Jag går på stigen.
Det är ljust, ganska varmt. 
Skönt tycker jag. 
Mitt annars så mörka moln har ljusnat, finns inte så tydligt längre. 
Jag är glad. 
Det ligger barr över stigen, gula och torra i en varm matta ligger de utspridda under mina fötter.

Jag urskiljer lätta steg bakom mig, ler.
Du tycker det är så skönt ute i skogen. 
Att springa runt och hålla kollen, när de enda banden som håller dig är känslobanden mellan oss. 
Vi är själva, jag vet att du skulle varna om någon kom. 

Jag ser en liten solglänta mellan träden, där ser skönt ut. 
Du avvaktar. 
Jag sätter mig på huk och låter solen sudda skuggan ur mitt ansikte. 
Jag kallar på dig, sätter mig tillrätta i den lilla gläntan. 
Klappar med handen bredvid mig i gräset. 
Du kommer långsamt fram mot mig. 
Sätter dig lite snett bakom. 
Nära, nära så jag kan känna din trygghet. 
Jag ler och jag gråter men vet att du är min skyddsängel.

Denna hunden var min enda vän när jag växte upp, vi tävlade lydnad när jag var 14 och han skyddade mig mot min grymma styvfar. Att han gick bort 3.5 år gammal sved något horribelt.
Jag tog en paus från livet och blev katatonisk..

Men nu är jag rest och har två små vovvar.
Denna dikten är alltså från 2003. Då var jag 17 år.