# Scen 1 ur min bok "Det gör så ont att födas"
Author: Asfaltsblomma

Sorgens ansikten är många, och förr eller senare behöver vi försonas med vårt förflutna för att komma vidare i livet. Jag vill dela med mig av min bok, som visar en väg till försoning. Det finns inga hopplösa fall. Välkommen in i mitt liv från början <3 Kommer att publicera en scen om dagen.

Den här boken handlar om en liten vilsen flicka, en tonåring på avvägar,

en ung mamma, en utmattad kvinna, en utnyttjad patient, en älskad dotter

och en människa driven av en inre styrka.

Namn och platser i boken är fingerade.

Några händelser är lite omgjorda men inte påhittade.

Hur kan man förlåta någon från djupet av sitt hjärta? Hur kan hat bytas mot ren kärlek?

Och vad händer i en människa när detta sker?

      Efter årtionden av existentiell ångest och en tynande veke så fann jag

 den lilla flickan inom mig och fick så småningom möta försoningens helande kraft.

Idag tackar jag Gud för att Han hela tiden funnits där

och burit mig genom allt.

             Jag tackar för de sista åren jag fick med min älskade pappa

innan han somnade in.

             Tack mamma, för din ovillkorliga kärlek till mig under alla år

                   Tack mina älskade döttrar. Ni är solen i mitt liv.

Ljuset som alltid skingrat molnen.

Jag älskar er av hela mitt hjärta.

                   Jag tackar också min fantastiske make, Robert

som funnits med de senaste åren och stått vid min sida

och stöttat mig i min väg till ett upprättat liv

Maria

**_ett livsdrama_ **

** - Det gör så ont att födas -**

Småbarnsmjuka fotsulor

trevar nyfiket fram

faller

igen och igen

Upprivna knän och skavsår

blåmärken och tårar

plåstras om

lämnar plats

för nya skratt

för glädjen

men

\- det gör så ont att födas -

Scen 1

**Den 9 juni 2005**

"När löven faller av och kvar är vi, då vet jag att du älskar ..."

   De klara tonerna från Carolas sång blandas med tårarna. Kattis tar ner sina svarta kläder från galgen. Det är andra gången jag har precis de här kläderna, tänker hon och torkar sig under ögonen. Den lilla vita näsduken var med förra gången också.

   Den här dagen skulle alla försök att lägga make-up vara hopplösa. Och vem kan begära att man ska se bra ut idag? Hon tittar sig i spegeln. Mörka skuggor ramar in de svullna ögonen, som en gråbrun tavelram.

   Kattis sätter sig i bilen och kör mot stan. Så många gånger hon åkt den här vägen förr, och ändå känns det som första gången.

   Solen skiner och våren är på väg att övergå till sommar. Björklöven darrar lätt, precis som om de förstår. Som om de känner med.

   Hon svänger in på parkeringen. Där är mycket folk, som i en ettrig svart myrstack. Hon ryser till, parkerar bilen och kliver ur. Aldrig förr har det varit så vingligt att gå i de svarta högklackade skorna. Förra gången var det vinter. Snöstorm. Nu är det också storm, men på insidan bara. Ute skiner ju solen.

   Hjärtat slår ett dubbelslag när hon får se bilen. Den långa grå Volvon står uppbackad mot ingången på baksidan. Eldsvådan bakom ögonen tar fart. Nu finns i alla fall ingen mascara som

målar zebror på mina kinder, tänker hon, och låter tårarna rinna fritt.

Det står ett bord innanför entréporten. Det knyter sig i bröstet när hon ser fotot och det tända ljuset. Nu står hon

mitt i myrstacken. Det kryper under huden, men hon kan ju inte komma undan. Måste igenom det svarta myllret. Tittar på fotot igen. Så overkligt. Som om livet finns kvar. Som om det varma leendet är verkligt. Ja, det är verkligt, och fullt av kärlek. Till mig. Hon drar en djup suck och stryker stilla med handen över fotoglaset.

Kattis vill inte, men tittar in ändå. Nej, där inne står den. Hon blundar och tittar bort. Känner hur det skriker inuti.

   Den svarta myrstacken börjar röra sig. Hon måste också. En av myrorna räcker fram en ros och stryker henne lätt över armen.

   Rosor, nejlikor och andra vackra blommor klär trappan med de vackraste uppsättningar. Banden med guldtext och fransar talar om vilka som står närmast.

   Nu står Kattis närmast, bara någon meter ifrån. Hon blinkar och sväljer. Underläppen darrar och gråten tränger fram. Någon tar henne i handen och går med bort till den ensamma bänken. De sätter sig.

   "Ovan där randas morgonen ..." Ljudet från den välkända sången försvinner längre och längre bort. Kattis sjunker in i sina tankar ...

**Inget var förgäves**