Kyrkogården är ca 12 mil ifrån mig, så jag är där inte mycket alls på ett helt år, 1-3gånger ungefär.

Som det är just nu har jag jätteångestproblem att gå upp till kyrkogården. För där är det deffinitivt, för där är ju askan av honom begravd.

Ibörjan gick jag dit flera gånger om dagen! För att prata lite, berätta om hur livet blivit eller bara vara! Sen i takt med att livet började pocka på igen så blev det mer att jag gick en gång per dag,

Idag drygt 4 år senare så tänder jag ett nytt gravljus var 5:e dag under perioden 23 september till 1 maj. Under sommar halvåret går jag dit och vattnar blommor och rensar ogräs.

Men när det händer saker i mitt liv och jag behöver få vara ensam då går jag till min dotter och berättar. Stog där på nyårsnatten när himlen var ett sprackande av raketer och grät över en förlorad relation.

Jag har nästan 100 mil till de mina, så jag är där väldigt sällan. Inte ens varje år. Men jag tänker på dom var dag och det lindrar mitt dåliga samvete lite. För det är ju inte i graven dom är, dom är i mitt hjärta..

Jag har min kille där. Och det känns, jag vet inte.

Kyrkogården är otroligt fint. Vi var ofta tillsammans där för hans far dog året innan. Jag älskar alla blommor och stämningen där.

Men nu finns han där. Hans aska finns under mina fötter. Hans sten finns brevid pappan och mamman som dog året efter.

I början var jag jämt där, totalt krossade. Kunde inte fatta det.

Nu är jag bara där då och då. När han fyller år och till julafton, då får han alltid en liten smyckad julgran från mig. Allhelgonafton, när alla andra har åkt.

Ett tag hade jag mycket dåligt samvete för att jag inte åkte dit oftare. Men sedan läste jag nånting om att den som man saknar följer med dig till kyrkogården och han följer med dig hem sedan.

Nu är det mer en kyrkogård för mig för han finns här hemma med mig:)

Under den första tiden så tänkte jag att jag aldrig någonsin skulle kunna flytta härifrån och lämna henne här. Men efter att tiden går så finns hon alltmer inom mig och mindre på kyrkogården. Visst vill jag fortfarande vara där ibland men det är inte på samma sätt längre.

Hon finns med mig vart än livet för mig!

#5 Jag har jätteofta funderat på att gräva ut askan och ta den med mig hem:)

Nej, vi är inte vid graven ofta, jag och barnen då. Svärmor sköter både "vår" grav och svärfars med blommor. Jag får ibland uppdrag att vattna vilket jag gör snabbt och sen åker. Tänder ljus när svärmor ber mig och ibland när jag vill det för det är något speciellt som vi har minnen till. Men både jag och barnen finner obehag av att besöka graven. För oss finns pappan med oss hela tiden ändå. Vi bor i huset med alla minnen och alla hans saker (priser etc) och jag använder hans kläder (vi delade alltid kläder förut med). Vi pratar mycket om pappa när det faller sig naturligt. Vi har foton uppsatta etc. Så den döde finns hela tiden med oss men just graven är för oss en hemsk plats.

Lite konstig tradition att man ska tända ljus på årsdagen av dödsfallet på graven. För mig känns det helt befängt att fira att någon har dött, någon man levt ihop med och älskar. Det är enda gången jag nekat svärmor att köra ut till graven och tända ljus. Däremot tände jag några dagar senare för att fira julen. Jag har faktiskt köpt blommor på hans födelsedag och satt på graven också, fast jag skrev i inlägget ovanför att jag inte ordnar med blommor utan att svärmor gör det.

#8 Att man tänder ljus på dödsdagen är antagligen ett utryck för saknad och sorg. Det är det iaf för min familj när vi besöker gravplatsen den dagen.

För mig känns det helt avigt att tända ljus dödsdagen. Saknad och sorg har vi gott om men jag vill helst utplåna dödsdagen ur almanackan.
Eftersom den är en jättetung dag att ta sig igenom. Jag hoppas att den dagen kan bli en glädjens dag i framtiden, inte p g a dödsdagen utan för att något annat glädjande händer den dagen som gör den minnesvärd för det.

När jag var på sjukhuset för att se min dotter, samma natt som hon dog så bad jag personalen att inte släcka den lilla lampan som stog på bordet bredvid hennes säng. Jag ville inte det skulle bli mörkt omkring henne. Kanske är det samma känsla som gör att jag alltid under den mörka tiden på året vill att det ska lysa ett ljus på hennes grav.

Jag träffade också en man vars son hade hängt upp sig. Han är varje dag på kyrkogården och tänder ljus. Och det sedan 5 år.

Fundera ofta hur mycket det är "frivilligt" eller hur det måste kännas när han en dag slutar med det.

ibörjan var jag hos mormors minneslund jätte ofta.. jag pendlade mellan att må bra o helt förlora fot fästet.. när jag förlorade fotfästet så körde jag de 3 milen dit o satte mig på bänken där o bara grät.. jag vet inte men det kändes som hon var mig nära då o tröstade mig..nu e jag inte där så ofta faktiskt men jag borde åka dit men det känns som hon e nära mig ändå..

Mina bröder och även andra bortgångna vänner finns i mitt hjärta så kyrkogårdar går jag inte till allt för ofta. Där finns bara aska nergrävt dom finns någon annanstans =)

Jag har gjort klart för mina barn att jag ska brännas och grävas ner i minneslunden. Ingen ska känna sig tvugna att sköta en grav där jag ändå inte finns =) Om dom inte gör som jag säger har jag lovat att spöka för dom =)

jag brukar inte tända ljus så ofta på gravarna eller i luunden. Vi tänder ljus hemma i en lykta för dom som inte finns med längre. Jag och min pyskolog brukar gå på skogskrkogården ibland och prata så brukar vi gå förbi  gravarna. I bland kan jag och mamma åka dit med men det är sällan.

Jag har varit där ikväll! Flera blommor som kom dit på hennes födelsedag hade kommit fram nu när snön försvunnit! Läste på korten och lät tankarna gå iväg…..

Saknar henne så!

min mamma  pappa  , farmor   och  farfar   och moster .ligger   bara  några hundra  meter  ifrån varandra.jag   är inte där  så   ofta,jag   har  så   mycket  minnen    av dom iallafall.menjag   planterar  där  blommor  varje    vår,,….dom har  nog  vridit  sig   i sina gravar många  gånger   ..