Morfar gick bort för snart tre månader sedan. Han hade lungcancer som efter behandling gick tillbaka och så var allt rätt bra ett tag. Visst, han hade svårt att andas och problem att gå efter en höftoperation för några år sedan. Men han hade klarat över ett år efter cancerbeskedet. En bedrift vi andra inte trodde var möjlig eftersom vi trodde att han skulle neka behandling. Men han gick med på det och det blev bättre.

För tre månader sedan, jag minns att det var en söndag, fick jag veta att han hade åkt in till sjukhuset på fredagen för en rutinkontroll men blivit kvarhållen för att han hade så låg syrehalt i blodet. Några metastaser hade också börjat växa igen så på måndagen skulle han prata med läkaren om vad som skulle göras.
Vi åkte och hälsade på honom den söndagen; mamma, mormor, min syster och jag. Det var längesedan jag hade sett morfar så pigg. Han hade en rullator med syretub och formligen flög fram i korridorerna på sjukhuset med sin härliga glimt i ögat. Han och jag åt pannkakor i caféterian och han byggde pannkakstårta med grädde och sylt.

Jag minns inte så mycket av vad som hände veckan efter det. Någon gång fick jag veta att han fått lunginflammation, tror att det på torsdagen eller fredagen. På lördagsmorgonen ringde pappa och väckte mig och min man. Pappa, mamma och mormor skulle åka in till sjukhuset för att de hade ringt och sagt att morfar förmodligen inte skulle orka så mycket mer. Vi gjorde oss i ordning och mötte upp min lillasyster i entrén på sjukhuset och åkte sedan upp till avdelningen där morfar låg.

Jag tror att jag stängde av allt vad förståelse är när jag fick se morfar. Han låg i sängen och kunde inte prata med oss, ögonen hade börjat bli grumliga av syrebrist och han rörde sig oroligt. Jag tror att han visste att vi alla var där men kunde inte kommunicera med oss. Han såg så rädd ut. Det kunde inte vara min glada och spralliga morfar som låg där döende.
I 1,5 år hade vi förberett oss på det värsta men han kom hem efter varje sjukhusvistelse så det var det vi trodde även denna gång. Istället lämnade han oss bara några få timmar senare. Jag minns att jag satt i dagrummet i en soffa med min man när mamma ropade på mina morbröder. Vi andra insåg direkt att det tillslut hade hänt. Jag kunde inte gråta, det gjorde för ont. Istället skrek jag tyst ut, tydligen hade jag nästan krossat min mans hand samtidigt.

Jag vågade knappt gå in till morfar efteråt, det tog mig lång tid att våga mig in i rummet. Jag grät men hade svårt att förstå att det var han som låg där helt blek, han hade ju alltid varit så brun. Han hade bara behövt sitta ute i skuggan för att bli nästan svart i hyn. Det var ännu en anledning till att jag satte upp en blokad.

Morfar hade som sagt lungcancer, men det han dog av var en mängd infektioner som han hade fått när han blev inlagd den där sista gången. Det känns så orättvisst att han klarade cancern så länge för att sedan bli besegrad av något som sjukhusmiljön gav honom.

Jag hade inga som helst problem att berätta helt öppet om allt efteråt. Jag grät inte ens. Jag hade långa diskussioner med några vänner om att allt kändes så orealistiskt. Jag visste ju att morfar inte fanns mer men jag kunde inte få min hjärna att verkligen förstå det. Några dagar efteråt fick jag tvinga fram tårarna för det kändes så konstigt och onaturligt att inte gråta.

Och så höll det på ända fram till begravningen nästan två månader efteråt. Då räckte det med att titta på alla som hade kommit till kyrkan, alla släktingar och vänner och även ytligt bekanta. Tårarna rann non stop från det att jag klev ur bilen till att vi åkte iväg till middagen efter begravningsgudtjänsten.

Begravningen var jättevacker. Prästen som höll i det hela hade vigt mina föräldrar och båda mina morbröder och även döpt oss sex barnbarn och konfimerat några av oss. Det kändes så bra att han som varit med oss (vi barnbarn) när våra liv började nu fick vara med när vi tog farväl av vår morfar/farfar som vi alla stod väldigt nära.
Vi ficki oss några skratt också. Mormor hade valt ut några tyska låtar som morfar tyckte om (båda kommer från Tyskland) som var så överrensstämmande med hur morfar var att vi inte kunde låta bli att minnas och le åt musiken som kändes så fel i en kyrka eftersom de var lite poppiga.

Sen dess har allt varit rätt bra. Det kändes som att jag hade accepterat det som hände. Jag har kunnat tänka tillbaka på hur han va och jag kan fortfarande minnas hans röst, något som jag var jätterädd för att jag skulle glömma.
Men det kommer och går. Det är fortfarande svårt att tro att han inte finns mer. Som igår när jag bjöd in mormor till att fira jul med oss. Det var inga problem alls att säga att vi ville hämta henne på julafton så hon fick fira med oss och så skulle hon ju få se vår lägenhet för första gången. Det var först idag det slog mig: morfar kommer inte vara med. Jag kommer aldrig mer få fira olika högtider med honom. Min största idol och förebild finns inte mer.

Efter ett år av sorg (har bland annat förlorat två "barn", katt och kanin, helt plötsligt det senaste året) så känns det som att jag bara väntar på nästa tragedi. Livet är egentligen rätt bra nu och jag har underbara vänner och familj som finns där för mig. Men långt inne finns oron att det kommer hända fler saker. Att min syster i morse var en hårsmån från att få en "flaggstång" med julbelysning (här i Göteborg har vi julbelysning i höga stänger som ska se ut som julgranar) över sig hjälper ju inte direkt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med att skriva detta inlägg. Men det känns skönt att låta tårarna flöda och få skriva av sig lite. Att ge ord till känslorna är en rätt bra metod att hantera saknad och smärta har jag märkt.