Annons:
Etikettsorg
Läst 8748 ggr
zmulan
2008-09-24 16:14

Mer än en sorg.

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Ordet sorg förknippar de flesta med döden. Att mista en anhörig, vän, partner, barn eller ett djur. Men sorgen är så mycket mer. Sorgen är en förlust, något saknat.

 

Jag har funderat lite på dessa olika förluster som kan resultera i sorg.

Avsaknaden av en barndom kan orsaka en stor sorg i vuxenlivet. Att växa upp i en dysfunktionell familj med tex missbruk eller psykisk sjukdom som kan resultera i att man får ta ett för stort ansvar i tidig ålder.

Citat från en kvinna, vi kan kalla henne Else-Marie, som växt upp med en psykiskt sjuk mamma och en pappa som var alkoholist;

"att växa upp med en psykisk sjuk förälder är som att växa upp utan att vara barn, man får lära sej att klara sej tidigt i livet och ta hand om sina syskon."

Även detta är ett citat från Else-Marie;

"torts man har föräldrar är det inte alltid man har sett dom som föräldrar för man har varit en själv..så var det för mej"

Mobbning är också en sak som kan orsaka sorg. I mitt fall är det inte själva mobbningen utan då att jag som barn inte haft några vänner. Att se andra umgås eller ha kontakt med sina barndoms vänner tycker jag är fantastiskt men samtidigt finns då sorgen i mig, att jag inte har någon som knyter an till min barndom. Sorgen att inte ha någon att minnas med tex "Minns du den gången när vi var 10 och klättrade upp i det där stora trädet?"

Jag har mött en del människor som kommer från dysfuktionella familjer som har brutit kontakten med sina föräldrar och ibland även övrig familj/släkt. Detta är för dem ett mycket svårt beslut att ta även om det kan vara ett måste för att kunna gå vidare i livet och fortsätta med sin bearbetning. Detta blir då en stor förlust, som att mista sina föräldrar fast dom faktiskt finns.

Ensamhet är en annan sak som kan framkalla sorg. Att vara ensam pga att man isolerar sig eller pga psykisk sjukdom. Eller bara ensamheten med sina tankar.

Psykisk /sexuell misshandel kan leda till bla. PTSD vilket kan resultera i att man "tappar" sin barndom. Att växa upp under dessa förutsättningar och gradvis upptäcka sin bakgrund är fruktansvärt och oftast bär man det inom sig, tror att man är ensam i sin situation. Där kommer ensamheten in igen.

Jag har fått citera lite text från från kvinna, vi kan kalla henne Karin, hon är överlevare av sexuella övergrepp;

"Känns som mycket av temat i min terapi just nu på ena eller andra sättet handlar om sorg.

Rent emotionellt vågar jag på något sätt inte riktigt kännas vid att jag förlorat något, att det finns något att sörja över."

Även detta citat är från en text Karin skrivit;

"Men det ÄR också så att jag förlorat massor. En normal uppväxt, en normal tonårstid, att få göra uppror. Att vara ute för sent på kvällarna, att komma hem med min första pojkvän. Att ta studenten.

Jag har förlorat en familj, att få ha en familj. Jag har förlorat min oskuldsfullhet, min icke-vetskap om hemska saker.

Och jag tror inte att jag riktigt insett det förrän efter det att jag blivit "frisk", utskriven och träffar alla vanliga människor och ser hur underligt mitt liv sett ut i jämförelse med dem. Inne på psyket var vi alla förlorade på något sätt och jag tänkte att så här är det för alla, nu inser jag när jag hör om allas rätt normala liv att det inte alls behöver vara som det var för oss, att jag kunde fått något annat i ett annat liv."

Förändrad livssituation är också en stor "sorg-källa". Att mista sitt jobb eller att bara byta jobb. Att vara tvungen att flytta. Förändrad ekonomi, skilsmässa. Alla dessa är en typ av avsked på sina sätt. Även om man lever i ett dåligt förhållande, har ett jobb man inte trivs med eller bor "fel" så blir det en sorg-reaktion när man förändrar för någon gång var dessa saker ok, tillbaka blickar på det bättre finns alltid.

Något som folk ofta inte relaterar till när man talar om sorg är missbruk. Att leva med ett missbruk, droger, mat, cigaretter, och att man sedan gör sig kvitt detta missbruk är ett stort avsked som resulterar i att man måste förändra hela sin livssituation radikalt.

Även fysiska sjukdomar kräver förändrad livssituation. Att tex veta att man ska dö. Att få diabetes, att amputeras, att bli rullstolsbunden. Kan nämna så mycket mer. Även om det är du eller någon i din familj måste du förändra ditt levnads sätt och kanske också ditt tankesätt. Ännu ett krävande avsked.

Något väldigt viktigt är att tillåta sig att känna sorg och att även tillåta andra att känna sorg utan att komma med käcka kommentarer som tex "ryck upp dig" eller "tiden läker alla sår" etc.

Allas sorger är unika och de går inte att jämföra med varandra.

Det finns en risk att man kan fastna i sin sorg så i vissa fall kan man behöva professionell hjälp för att komma vidare i sin bearbetning.

Skäms inte om du söker hjälp, du gör det för din egen skull.

Glöm aldrig att ta hand om dig!

//Anna alias Zmulan

Refferenser;

Citat från Else-Marie och Karin (Fiktiva namn)

http://www.svenskakyrkan.se/brosarp/sorg.htm

Anna alias Zmulan

Bild tagen och redigerad av Anna

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

Annons:
[Norum]
2008-09-24 16:42
#1

Zmulan, då! Vad bra skrivit!! Blir både imponerad och rörd.. Du har så rätt i det du skriver. Det att sjukdommar kan ställa till det vet jag mycket om… det ändrar livet fullständigt och för alltid.

Axna
2008-09-24 17:26
#2

Väldigt bra skrivet!! Jag blir som skruttis både rörd och imponerad… Tacka Else-Marie och Karin ifrån mig!

Kram

Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)

zmulan
2008-09-24 23:08
#3

Tack. SkämsGlad

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

Mandysan
2008-09-24 23:11
#4

Jättebra skrivet!

Givetvis är sorg så himla mycket mer än död. Men för mig är död mera hanterbart på något sätt, det känns mera "accepterat". Jag tycker inte att det borde vara så, absolut inte men det känns som om folk förstår lättare om man det är någon som går bort än något annat.. Nä, nu ska jag sluta att svamla ;)

[Norum]
2008-09-24 23:42
#5

*4 Du svamlar inte alls! Förlora ett jobb, skillsmässa, missbruk och allt vad det är.. Man förlorar något och därmed blir det en sorg. Man sörjer tvåsamheten, arbetskamrater, sociala livet, vänner, ett normalt liv ( om man lever med en eller är en missbrukare) utan spyor, lögner, svek och allt som hör till. Allt man förlorar mot sin vilja är sorg. Jag har gjort en del val i livet som jag sörjer för, en sorg som kommer att följa mig livet ut. Ändå är det val jag har gjort just FÖR att kunna överleva. Jag har alltså dött om jag inte har gjort mina val som jag gjorde. Men vad ska jag sörja, de val jag gjorde eller att jag valde livet? På så sätt blir valet lätt, men Oj vad det svider ibland…

zmulan
2008-09-25 08:46
#6

#4  Tycker inte heller du svammlar. Sorg vid dödsfall är mer acceptabelt på nått sätt. Lite Därför detvar ett ett intresant ämne att skriva om. Folk som inte varit i andra sorger har inte altid så lätt att förstå. Därför behöverman belysa ämnet mer!!

Och om du svammlar…. svamlar jag minst lika mycket!  Flört Tack!

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

Annons:
Axna
2008-09-26 17:22
#7

Sorg vid barn-dödsfall så är det inte så accepterat i samhället tyvärr!

/Chatarina

Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)

Marge
2008-11-26 14:18
#8

Och absolut inte sorg vid missfall, åtminstone var det inte så för 18-20 år sen, man skulle bara vara "glad att det for ut för det var säkert något fel på fostret"…

Att skiljas, särskilt efter kortare förhållande och när man dessutom är överens (dvs båda parter eniga) är heller inte "giltigt skäl" för att känna sorg i mångas ögon.

Du tar upp alla de ämnen där det finns utrymme att känna sorg, och där man när man levt ett halvt liv ser att man gått igenom en hel del utav dem, och ibland varit oförstådd för sina känslor!

Så visst är det ett ämne att belysa, och sorgen kan ta sig lika starka uttryck som om någon avlidit!

Asfaltsblomma
2009-02-27 15:21
#9

En mycket stark artikel. Jag är mitt inne i ett stort sorgearbete just nu. Denna gång är det ingen (ännu) som dött ifrån mig, men min mamma som står mig extremt nära fick en stor stroke förra julen, alltså för över ett år sen. Hon lever ännu men är inte på långa vägar densamma som förr. Hon är sängliggande och helt högersidesförlamad. Hon kan prata, och har blivit klarare i tankarna vart efter tiden gått, men att se henne, hur hon långsamt tas ifrån mig är en smärta och sorg jag inte lärt mig att hantera än. Hennes grundsjukdom, diabetes, har blivit svårare och hon är ofta på väg att "lämna oss". Denna ständiga oro och spänning, och sorg över situationen, att se sin älskade mamma på detta sätt är fruktansvärt. Och bland det svåraste i detta är att inte riktigt möta stöd och förståelse från omgivningen…Ja, vi förstår att det är tufft, men hon lever ju i alla fall….. Att det är en mycket svår sorg jag går igenom är det få som fattar. Jag har gått igenom oerhört mycket i mitt liv, och förlorat många närstående, en bästa vän, en syster, en svåger, en pojkvän, min pappa och flera andra jag känt väl, men av alla männiakor i mitt liv så är mamma den som stått mig närmast, och därför är denna sorg jag bär nu större än alla tidigare jag gått igenom. Kanske konstigt, genom att mamma fortfarande finns med, men för mig är det ett faktum. Den här sorgen kanske också är tyngre än "om någon dör" p g a att det är så långdraget, och vi ser ingen ände på det. Man kommer liksom inte vidare.

Ja, det var lite reflektioner efter en mycket bra artikel.

Jag är glad att ha hittat hit till ifocus. Skönt att kunna få prata om sånt som smärtar med människor som vet vad man pratar om.

Allt Gott

Asfaltsblomma

Upp till toppen
Annons: