Jag stapplar framåt på den väg jag har framför mig, alltid tvivlande på väglagets grund. 
Går jag för snabbt? Långsamt? För hårt stampande, eller för tyst smygande? 
Vet någon om att jag är här? 

Varför finns inga korsningar här? 
Bara högersvängar och bromsskyltar, aldrig avfarter. 
Jag blir orolig och huvudet dras åt höger än en gång. Ny sväng. 
Går jag i cirklar? 

Pillren gör sitt och jag slutar undra. 
Knäpptyst ser jag vägen framför mig, osäker på om det är grus eller gräs. 

Jag får en obehaglig känsla och stannar upp, bara för att se min spegelbild i en vattenpöl gjort av glas. 
Rysningen går inte att undvika. Jag är vit med trötta ringar under ögonen. Hur länge har jag gått här egentligen? Vad är min ålder idag? 
15, 23, 40? 60? 

Jag vet inte längre vem som är med mig eller vem jag är, allt flyter ihop och blir till en stor sjö av känsloströmmar och inre sorger. Ett hav av tårar. 

Vem är jag? Och finns jag kvar?