Brev till Amanda
Amanda, vår älskade dotter! Du kan inte ana hur glada pappa och jag blev när vi fick veta en vacker majdag att vi skulle få ett barn, att vi skulle få dig älskade Amanda. Det var din pappa som blev med dig först, men jag ville inte tro på honom när han sa att vi skulle få ett barn. Jag fick göra två graviditetstest innan jag vågade tro på miraklet. Du hade äntligen bestämt dig att det var dags att komma till pappa och mig.
Pappa och jag minns när vi såg dig allra första gången, när du var 17 veckor. Du var så livlig i magen och det skulle du vara under hela graviditeten. Vi fick en bild på dig den gången och den bilden kunde jag se på i flera timmar i sträck. Jag kunde inte förstå att vi äntligen skulle få dig. Lika lite kan jag förstå att du nu är borta. Men en dag ska vi tre åter igen träffas och den vetskapen glädjer mig oerhört. Men tills dess så kommer pappa och jag få leva med saknaden, kärleken och minnena av dig. Det är och kommer att vara svårt för oss för vi älskar dig vårt barn och vi vill ha dig hos oss för alltid.
När du var 19 veckor var pappa och jag på bröllopsresa i Skottland. En kväll på hotellet fick jag känna dina sparkar för första gången. Jag blev så lycklig att jag ville skrika ut det till hela världen att jag kände mitt barn sparka. Istället för att skrika ut det så ringde vi hem till Sverige, till mormor och morfar. De blev lika lyckliga som pappa och jag var.
Mitt allra finaste minne av dig var när jag fick hålla dig i min famn för första gången. Det såg ut som du sov så gott. Jag blev lycklig när jag såg hur lik du är din pappa. Du är det vackraste jag har sett i hela mitt liv.
Amanda, du är ett mycket efterlängtat barn, inte bara av mig och pappa. Det är många som har väntat på dig som nu sörjer att du inte är hos oss längre.
Pappa och jag älskar dig så mycket, Amanda. Du kommer alltid vara en del av oss. En dag kommer vi åter igen träffas och då kommer vi alltid vara tillsammans. Det lovar jag dig, min söta lilla dotter.
Sov gott käraste lilla Amanda!
/Mamma Chatarina
Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)
Skrivet av pappa Mikael i jan 2004.
Till min älskade lilla Amanda!
Det har snart gått tre veckor sedan du så grymt rycktes bort från mamma och mig och inte en dag har passerat utan att jag tänker på dig.
Kommer ihåg den där eftermiddagen i slutet av maj förra året när mamma och jag förstod att vi väntade dig. Hon ville först inte tro på det utan trodde bara att hon mådde illa och var trött för att hon jobbat för mycket den senaste tiden. Tillsist gav hon vika för mitt tjat. Minns så väl glädjen som både mamma och jag kände när vi tittade på graviditetstestet och såg ett tydligt plustecken som betydde att vi väntade dig.
Kommer ihåg den kvällen när mamma kände dina rörelser i magen första gången. Vi var på bröllopsresa i Skottland, Pitlochry närmare bestämt, och satt på hotellet och väntade på middagen. Plötsligt sken mamma upp som en sol och sa till mig att hon hade känt en spark. En annan person som satt vid vårt bord och var barnmorska påstod att det bara var bubblor från kolsyran i läsken som hon drack. Kolsyra pyttsan!!
Kommer ihåg första gången som jag skulle känna dina rörelser. Mamma kunde säga att hon kände dig sparka och varje gång som jag lade handen eller huvudet på hennes mage så var du helt stilla. Det skulle dröja flera veckor innan jag fick chansen att känna dig sparka.
Kommer ihåg våndan innan och stoltheten efter att jag hade berättat på jobbet att jag snart skulle bli pappa. Minns hur alla frågade allt mer hur det gick med dig ju närmare den dagen då vi skulle få träffa dig vi kom.
Kommer så väl ihåg när jag såg dig för första gången. Det såg ut som du sov så fridfullt där du låg inrullad i en handduk. Du var så vacker. Minns också den enorma sorg som jag kände, och fortfarande känner, när jag insåg att jag aldrig skulle få se dig vakna. Aldrig få höra dig jollra. Aldrig få se dig krypa. Aldrig få höra dig säga ditt första ord. Aldrig få se dig ta dina första osäkra steg…
Älskade Amanda, du var mycket efterlängtad inte bara av mig och mamma. Vi är många som nu sörjer att du inte längre finns hos oss. Men jag kan lova dig, i mitt hjärta och tankar kommer du alltid att finnas.
Vila i frid älskade lilla Amanda
Kramar/ Pappa
Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)