Annons:
Etikettsjukdom
Läst 2491 ggr
Monizz
2/6/10, 1:02 PM

Jag "kanske är frisk" (långt

Hej

Jag är ny här på sorg. Nu är det så att jag har gått länge nu och butit saker inom mig som jag tror INGEN i min närhet kan förstå. Jag är 19 snart 20 år

Det började i gentligen i januari 2009, Jag och min sambo hade bestämt oss för att börja jobba på en liten bebis, jag gick sista året i skolan på barn och fritid och kände mig så redo. Jag har sedan jag var 10 år ätigt p-piller pga hormonoblans när jag var mindre.. Mensen kom aldrig i januari. Inte förns i Mars och då var det i 2 månader.

Enda jag tänkte var att "jag går ju sista året i skolan, det är mycket nu och jag har ju haft preventimeldel i många år" Mensen slutade äntligen efter många dagar.. Sen vart det uppehåll i ca 3 månader och mens i 1 månad, sen uppehåll i 2 månader sen 1 månad mens.

Jag förträngde hela tiden att det KUNDE vara nå fel, det var INGET fel på mig. Medans alla mina kompisar satt med gravida magar började jag må riktigt psykiskt dåligt över att jag aldrig vart med barn. VARFÖR blir alla andra men inte jag? Jag kände mig så ensam.

I december fick jag så fruktansvärt ont i magen, jag kunde inte ens gå.. Fick åka till akuten där jag vart undersökt. Det viade sig att jag hgade massa cystor på mina äggstockar. Varav en var elakartad och 3,5 cm stor. Jag opererades akut.

Fick ta en massa olika hormonbehabndlingar efteråt som var extremt jobbiga. Det jobbigaste av allt är att jag antagligen inte kan bli gravid, om allt är borta som dom opererade (vilket jag får veta i veckan) så kanske med olika behandlingar att jag skulle kunna bli gravid, chansen är så liten men läkarna säjer att den finns. Finns den ska jag vänta i några år i vilket fall som helst. Cansern kan även ha spridit sig till magen eller livmodern…

Min sambo är  21 och när jag fick veta bad jag han lämna mig, skaffa någon annan som han kan få allt som de flesta människorna kan skaffa, nämnligen barn. Och en flickvän som inte mår dåligt av alla behandlingar. Men han vill inte gå. Han ville och vill stanna. Jag fick till och med min älskade iller förra helgen, efter att Max (våran iller) kom känns livet mycket lättare. Jag kommer inte att dö, även om jag skulle ha canser i hela mig så ska jag fan överleva! Jag har min Sambo och min iller, dom är HELA mitt liv.

Jag önskar mig bara en enda vän som kan förstå mig, en enda vän som inte har en liten bebis, en enda vän som inte sitter och jämrar sig över hur lääänge dom fick hålla på för att bli med barn.

Annons:
Axna
2/6/10, 2:29 PM
#1

Vilken tuff situation du befinner dig i och vilken härlig sambo du har.. *KRAM*

Jag kan inte riktigt säga att jag vet precis hur du känner dig. Jag vet hur du känner dig när det gäller svårigheten med att bli med barn. Har vandrat den vägen också, men det jag inte vet hur det är att ha cancer (ta i trä). Det finns ett väldigt bra forum för tjejer och  som har cancer och det är till för anhöriga också med tanke på din sambo. Forumet ligger här: http://cancertjejer.forum24.se/cancertjejer.html

Vad jag har hört om forumet är att dem får verkligen bra stöd där och det är en bra sammanhållning.

Jag är också säker på att du kommer få barn och att du kommer leva så länge att du kommer se dina barnbarn också! :)

Många kramar/ Chatarina

Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)

Monizz
2/7/10, 5:21 PM
#2

Tack så jätte,ycket för tipset, ska kika tråden på en gång :)

Mona22
2/9/10, 10:40 PM
#3

jag kan förstå att det är jobbigt. jag har inte haft systor men min syster har. Du ska inte tro fullt ut på läkarna innan de sagt att det verkligen är så att du inte kan få barn för i vissa fall är det rena lögner. Min syster skulle absolut inte kunna få barn men hon har en dotter nu.

Min pappa skulle dö pga sin sjukdom för ett halvår sen. 
Jag hade bara massor med låtsasont i ryggen enligt läkaren tills de upptäckte både diskbråck och muskelinflammation.Obestämd

Du har tur som har en sån bra kille,det märks att han älskar dig!

Ceciliaolucifer
2/10/10, 1:53 AM
#4

Jag förstår din sorg över att inte befinna sig "där man vill vara" i livet, utan att man blir hindrad pga sjukdom.

Jag har gått igenom en hel del, och medicinerar med bla cellgifter just nu. Jag kan förstå din oro för framtiden och barn, men det enda du borde fokusera på just nu är att ta hand om dig själv.

Du låter ung, och det betyder att du har många år framför dig och du har tid att lägga barnatänkadet åt sidan. Det kanske inte är ngt du vill höra, men det är sanningen.

Jag tänkte mkt på barn ett tag, men när jag inser att jag vill vara en frisk förälder så förstår jag hur viktigt det är att jag tar hand om mig själv, och att det är helt okej att det tar sin tid.

Illrar gör underverk och dom är mina barn :) Utan dom hade jag inte haft ngn glädje! Håll hårt i Max!

Kram /Cecilia.

[Eleya]
2/19/10, 1:47 PM
#5

Jag känner din sorg och förstår din längtan..men tänk såhär: Att sålänge det finns liv finns det hopp!
Tröstande kramar!

Upp till toppen
Annons: