Jag föddes som andra barnet i min familj. Min syster fick astma medans jag fortfarande var i dagisålder, nu på senare år har det kommit fram att hon även är bipolär typ 2. All uppmärksamhet gick till henne vilket verkade vara helt naturligt när jag var liten, hon var ju sjuk. När jag var 5 ½ år fick jag en lillebror. Då började jag inse att något var fel. För både han och min syster fick mer uppmärksamhet och inte bara min syster som var sjuk. Jag skulle aldrig kunna anklaga dom för något eftersom dom inte har gjort något fel, dom valde inte att få all uppmärksamhet.

Mina föräldrar har nu erkänt att dom aldrig tänkte på att jag också behövde uppmärksamhet och att dom aldrig brydde sig lika mycket om mig som dom gjorde med mina syskon.

Under vissa perioder fick jag till och med bo hos min mormor för att mina föräldrar inte hade tid med mig.

I skolan sen blev jag mobbad verbalt under lågstadiet och när jag började mellanstadiet blev det även fysisk mobbning. Brutna tår var vardag för mig, samma med sprickor i svanskotorna. Under högstadiet kunde jag knappt gå i korridoren utan att få saker kastade på mig.

Jag var bara 14 år när jag gick in i väggen. Det var faktiskt den skönaste känsla som jag upplevt när jag låg där halvt om halvt medvetslös efter att kroppen gett upp i ett krampanfall. Jag kände att någon skakade i mig för att få mig tillbaka men jag kämpade emot. Jag ville inte tillbaka till mitt liv, mitt eländiga liv utan mening. Alla kompisar hade övergett mig när den svårare delen av mobbningen började, mina dagar bestod av att vara i skolan och mobbas för att sen komma hem och stirra in i väggen i min ensamhet. Att ligga där och inte känna någonting var underbart, ingen smärta, ingen sorg, ingen ensamhet. Varför skulle någon skaka i mig för att ta tillbaka mig till den hemska världen som fanns utanför mitt tillstånd av ingenting.

Jag fick tillbaka fullt medvetande kom ambulansen och månader av sjukhusbesök började. Jag blev snabbt diagnostiserad med kronisk trötthet vilket läkarna sa kan komma senare i livet och kanske inte nu på en gång. Fysiska orsaker söktes och hittades inte så orsaken till mitt anfall blev då klart att jag gått in i väggen. Jag bestämde mig då för att ta tag i mobbningen och lyckades hitta en av mobbarna som inte hade något riktigt stöd av dom andra och ställde henne mot väggen. Det kom fler och fler som såg hur jag pressade ur henne sanningen och efter det lämnade hon och dom andra mig ifred. Ingen vågade längre ge sig på mig. Under den tiden försökte jag även byta skola och gick till psykologer minst 1 gång i veckan. Tillslut kom den dagen jag gick ut 9:an och kom in på den linje jag ville på gymnasiet. 1:a året var underbart men jag fick ett mindre återfall under sommaren. Jag träffade då även en kille som jag blev tillsammans med som sakta började misshandla mig psykiskt. Vi blev inte tillsammans för än efter att skolan börjat om, men han började innan. När jag kom tillbaka till skolan för mitt 2:a år hade jag en mer eller mindre sönderskuren underarm och ben. Det var inte ovanligt att jag skar mig 2 gånger per dag för att försöka dämpa smärtan jag kände. En kompis till mig upptäckte det och han hjälpte mig att släppa rakbladen och sakta men säkert började jag må bättre. Då började den fysiska misshandeln. Jag var innan det så stolt över att åter kunna använda kortärmade tröjor för att när såren läkt så syntes knappt ärren, dom finns kvar där än idag men är knappt synliga. Du skulle inte se dom om du inte visste om det och om du inte kollade noga, dessutom är dom flesta dolda av en strategiskt utsatt tatuering. Men snabbt blev det dags att ta på sig långärmade tröjor igen för att dölja blåmärkena. I samma veva fick jag magsäcksinflammation. Jag kunde varken äta eller dricka på 2-3 månader och inte fanns varken pojkvän eller familj där för att hjälpa mig. Som tur var hade jag underbara klasskompisar och hade det inte varit för dom hade jag inte suttit här och skrivit detta. Jag blev frisk lagom till jul och hoppades att eländet skulle vara över. Men då jag kom tillbaka till skolan saknades en av mina underbara klasskompisar, och hon kom aldrig tillbaka. I februari så jag blev gravid. Aborten var jag tvungen att gå igenom ensam och min pojkvän svarade inte är jag ringde och han ringde inte till mig. Syrran åkte in på psyket där hennes diagnos ställdes och sen dog min gammelmorbror. Sommaren kom och jag hamnade i ett stort gräl med min pojkväns kompis som behandlade både mig och andra som om vi vore värdelösa. Jag blev tvingad av min pojkvän att be om ursäkt men efter bråket klarade jag inte av att umgås med hans kompis längre. Detta utnyttjade dom och dom umgicks hela tiden medans jag blev förbjuden att umgås med mina vänner. Det blev många dagar då jag inte klarade att fara till skolan då jag börjat 3:an för att dom hade brutit ner mig så totalt. Sen kom den dagen som verkligen var den hemskaste i mitt liv. Min klasskompis som försvunnit under julen i 2:an tog sitt liv. Jag har aldrig lyckats återhämta mig helt från denna händelse. Jag fick åter inget stöd från min pojkvän, utan han och hans kompisar satt bara och hånade mig när jag låg ensam hemma och grät. Han fortsatte att bryta ner mig och jag var tvungen att stanna hemma flera gånger från skolan för att jag mådde så dåligt av hans behandling. Åter igen räddades jag av mina underbara klasskompisar. Studenten kom och hans kompisar blev bara värre och värre, jag hade inget värde längre i hans ögon. När hösten kom och han helt slutat höra av sig förstod jag att han var orsaken till att jag mått så dåligt, ja, kärleken gör en blind, och jag var både blind, döv och borta i skallen. Den 16 november 2009 ringde jag upp han och sa att vi var tvungna att prata. Han sa att han inte hade tid för mig men jag lyckades övertala han om att han skulle ta sig tid på onsdagen, den 18:e.

Dagen efter ringde jag upp en gammal klasskompis och hade ett väldigt skönt samtal om hur mitt liv skulle bli som singel och FRI! Min pojkvän skulle komma förbi innan orkestern och jag satt som på nålar dagen efter, den 18:e. Han struntade såklart i mig och tog inte bussen han skulle ta tillbaka från skolan. Sen hade jag orkester och då ville han inte vänta på mig, men nu fick han faktiskt lov att vänta på mig för en gångs skull. Jag for iväg och mötte han och sa att det var slut, jag passade på att tala om för han vilken idiot han varit och han började gråta. Jag for iväg och skrattade och tillslut kom glädjetårarna. Nu var dom över 2 åren av förtryck över. Allt var bra i 1 ½ år innan min lillebror började må dåligt. Jag hade kommit in på min drömskola men hade börjat känna av den kroniska tröttheten mer och mer. Han fick börja på antideppresiva.  Sen dog Vivaldi. Jag hade flyttat den 1:a september 2010 och då skaffat mig en hamster, Vivaldi, eller Ville som han kallades. Han dog den 18 mars 2011 efter en kort tids sjukdom och jag gick under. Trots att jag har Momiji(min kanin) så blev förlusten av Vivaldi nästan för svår att hantera. Samtidigt kom det påtryckningar från familjen att jag skulle ta hand om min bror. Vilket jag inte klarar av eftersom jag inte mår bra själv just nu. 2 dvärghamstrar har nu flyttat in hos mig och jag försöker återhämta mig men det är svårt. Under mina 21 år i livet har det hänt för mycket, och det känns hemskt att tänka att andra ungdomar också går igenom liknande saker. Jag har hanterat det ändå så pass bra, jag lever ju. Men tomheten kommer aldrig att försvinna. Så nu sitter jag här, med kronisk trötthet och rinnande tårar.

Men aldrig skulle jag visa det utåt