# Leva med sorg Author: [Borttaget] Min mamma gick plötsligt bort för 4 månader sen pga. slarviga läkare. Jag tycker att det bara blir jobbigare. Jag tänker mer o mer på henne. På nätterna drömmer jag panikdrömmar, att det händer henne saker och jag gör allt för att rädda henne och tänker att "tänk om jag inte kan rädda henne, tänk om hon skulle dö!" Känns som att mina närmsta är less på att höra om min sorg så jag brukar inte prata om det längre. Jag kan se småsaker, som påminner om henne. Kanske en godis som hon gilla, och jag bryter ihop. Så fort jag är ensam så ägnar jag tiden åt att gråta ut och sörja. Min Sambo undrar varför jag bara är hemma när han åker iväg och mina kompisar börjar bli less på att jag aldrig vill ses. Folk verkar inte förstå. Hade sån ångest inför midsommar, ville inte alls gå på fest långt hemifrån men gjorde det ändå eftersom vännerna ville. Slutade med att jag gömde mig på festen och grät. Jag vet inte riktigt vad jag ville komma med detta.. Tänkte väl mest att här på sorg-forumet kanske någon förstår. Känns inte som dom runt omkring mig gör det. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Ooo, nämen stackare...det är så hemskt  att man känner att man måste hålla inne sina känslor för andras skull. De borde finnas där för dig, trösta då du behöver det och hade de förmågan borde de se igenom dig hur du mår. Att bära på sorg ensam är hemskt. 4 månader är så kort tid, ingen ska förvänta sig att du klarar att hantera det efter så kort tid. Det tar TID...låt det få göra det. Jag finns här. ❤️ ## Comment 2 Author: Inga-Lill Lellky Hej,  jag har läst ditt inlägg och beklagar din sorg. Min man dog av cancer för över 10 år sedan men det "hugger" ändå till i hjärtat varje gång jag läser någon berättelse. 4 månader ÄR ingen tid ju. Du har ju haft din mamma så länge så vad kan 4 mån göra? Nej sorg ska få lov att ta tid. Men det är svårt för andra som inte varit med och det du har att veta hur de ska tänka, känna eller göra för att hjälpa dig. Jag och min dotter (33 år) vi har startat ett nätverk, www.cancerkompisar.se, på Facebook Cancerkompisar.se för anhöriga till cancersjuk som vill ha nån att prata med. Jag vet inte vad din mamma dog av men du borde kunna hitta en likasinnad att prata med. Ta hand om dig, kramis inga-lill ## Comment 3 Author: pelleplutten Hej! Förstår precis hur du känner dig. Jag begravde mina båda föräldrar dagen före midsommar i år. Pappa dog hastigt på sjukhuset den 27:e Maj. 14:e Juni avled min mor också 18 dagar efter pappa. Hon ville inte leva längre utan pappa. Dom hade varit gifta i 57 år och nästan aldrig varit ifrån varandra. Fast dom var väldigt gamla, pappa 92 år och mamma 89 år, så rasade min värld ihop totalt. Efter att ha hjälpt dom i flera år med mycket saker, så försvann båda två inom loppet av 18 dar. Hela min trygghet raderades ut.Många tycker att dom hade åldern inne, men sådana kommentarer sårar mig djupt. Fast jag är 55 år gammal själv så är det så tomt efter dom. Pappa dog i sin ensamhet, mamma var jag med när hon somnade in. Det här kommer att ta lång tid att bearbeta känner jag. Gråter ganska ofta fortfarande. Men det får ta den tid det tar. Hoppas få perspektiv på händelsen så småningom.Urnsättningen var värre än själva begravningen tycker jag. Att bära sin egen mor i en lite plåturna till graven, det var väldigt jobbigt. Allt som är kvar av henne var litet aska. Så man får kämpa på så gott det går. Ibland rasar allt bara ihop och tårarna bara rinner ## Comment 4 Author: [Borttaget] **Kram till dig pelleplutten !**❤️ ## Comment 5 Author: [Borttaget] Fy så hemskt.. Att höra att dom hade åldern inne är nog det värsta. Innan jag var med om detta själv så hade jag ingen aning om vad sorg var, vet jag nu. Även fast jag trodde jag visste det. En vecka efter min mamma gick bort så sa min kompis att "Min kompis kompis gick också bort, vilken vecka det har vart alltså". Jag vart SÅ ledsen när hon sa så, jag tänkte bara "Håll käften du fattar ingenting. O JAG SKITER väl i om din KOMPIS KOMPIS gick bort! Min MAMMA har gått bort! Och Vadå VECKA? Hela mitt LIV är förstört" Huh.. Tur att jag inte sa så men jag kände så. Har vart så fruktansvärt arg inombords fram tills nu ungefär. likadant när någon frågade mig hur det känns när en person som står så nära går bort, hade lust att slå in ansiktet på han. (Gjorde det såklart inte, hehe..) Helt sjukt. Och en sak.. Hur ska man kunna förklara för sina kompisar att man vill ligga hemma och sörja en helg? Dom förstår verkligen inte det. Dom tror att dom ställer upp för mig när jag åker hem till dom och umgås. Men för mig är det bara jobbigt. Jag VILL vara själv, framförallt vara hemma. Men samtidigt vill jag inte mista mina kompisar. Blir så trött på att lyssna på folk, gör det redan hela veckorna när jag jobbar. Jag låter skit egoistisk men orken finns inte. Innan min mamma gick bort va ja inte alls såhär, jag var överallt hela tiden och var värsta partypinglan om man får säga så.. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Inte alls konstigt att du INTE orkar någon annan då du har det så jobbigt själv. Ta bara hand om dig själv just nu, är de riktiga vänner finns de kvar <3 du måste få sörja och inte trycka undan det för deras skull. ❤️ ## Comment 7 Author: [Borttaget] Hur ska jag förklara det för dom? ## Comment 8 Author: [Borttaget] **Misscandy ** Jag vet att det är svårt för så som inte förstår vad du går igenom. Men försök att kanske säga det som du känner det. ## Comment 9 Author: [Borttaget] **Nu får jag verkligen skylla mig själv!** jag var på samtal idag och på veckokortet så hade jag skrivit ner det här med sängen och kistan och att jag är så spökrädd och sånt.  Det om sängen och kistan sa hon inget om alls vilket gjorde att jag tyckte det blev pinsamt att ta upp det ännu mera. Det känns kanske som att jag ska låta det vara.  Hon frågade lite om F , om jag vad skulle säga till henne om jag ringde henne tex sen idag , hur hon såg ut och hur gammal hon är ..typ såna saker.  Den enda lösningen hon hade på det här med spökperiod och jag är ensam och rädd var att jag skulle bo på ett stöd boende , där kan man bo hela livet tyckte hon. Jag bara känner att jag inte gjorde mera än skrev ner det, sen tog hon aldrig upp det mera än så. Det är väl upp till mig såklart ,men jag tog iaf upp det på veckokortet. ## Comment 10 Author: monstermash #9 - Det är väl rätt OT i denna tråden? ## Comment 11 Author: [Borttaget] OT ? ## Comment 12 Author: monstermash Off topic. Ditt inlägg passar inte in i tråden, menar jag. ## Comment 13 Author: [Borttaget] ahaa okej. ## Comment 14 Author: pelleplutten Nu är det Fredag igen. Är bortbjuden ikväll, men jag orkar inte hälsa på någon just nu. Måste få vara ensam med mina tankar och bearbetning av min sorg. Vilket en del har svårt att förstå, du får inte isolera dig säger dom, men jag isolerar mig inte utan bearbetar sorgen på mitt eget vis. Vill jag hälsa på någon så är det mitt eget beslut.Just nu funkar det inte med att åka bort.Det måste folk lära sig att förstå.Men dom som inte har gått igenom ett sorgearbete förstår inte hur det känns att plötsligt mista 2 av de personer man älskar mest på jorden. Det är en tung börda att bära. ## Comment 15 Author: [Borttaget] Har också märkt att folk förstår inte. Dom tycker mest att man ska rycka upp sig o om man inte kan det så får man väl gå i terapi typ. Det är väl rätt normalt att man inte lever som man gjorde innan när man är i sorg. ## Comment 16 Author: ChoKos Hej MissCaandy. Jag känner igen mig i det du skriver. Jag beklagar sorgen. Jag förlorade min mamma för mindre än en vecka sedan och min värld har rasat samman. Nu kommer en fråga som du kanske tycker är jobbig eller inte vill höra, då behöver du inte svara....men har du nångång under dessa månader känt dig glad, eller skrattat någon gång? Om så bara för ett ögonblick?? Jaghar så svårt att tro att jag ska kunna känna något annat än sorg igen. Kram och ta hand om dej! ## Comment 17 Author: pelleplutten Hej Chokos! Jag kan försöka berätta hur det har kännts för mig. Först får jag beklaga din sorg av hela mitt hjärta. Jag förlorade min far 27/5 och min mor den 14/6 i år, 18 dagar emellan blev det. Så jag har ju en del erfarenhet. I början rasade mitt liv totalt ihop när pappa hastigt dog i sin ensamhet på sjukhuset. När jag hade kommit en bit på väg i sorgearbetet så insjuknade min mor och dog kort därefter. Jag var helt tom inombords helt handlingsförlamad. Som tur är så har jag en förstående arbetsgivare och jätttebra nära vänner som har ställt upp för mig när det har varit som svårast. Dom första månaderna skrattade jag inte över huvudtaget alls,var aldrig glad utan gick in i mig själv istället. De senaste tiden har jag faktiskt skrattat varit glad och  haft roligt emellanåt, men inte speciellt ofta, men ibland i alla fall. Däremot så kan jag börja gråta hejdlöst om jag t ex hör något av musiken jag hade på begravningen, eller ser bilder eller något som har med mina föräldrar att göra. Det har börjat att kännas bättre, men sådant här får ta den tid det tar. Det finns ingen tidsgräns för hur länge man som en del tycker bör sörja. Det är helt upp till sig själv. Det kommer efterhand att kännas bättre, men jag tror aldrig att sorgen helt går över. Minnena kommer alltid att finnas kvar, t ex som när min mor somnade in för evigt. Jag satt och höll henne i handen, hon tittade med stora ögon på mig och drog sitt sista andetag. Den synen är förevigt fastetsad på min hornhinna, kommer jag aldrig att glömma. Det känns väldigt skönt att jag hann upp till sjukhuset innan hon somnade in. Läkaren sade att hon hade kämpat hela dagen för satt kunna få ta farväl av mig. Hoppas att det här kanske kan hjälpa dig litet i alla fall. Sköt om dig . ## Comment 18 Author: ChoKos Tack pelleplutten!! Att höra från andra som gått igenom samma sak hjälper mer än man kan tro. Begravningen var för 2 dagar sedan och alla sa att det skulle kännas lättare efter den, men det har snarare blivit värre. Ju mer verkligt det känns desto ondare gör det. ALDRIG MER...får jag höra hennes röst, hålla hennes hand...det gör så ont att jag inte vet hur jag ska orka. Jag var också med vid dödsögonblicket, har gått igenom det om och om igen i huvudet. Det såg inte så fint och rofyllt ut medan det höll på, även om hon var lugn. Det här skrämmer mig och jag är så rädd att hon var rädd eller om hon hade ont och det kommer jag aldrig få svar på... ## Comment 19 Author: pelleplutten Hej igen chokos! Jag är glad om jag kan vara till någon hjälp för dig i ditt sorgearbete. Jag får verkligen verkligen beklaga din sorg, bara 2 dagar sedan begravningen. Då förstår jag verkligen hur du känner dig.Jag levde i ett vakum den första tiden efter begravningen. Orkade nätt och jämt att jobba. Fick ibland panik när jag insåg att jag aldrig mer skulle få träffa eller umgås med mina älskade föräldrar igen.Det var oerhört jobbigt Men det var mina arbetskamrater som höll mig vid liv den första tiden. Nu känns det bättre efter drygt 3 månader sedan begravningen. Men jag kan fortfarande rasa igenom totalt. Det positiva är att jag repar mig fortare nu. Det kändes hemskt när jag kom in i kapellet vid begravningen. Två stycken kistor med mina älskade föräldrar bredvid varandra. Jag trodde inte att jag skulle överleva den dagen, jag var så nervös före själva akten. Men när musiken som jag själv valt startade blev jag helt lugn. Jag kände att dom fanns med mig i kapellet den dagen.  Det var en borgerlig begravning, och en del lyfte nog på ögonbrynen när musiken startade. Flera stycken ur sagan om ringen hade jag valt och en del andra stycken som jag vet att mor och far gillade. Det blev en magisk stämmning som jag aldrig kommer att glömma. När jag känner mig som mest nere så spelar jag cd skivan med begravningsmusiken, jag gråter då en hel del men på något konstigt sätt så känns det bättre efteråt. När officienten sade dom sista orden under akten så sken solen in genom taket rakt ned på kistorna, det var helt magiskt det ögonblicket. Och när vi kom utanför så satt det en liten harunge och tittade på oss, helt orädd var den. Den satt länge och tittade på oss som kom ut. Det här kanske låter konstigt, men jag känner att dom vakar över mig. Det har ju gått några månader för mig. Begravningen var dagen före Midsommarafton. Det jag saknar mest är mina pratstunder och samvaro med min Far som jag stod väldigt nära. Fast jag är 55 år gammal själv så saknar jag honom så oerhört mycket. Jag undrar ofta hur det kändes för honom när han dog i sin ensamhet på sjukhuset, om hans tankar gick till mig och mor. Jag tror att det var så. Och om han hade ont. Fast det var min far så kramades vi väldigt mycket, vi var en " kramig " familj. Jag saknar även min mor oerhört mycket, hon var väldigt kramig och snäll. Ville alla människor gott. Fick tyvärr en svår infektion i kroppen efter ett dåligt skött trycksår. Det känns tråkigt att hon skulle beöva dö på det sättet, min lilla gulliga mamma.Min mor hade ont när hon dog det vet jag, för hon fick morfin på slutet. Men hon fick i alla fall ha mig med när hon somnade in för evigt.  Fast dom var gamla  92 och 89 år. Så känns det hemskt att behöva gå vidare ensam. Tyvärr så har jag ingen egen familj just nu när jag som bäst behöver en. Så jag får kämpa på i min ensamhet så gott det går. Jag kan ju inte lova att det skall kännas bättre för dig om ett tag, men jag hoppas och tror verkligen att det kommer att kännas bättre för dig när du fått litet mer perspektiv på det hela. Du är nog inte lika gammal som mig, och har förhoppningsvis din far kvar i livet. Om du har det så var rädd om honom och ta väl vara på tiden. Hoppas att jag inte har förvärrat för dig genom att berätta så här ingående om hur jag känner. Jag önskar dig all lycka i ditt sorgearbete, och hoppas att molnen så småningom skingras litet på din just nu mulna himmel. Ha det bra och kämpa på. Pelleplutten