# Känner mig ensam med döden
Author: Noxx

Hej.

Förra veckan gick min sambo bort efter en kortare tids sjukdom. Vi har inga barn. Min sambo hade familj med syskon samt egna vuxna barn som han hade sporadisk kontakt med. Vi levde tillsammans i 10 år. Jag har dock alltid hållt mig lite avsides då jag hade en svårt uppväxt som lett till att jag gärna håller mig för mig själv eller tillsammans med någon speciell, så som min sambo. Jag hade nyligen börjat bearbeta min barndom i terapi vilket lett till att jag hade det väldigt jobbigt även innan sjukdomsbeskedet. Månaderna som varit har varit extremt tuffa och jag känner sån ångest över att jag inte var tillräcklig för min sambo när han var sjuk… Ältar att jag gjorde fel val hela tiden, att jag var kvar på jobbet för länge osv. Skulle gärna komma i kontakt med någon som kan ge lite perspektiv, som kanske har gått igenom eller går igenom detta nu. 

Desiderans

## Comment 1
Author: Sindri

Jag har inte den erfarenheten som du har att ha förlorat en sambo, men jag har förlorat en del andra anhöriga.
Och jag kan säga att alla gånger så håller man på och ältar och vrider och vänder på allt som hände och inte hände, allt man sa och inte sa. Man har gjort för lite, sagt för lite, eller för mycket. 
Klart vi skall behandla varandra med respekt, men skulle vi hela tiden behandla varandra som om vi skulle dö närsomhelst så skulle livet bli rätt konstigt.
Hur vet du att du inte var tillräcklig för din sambo? Du kunde ju inte hindra hans död vad du än hade gjort, men det är nog rätt naturligt att du tänker att du kunde gjort allt bättre.
Det är som om vi inbillar oss att vi genom vår närvaro och vårt engagemang kan hindra sjukdom och uppskjuta död. Men det kan vi inte.
Jag vet ju inte vad din sambo hade för sjukdom, men jag kan lite relatera till en vän som dog i cancer för ett par år sedan. Jag upplevde sista tiden att hon hade så mycket jobb med sig själv, sin kropp och sin sjukdom att hon tappade lite intresse för omvärlden. Det var som om hon sakta fjärmade sig från oss andra och började gå sin väg. Det kanske är ren självbevarelsedrift, för hur skall man kunna orka intressera sig och engagera sig i en värld och dess människor som man snart kommer att förlora.
Bara att din sambo inte levde ensam kanske räckte för honom. Och du var ju inte den enda anhöriga.
När min mor dog fick min far så mycket konstiga tankar och funderingar, han ältade och ältade med alla oss barn, men det var en del i hans sorgearbete och vi lät honom bara få ur sig allt. Det upphörde ganska plötsligt efter ett år. Sedan kunde vi prata om mamma på ett annat sätt.
Det kanske är svårt för dig att prata med din mans släkt eftersom du inte har någon speciell relation till dem, men kanske har du någon annan som bara kan låta dig få ur dig allting.
Annars finns ju jourhavande medmänniska eller jourhavande präst. 
Ett annat alternativ är att skriva, det kanske är bra för din egen utveckling i terapin också. Du kan göra en sorts "sorgedagbok" där du skriver ner dina tankar och känslor.
Det kan vara väldigt värdefullt att gå tillbaka till senare, då kan du se att du faktiskt utvecklas och kan gå vidare i livet. Sorgen kommer aldrig att försvinna, men den kan utvecklas, ändra form och intensitet.
Begravningen blir också ett tillfälle att få dela lite sorg med din mans familj.

Författaren Joan Didion blev hastigt änka för några år sedan. Hon skrev en dagbok under det första året som gavs ut med titeln "Ett år av magiskt tänkande". Det finns mycket tänkvärt att hämta där.