I februari dog min dåvarande pojkväns dotter i en olycka. I tre månader kämpade jag för oss. Han gick in i sorgen och hade helt plötsligt inte tillgång till den kärlek han kände för mig. I maj valde jag att lämna honom och han sa inte emot. Jag lämnade den man som jag älskat och fortfarande älskar för att jag inte kunde hantera känslan av att bli avvisad och vara oviktig. För ganska precis ett år sedan blev vi ett par efter att i ett par år mer eller mindre kämpat för att hålla oss ifrån varandra. Längtan blev till slut för stor och vi bestämde oss för att vi skulle satsa fullt ut. Vi hade en fantastisk relation med mer kärlek än jag tidigare någonsin upplevt.

När jag lämnade honom flydde jag in i jobbet. Jag tog på mig alla extrapass jag kunde. Så fort jag var hemma och kom i kontakt med sorgen av att ha förlorat honom, sorgen över hans dotter, sorgen över att den framtid vi planerade strax innan olyckan inte blev, så städar jag eller gör något annat för att slippa känna. Det har nu gått fyra månader utan honom och jag har fortfarande inte tillåtit mig att känna på den sorg som ligger där. Facebook har en ny detalj som visar statusuppdateringar för ett/två år sedan och jag blir ständigt påmind om den lycka jag kände för två år sedan. Får upp bilder av hur det var när jag skrev just den statusen. Ändå släpper jag inte ut det. Jag är rädd att om jag släpper ut det nu så kommer jag aldrig att kunna resa mig igen.

Vi har ingen kontakt idag eftersom jag inte känner att jag kan ha en sporadisk kompiskontakt med honom. En förlustkänsla som är så tung att bära. Ett stort hål i mig som inte går att fylla med någonting. Bara en förhoppning om att hålet snart ska minska i storlek och att jag snart ska märka att jag inte tänker på honom flera gånger i timmen längre. Jag saknar honom precis hela tiden och jag förstår inte hur jag ska kunna släppa taget!? Vi trodde att de år vi hade innan vi väl blev tillsammans fanns av en anledning. Att det var meningen att det skulle vara vi. Att vi bara behövde göra en varsin resa med oss själva först innan vi var redo. Var det verkligen så att vi hade de där åren med glädje, sorg, försök att dejta för att enbart få ett halvår tillsammans? Det känns så fel. Jag vill bara att det ska bli vi igen….