta vilket blev traumatiskt. Sen att aldrig få ett avslut hen rycktes bort från oss. Begravningen är som ett vagt minne. Jag tycker inte det finns ngt rätt lr fel. Det måste man känna själv. Jag har mina minnen av mitt syskon o de är fina minnen. Jag vill minnas hen som hen var.

Upp till toppen
Annons: