Annons:
Etikettsorg
Läst 12976 ggr
Axna
8/7/09, 11:01 AM

En pappas historia

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Sajtvärdens mans (Mikael) egna ord om när dem miste sin lilla dotter!

 Pappas berättelse

Efter en vecka av spänd förväntan började det hela på allvar söndagen den 11 januari 2004. Då började min fru Chatarina känna av de första egentliga värkarna. Dessa avtog dock sent på kvällen för att återkomma och undan för undan bli starkare och frekventare under måndagen. Vid halv tvåtiden på natten mot tisdagen tog vi kontakt med Östra Sjukhuset här i Göteborg dit vi hade planerat att åka när det var dags. Då kom värkarna med femminutersintervaller och varade så pass länge att de på förlossningen tyckte att vi skulle komma.

Väl inne på sjukhusets förlossningsavdelning så undersökte de Chatarina och konstaterade att barnet inte hade fixerat sig ännu och att hon inte var öppen mer än ca en cm. Allt tydde alltså på att vi skulle få åka hem och vänta lite till. Innan vi blev hemskickade ville de dock göra ett CTG för att kontrollera barnets hjärtljud och värkarna så att allt var som det skulle. Till en början såg allt helt normalt ut, åtminstone vad vi kunde bedöma. Hjärtljuden låg stadigt mellan 140 och 150 slag per minut. Efter en stund började kurvan för dessa att sjunka ner mot ca 50-60 spm och låg där en stund innan den åter började stiga. Vid det här laget hade vår barnmorska kommit in i rummet igen och såg då att instrumentet inte hade registrerat några värkar under svackan. En läkare tillkallades och tillsammans såg de hur en ny svacka på hjärtljudskurvan kom utan några starka värkar syntes på den andra grafen. I den stunden beslutade läkaren att de var tvungna att göra ett akut kejsarsnitt. Då började jag fatta att något inte var som det skulle men ingen kunde säga vad som var fel mer än att vårt barn inte mådde så bra.

Från att bara varit Chatarina, jag, barnmorskan och läkaren i rummet så blev det nu fullt med sköterskor och barnmorskor som förberedde henne för operationen. Jag fick en uppsättning kläder så att jag kunde följa med när de skulle göra snittet. Väl uppe på operationssalen så gav de Chatarina en ryggbedövning så att hon skulle vara vaken när de fick ut vårt barn. Den tog dock inte som den skulle så narkosläkaren var tvungen att söva henne under ingreppet. När hon nu var sövd och jag ändå inte kunde göra något så beslutade jag att vänta utanför. Till att börja med fick jag sitta själv ute i korridoren då de nu på natten inte hade någon som kunde göra mig sällskap. Efter en stund kom ändå en undersköterska och satt med mig. Tankarna medan jag satt där pendlade mellan hopp och oro. Ena stunden tänkte jag på att jag snart skulle få träffa mitt barn för första gången för att i nästa fundera på vad som kunde vara fel. Efter vad som kändes som en mindre evighet, som jag nu senare insett knappt kunnat vara mycket mer än 20 minuter, så kom vår läkare ut och pratade med mig. Hon kunde inte säga så mycket mer än att de hade fått ut barnet och att det inte mådde så bra. En barnläkare och några sköterskor höll just i den stunden på att undersöka det. Därefter var hon tvungen att återvända. Kände mig så förvirrad att jag till och med glömde att fråga om det blev en pojke eller flicka.

Efter ytterligare 10-15 minuter kom vår läkare, barnläkaren och några sköterskor ut till mig i korridoren. På deras ansiktsuttryck kunde jag redan innan de sa något se att det inte var bra. Sittande på bänken med dem omkring mig så berättade barnläkaren att det blev en liten flicka men att hon tyvärr inte klarade sig. De frågade om vi har bestämt något namn. Vi hade sedan länge beslutat att om det blev en dotter skulle hon få heta Amanda. Den stunden var nog den värsta i hela mitt liv. På några få sekunder försvann allt hopp och förbyttes i sorg. Känner hur en av sköterskorna lägger sin hand på min axel och i den stunden betyder den lilla gesten väldigt mycket. Kände mig så enormt ensam där ute när jag fick ta emot dödsbudet helt själv. Därefter talade vår läkare om att det inte är någon fara med Chatarina och att de snart är klara och därefter kan vi gå in och titta på min dotter om jag ville. En stund stod de tysta kring mig innan sköterskan med handen på min axel frågar om jag vill gå in och se på Amanda. Hade aldrig sett en död människa, åtminstone inte i verkligheten, tidigare så det var med en viss tvekan som jag följde med de andra in i operationssalen. Där inne låg hon insvept i en handduk på ett litet undersökningsbord och såg så fridfull ut, nästan som hon sov. Enda skillnaden var att ur den här sömnen skulle hon aldrig vakna. Stod och tittade på henne en stund utan att kunna säga något. Inom mig blev sorgen allt tyngre. Medan vi står där berättar barnläkaren att Amanda föddes med dubbel gomspalt och att hennes skalle var hopväxt vilket den inte ska vara på små barn. När de fick ut henne kippade hon efter luft men kunde inte andas. Läkarna hade haft stora problem med att intubera henne. Tillsist hade de lyckats få ner slangen men andningen kom inte igång för det. Då misstänkte de att lungorna var hopsjunkna och stack med en nål utifrån för att försöka hjälpa igång dem. Inte heller detta hade lyckats. Därefter frågade de om jag ville hålla Amanda. De lyfte upp henne så att jag kunde ta henne i min famn. Jag stod så en stund innan de frågade om vi ska gå till ett annat rum medan vi väntar på att Chatarina ska vakna.

Med Amanda i min famn och sköterskan som håller om mig så gick vi och barnläkaren till ett litet rum där vi blir sittande en stund. I rummet blir inte mycket sagt vad jag minns. Vad jag kommer ihåg var att läkaren försöker förklara en gång till och jag frågar något om det är vanligt. Då svarade han något i stil med att det är mycket ovanligt. När de fått reda på att Chatarina var på väg att vakna så frågade de om vi skulle gå in till henne och om jag ville bära Amanda eller om de skulle lägga henne i en barnvagn som de kört fram. Tillsist bestämmer jag mig för att lägga henne i vagnen och sen går vi till uppvakningen.

Väl inne på uppvakningen så möts jag av att Chatarina ropar efter mig. Därefter börjar hon störtgråta trots att ingen ännu har berättat vad som hänt för henne. Jag fick en stol och satte mig på hennes vänstra sida av sjuksängen. På den högra sitter vår läkare och barnmorskan som tog emot oss när vi kom in till sjukhuset för några timmar sedan. När Chatarina vaknat tillräckligt till medvetande börjar hon fråga efter barnet och vad det blev. Då berättar barnläkaren att det blev en dotter men att hon tyvärr inte klarade sig. Framåt morgonen blev vi flyttade till förlossningsrummet. Vi hade lovat att ringa till våra föräldrar när barnet var fött. Nu blev vi istället tvungna att meddela den hemska sanningen istället. Efter några timmar kom de och var med oss hela dagen medan flera läkare besökte oss och pratade med oss om vad som hade hänt. En av de allra jobbigaste stunderna på hela dagen var när en själavårdare från sjukhuskyrkan kom och pratade med oss. Av henne fick vi papper om några föreningar för föräldrar som har förlorat sina barn och om begravningen. I den stunden så insåg vi verkligen att vi hade förlorat vår efterlängtade dotter. Både jag och Chatarina bröt ihop och kunde inte säga ett ord. Den andra svåra stunden var när vi skulle ta kort på lilla Amanda som vi hade i barnvagnen på rummet hela dagen. En fotograf skulle komma dit och ta några kort som vi skulle få. Vi skulle klä henne i en liten sparkdräkt som vi hade med oss. Den vi hade tänkt att hon skulle ha på sig den dagen som vi skulle åka hem från sjukhuset. Varje gång som jag tittade på henne i vagnen så blev jag både glad av att se henne och enormt ledsen när jag tänkte på att hon inte levde längre. En barnmorska kom och vägde och mätte Amanda. Chatarina fick klä henne. Under tiden som hon gjorde det så satt jag och våra föräldrar och grät. På något sätt kändes det lite lättare när jag såg min pappa, som jag väldigt sällan sett gråta, gråta. Varför vet jag inte men det bara kändes så. På förlossningsrummet fick vi vara kvar till kvällen då det blev bestämt att vi skulle flytta till ett rum på gynavdelningen där vi skulle bo fram till fredagen när vi fick åka hem. Framåt kvällen när våra föräldrar hade åkt hem kom en barnmorska upp på rummet med Amandas fotavtryck och lappen med hennes längd och vikt.

Det sista minnet från sjukhuset är från onsdagsmorgonen när vi skulle få träffa Amanda igen. Barnmorskan som tog emot oss var med oss och vi fick hålla Amanda igen. Vi tog några kort på henne. Det kändes mycket fint men också enorm sorgligt.

Vår lilla Amanda föddes kl. 03:35 och dödförklarades kl. 04:05 tisdagen den 13 januari 2004.

Vila i frid älskade lilla Amanda

Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)

Annons:
attvaraellerintevara
8/7/09, 12:13 PM
#1

Kära Axna och Mikael..jag sörjer med er  och er familj..och gråter när jag läser det här1

 Ta en dag i taget och försök att gå vidare,läs gärna vad jag skrivit under  rubriken ..ni som mist någon…lyssna på Karlavagnens progr. 6/8 över P4 .kl. 22.00-24-00 kanske detta kan ge något lite…?

 Låt tårarna spruta och håll om varann,försök gå långa promenader och ventilera allt… ifrån denna sorg som drabbat er till allt annat här i livet…

Kram ifrån Astrid.

forkam76
8/7/09, 12:24 PM
#2

Hej Mikael,

Har precis läst din frus berättelse också. Ord räker inte här, för att förklara känslorna som ditt inlägg har väckt. Min första barn föddes med ett stor skrik och blev plöstligt helt blå. Jag var rätt trött, utan mina glasögon, fast såg att han verkade lite konstigt färg. Han ville bara inte andas. Jag är jättetacksam till vårdpersonalen som fick igång hans andning igen. Han har haft andingsproblem när han var liten, men det verkar ha försvunnit nu. Han är 7,5 år.

Jag skickar massor med kramar och stöd-tänkar till dig och Christina. Kramar skall delas med Amanda också : )

Upp till toppen
Annons: