# En sorg som är svår att komma över Author: MoiraIne Det är först som förälder jag riktigt insett vad min mamma gjorde mot mig. När jag flyttade hemifrån handlade det mest om vad hon gjort MOT mig, och under den tiden var jag mest arg. Men när jag stod med mitt första barn på armen, så oskyldig, så fullständigt skyddslös och behövande av vuxnas kärlek, omtanke och omsorg, det var då jag insåg vad hon dels aldrig gav mig och dels TOG IFRÅN mig. Villkorslös kärlek, villkorslöst existensberättigande. Det var då sorgen kom, och den har jag fortfarande inte kommit över. Aldrig en kram, aldrig tröst, aldrig tillräcklig. Alltid villkor för att få mat, för att få...ja jag kan inte ens berätta vissa saker...och så villkor för att få leva. Som vuxen lider jag fortfarande av en känsla att aldrig räcka till, att aldrig vara god nog, att det jag gör och är inte är viktigt för nån. Förutom sorgen över det hon aldrig gav mig möjlighet att få, finns sorg över att aldrig veta hur jag skulle ha varit om jag fått växa upp under dom villkor man behöver för att bli en hel människa. Och jag undrar om jag alltid kommer att bära denna sorg inom mig... ## Comment 1 Author: [Borttaget] **Allt har sin tid** ## Comment 2 Author: Gullan402 Känner igen mig i vad du skriver men det enda man kan göra är att försöka jobba med sig själv. Att tydligt ta avstånd från sånt handlande och beteende är stort nog. Jag lever med den insikten attt mina barn ska ha det bättre än min uppväxt. Men jag känner att jag i vissa situationer när jag är utsatt för stress har lätt att falla in i samma handlande som min mamma. Det sitter liksom instinktivt i botten nånstans och ploppar upp ibland. Då får jag verkligen stanna upp och tänka igen vad jag är på väg att göra. Jag är livrädd att jag avvisar mina barn, fast jag innerst inne vet att jag inte gör det. Men får ibland skuldkänslor för att jag inte tröstat tillräckligt när de är ledsna för att slagit sig etc. Jag hade förmånen att ha andra i min närhet som kunde ge mig kärlek och uppmuntran, villket jag är tacksam för. ## Comment 3 Author: MoiraIne Allt har sin tid, så sant så. Men på sistone har jag börjat undra när min tid kommer? Jag tycker jag har kämpat så hårt och så länge, först för att överleva, och sen för att mina barn skulle få det bättre än jag. Men inte har det räckt, för nu vill min dotter flytta till sin pappa. Förutom att jag kommer att sakna ihjäl mig efter henne, så innebär det att jag och min son också måste flytta för jag har inte råd att bo kvar med ett barnbidrag och ett underhållsstöd mindre, och jag är bara så trött och lessen att jag inte orkar. Men det glädjer mig ändå att du, Gullan, hade någon som brydde sig om dig, även om dina föräldrar svek. Man skulle önska att alla barn hade det, för annars blir det så ensamt att ensamheten i sig sätter spår i ens personlighet. Jag har fortfarande svårt att känna någon riktig gemenskap, och känner mig ofta ensam fast jag har folk runt omkring mig som skulle kunna vara mina vänner om jag lät dom. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag förstår att du funderar att du känner saknad hela tiden, din saknad är kärlek. Du kommer att fixa det. Du vet varför du känner dig ensam så då har du något att jobba på. Sen förstår jag att det blir ju inte bättre när pengar inte räcker till. Försök att hitta din trygghet i dig och ta fram din kärlek. Lycka till ## Comment 5 Author: MoiraIne Jo, saknad efter kärlek...och saknad efter att våga lita på den när den finns... Det sägs ju att det som inte bryter ner en gör en stark...så nångång blir jag kanske tillräckligt stark för att inte låta andra styra mig. Men det är också en fin balansgång mellan att vara stark och att bli hård och kall, och när det känns som att fler motgångar kommer få mig trilla över på den hårda sidan så vet jag inte ens om jag vill orka gå vidare. ## Comment 6 Author: Lilacbower Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Sorgen över en förlorad barndom - det som är tabu! Kampen för att ge de egna barnen det jag själv inte fick......och för att inte ge dem det jag fick! Har svårt att sätta ord på det här! Det ligger för väl inbäddat! ## Comment 7 Author: MoiraIne Så mycket dom inte förstår, dom som behandlar barn illa, dom som sen ska stötta och hjälpa, dom som är runt omkring en till vardags, dom som säger hur stark man är för att man klarade sig. Att det inte räcker att ha överlevt, att man dagligen måste kämpa för att inte låta sig styras av det som faktiskt är tabu. Dom få som vet och som skulle kunna vara till stöd, dom vill inte ens veta. Frågar hur man mår men vill inte höra något annat än att man är glad och stark. Inte konstigt att många har svårt att sätta ord på den sorgen, när man aldrig haft någon att dela den med. När man hela livet tvingats förneka den, gömma den, göra allt för att skydda sin omgivning mot den. Ensam blir man, alls inte konstigt att det är svårt att prata om. ## Comment 8 Author: Lilacbower I vuxen ålder har jag pratat med en kvinna som jag faktiskt berättade för som barn hur vi hade det. Hon kan inte förstå att hon inte larmade men det var så då säger hon och tyvärr tror jag hon har rätt! Att ta hand om och skydda mina barn har jag klarat men att helt och fullt våga tro på att jag är värd att älska - det är svårare! ## Comment 9 Author: Alexej Det är nog jättesvårt att leva med alla sår som man fick under barndomstiden och inget som kommer att försvinner. Men man kan ju alltid lära sig att leva med de ändå. Kram och tröst! ## Comment 10 Author: MoiraIne Det gör man, för man måste ju, finns ju liksom inte några alternativ. ## Comment 11 Author: Alexej Nej, hänt är hänt. Men det gäller verkligen att inte göra samma fel som man har lärt sig nångång som Gullan beskriver. barndomen präglar en människa totalt och det är lätt hänt att man reagera så som man har varit med om. Jag märker ibland att jag använder samma ord som min mor gjorde mot mig.![Obestämd](http://sorg.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 12 Author: MoiraIne Mhm, det är förmodligen alltför lätt. Kanske enklare för mig då, för det var liksom så extremt och sjuka grejer hon sa och gjorde att det inte ens finns nånstans att jag skulle kunna säga eller göra likadant. Däremot så påverkas ju barnen av dom känslor som fortfarande ligger som ärr. Plus att jag ofta alls inte vet hur jag ska bemöta och reagera, det funkar ju heller inte att bara göra tvärtemot något man vet är helt fel... ## Comment 13 Author: Alexej Har du funderat på att söka professionell hjälp? ## Comment 14 Author: Lilacbower Jag har fått det och till viss del fått hjälp att åtminstone kunna släppa skulden! Inget barn kan ha skuld till att relationer inte fungerar mellan dom och förädrarna. Särskilt inte när den aldrig fungerat. Men sorgen bär jag med mig men börjar kunna förhålla mig till den också. ## Comment 15 Author: MoiraIne Jag sägs "må för bra" för att få hjälp, så ska jag få det måste jag betala det själv och det har jag liksom inte råd med... ## Comment 16 Author: giffan #15 Samhället är sjukt ibland, det är INGEN som vet hur bra eller dåligt du mår! Tur att det finns Ifokus, då kan man iallafall få prata av sig! ## Comment 17 Author: MoiraIne jo det var tur att jag hittade hit :) det känns bra, samtidigt som jag blir ledsen när jag förstår hur många det är som faktiskt haft (och fortfarande har) det fruktansvärt. visst är det sjukt, att om man mår tillräckligt bra för att kunna tala om att man behöver hjälp, så mår man för bra för att få det... ## Comment 18 Author: [Borttaget] **#17** Gör som jag, när det är som värst och tårarna sprutar och du är hysterisk... så gå in i reseptionen på psyk och sätt dig. Det kan hända saker snabbt då. ## Comment 19 Author: MoiraIne jo det är förstås en idé, för 20-25 år sen gjorde jag just så. Men nu kan jag liksom inte det, är ensam med två barn, och dels kan jag inte lämna dom så och dels kan jag inte riskera att bli inlåst där... ## Comment 20 Author: [Borttaget] svårt läge liksom ![Obestämd](http://sorg.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 21 Author: MoiraIne mhm...rent hopplöst faktiskt... ## Comment 22 Author: Alexej Fattar inte, fick hjälp på vårdcentralen, psykavdelningen. Fast det kostade pengar varje gång men sedan var det högkostnadsstopp. Det var ganska skönt att kunna prata om allt. ## Comment 23 Author: sill Jag känner igen vad du skriver ,det man kan göra är att berabeta med sig själv ,det är inte lätt . men det går om man tar en dag i taget. Många kramar som har sorg av förlorad barndom ## Comment 24 Author: MoiraIne 23# jo vet att det går, men när det så händer nåt oväntat negativt så räcker inte orken eftersom det redan tar så mycket av ens kraft och ork att överleva med detta utan att förlora förnuftet... 24# inte vet jag, kan ju vara olika mellan vårdcentralerna, på vår finns ingen psykiatrisk avdelning, finns bara på universitetssjukhuset. och du kanske hade "turen" att må sämre...eller turen att träffa nån som fattade nåt! ## Comment 25 Author: Tatsja Vet vad du går igenom. Inte förrän jag var 54 år kunde jag göra avslut med min barndom och liv i allmänhet. Det jag gjorde, var att skriva av mig. Sen fick jag den publicerad. Att den tog många år att göra, var för alla minnen och tårar. Det kändes i hjärta, men nu har jag fått lite frid i alla fall. Att som barn få ta hand om familjen från 3 års ålder och vara vuxen, inte få mat, kläder, värme eller kärlek, utan bara stryk och slag. Det sätter sina spår. Men kämpa på. En dag får du lite mer frid. Sänder massa styrkekramar ## Comment 26 Author: MoiraIne Tack Tatsja, det värmer :) Ska läsa din bok, tror den trots allt ändå förmedlar just det du saknade - värme och kärlek. Kram till dig med! ## Comment 27 Author: Tatsja Jag har några ex hemma själv för försäljning. Bara pm så kan jag ordna den. 125 inkl frakt. ## Comment 28 Author: MoiraIne Tack, det är snällt...men fattig student som jag är, ska kolla bibblan först, finns säkert att låna ## Comment 29 Author: Tatsja Vet ej. Den heter "Berättelsen om Anna" och skriven av Tatsja Dahl ## Comment 30 Author: MoiraIne Ganska lustigt, jag har själv figurerat i pressen...just under namnet Anna :) ## Comment 31 Author: Tatsja #30 Sammanträffande. Fast Anna är väldigt vanligt. ## Comment 32 Author: MoiraIne Japp, det var ju en av tankarna med att använda just det namnet, att det skulle bli svårare att identifiera mig med ett väldigt vanligt namn. Men har du skrivit självbiografiskt under eget namn, eller som en berättelse om "någon annan"? ## Comment 33 Author: Tatsja Det är min egen uppväxt, men under Tatsja Dahl. Min mor och mina bröder lever än, så det är därför. De tänker inte på att Tatsja är min hund. Jag träffar dem aldrig. ## Comment 34 Author: Alexej jag skulle vilja beställa en bok, Tatsja. Pma dig min adress. Och då kan jag skicka den till dig, MoiraIne, sedan:) ## Comment 35 Author: MoiraIne Men å va snällt, Alexandra! Skulle du verkligen göra det? ## Comment 36 Author: Lilacbower Det tror jag att hon skulle! ![Flört](http://sorg.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 37 Author: Alexej visst! ## Comment 38 Author: Tatsja Alexej, jag har svarat på ditt pm ![Glad](http://sorg.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 39 Author: anariset Det går inte att sätta sig in i om man inte varit med om det. Själv hade jag världens bästa föräldrar och en sagolik uppväxt. Tyvärr har mitt vuxna liv varit kantat otroheter, svek, sorger....Detta har gjort att jag känner att jag inte vet vad det är för fel på mig och dessutom känner jag också att jag inte räcker till. Kan det vara ens fel att man blir bedragen? Har du gått i nån terapi för att mamma behandlade dig så illa? Anders ## Comment 40 Author: Tatsja Sorgen över att mista sina föräldrar i tidig ålder, fast de fortfarande lever, är hemsk. Att aldrig passa in, bara vänta på slaget, rädslan över att gå hem, fast man måste. Det har jag levt med sedan 3 års ålder. Men jag har inte gått i terapi för det, utan bearbetat det själv. ## Comment 41 Author: Alexej MoiraIne, vill du fortfarande läsa boken? Pm mig din adress då:) ## Comment 42 Author: MoiraIne #39 Ja, jag har gått i terapi. Dock är det ju så med terapi att man måste vara i väldigt dålig psykiskt skick för att man ska få det. Dessutom är nyttan med den delvis beroende på hur långt man kommit själv med det man behöver bearbeta, och jag slutade för väldigt länge sen för i det läget kom jag inte längre. Nu, femton år senare, när jag kommit längre själv (delvis beroende på att jag nu har egna barn) och känner att jag skulle behöva det dels för att själv få hjälp med att gå vidare och dels för att barnen ska få bättre förutsättningar med en känslomässigt någorlunda stabil förälder, så kan jag inte få terapi. Då måste jag betala själv och det har jag inte möjlighet till...