# Skrämmande tvivel.
Author: DarkAngel

Jag hade en stora syster. Hon hette Anne. Hon var 23 år när hon dog. Det är 9 år sedan. När jag var 17 år. En halv evighet sedan.  
Det händer ibland att vi pratar om henne. Ibland mamma och jag men mest är det Bella som frågar. Har några bilder på Bella, Tommy, mamma, Jenny, Lasse och Anne i min plånbok och Bella brukar vilja se bilderna i den.   
  
Vi brukar prata om Anne, det finns bilder på henne, hon finns med på videoband. Hon finns i våra minnen och ibland i våra tankar. Ännu i dag kan det hända att jag tänker: "Detta måste jag ringa till Anne och berätta". Tankar som: "Detta skulle Anne tycka om" eller "Tänk om Anne fick se/höra detta".  
Jag skulle så gärna vilja visa henne Bella. Jag är ganska säker på att Anne skulle älska och avguda henne.  
  
Jag minns sista julen med henne. Det var då jag fick plånboken som jag fortfarande använder. Den är sliten och trasig men jag kan bara inte byta ut den. Den julen fick jag även en gigantisk apa av henne. En sådan där som är lika stor som mig när jag sitter ner. När jag skulle åka fick jag ta den med mig i spårvagnen. Gissa om folk stirrade.  
  
Jag kommer även ihåg en gång sent en kväll då vi satt och berättade roliga saker för varandra. Då tittade jag på henne när hon skrattade, jag menar verkligen tittade på henne. Utan att tänka mig för sa jag till henne att hon såg ut som en åsna när hon skrattade. Hon blev självklart sårad och det ville jag ju inte, för det var inte menat så som hon tog det. För några år sedan berättade jag detta för mamma. Hon skrattade och sa att jo det stämmer nog.  
Hon är med i video filmen från mammas och Lasses bröllop.  
Det finns några kort på henne och mig när jag var liten och vi bodde hos Janne. + en massa skolfoton.  
  
Vart jag vill komma med detta är att jag har bilder av Anne. Jag och fler med mig har minnen av henne och vi brukar prata om dom. Ibland gör det ont i mig att minnas eller se henne och ibland kan jag inte sluta skratta.  
  
Varför kan jag då ibland tvivla på att hon verkligen har funnits?  
Varför känns hon ibland som en dröm?  
Varför vill jag ibland fråga mamma om hon har riktiga bevis för att Anne har varigt här? Inte ett kort eller ett minne utan RIKTIGA bevis.  
Varför har jag svårt att förstå att hon har gått här med oss, skapat minnen med oss och (sorgligt men sant) sårat oss?  
Hur kan jag vara arg på någon som jag inte är säker på har funnits?  
Och hur kan jag sakna någon som jag inte är säker på har funnits?  
  
Det som oftast skrämmer mig är: Kommer dessa känslor bli fler och starkare ju längre tid som går?  
Kommer jag någonsin att acceptera att Anne funnits och lämnat mig??

DA

## Comment 1
Author: thildatessie

min storebror dog för ca 4 år sedan, även om det inte är lika längesen som för dig så tror jag att det alltid kommer att vara svårt att acceptera..