Annons:
Etikettsjukdom
Läst 3999 ggr
[liljuhvit]
2012-09-04 22:02

Min bästa vän är allvarligt sjuk.

Jag vet inte i vilket forum jag ska skriva, utan jag chansar på att jag kanske kan lägga in det här, om inte annat får ni smälla mig på fingrarna.

För ungefär åtta månader sedan fick jag reda på att min bästa vän är allvarligt sjuk. Hon kontaktade läkarna pga kraftig huvudvärk. Hon fick migräntabletter som inte hjälpte, så hon fick praktiskt tjata till sig en röntgen. Hon kände själv att någonting var fel. Hon fick vänta i tre månader och det visade sig att hon har en 5 cm stor blodkärlmissbildning i hjärnan. Arteriovenös missbildning kallas det tydligen. Kanske inte låter så värst farligt? Klart läkarna kan hjälpa henne, tänkte jag.

Dom har försökt kollat upp en eventuell operation, för riskabelt. Hennes missbildning sitter inuti hjärnan och trycker på hennes högra öga, som hon även kan mista synen på.
Klistra och stråla går inte heller.

Det enda dom kan erbjuda henne är morfintabletter. Och är man bara 23 år gammal förstår jag att hon inte vill bli beroende av det.

Det som har slagit ett hål i mitt bröst är samtalet jag fick idag. Hon har varit i Umeå över dagen för att dom ska kunna förklara precis hur allt ligger till, och det är allt annat än bra. Dom ser på röntgenplåtarna att hon redan haft ett flertal små hjärnblödningar. En del av hennes hjärna har blivit defekt utav blödningarna och knölen trycker på hennes personlighet och rörelseförmåga. Det här är bara en BRÅKDEL om allt som finns att berätta, men i det stora hela så är det så det ligger till.

Det är större risk att hon blir förlamad än att hon dör, men man kan aldrig veta. Det är en ovanlig missbildning som utvecklats från när hon var litet barn.

Hur fasen kan jag som vän ställa upp för henne? Jag försöker finnas där i vått och torrt, men inga tårar får jag fram. Det känns som att jag inte förstår hur allvarligt det faktiskt är. Jag känner mig som en dålig vän som inte kan visa mina känslor och hur mycket hon egentligen betyder för mig. Jag önskar att jag fick bära den tyngd och sorg hon bär istället för henne.

Skulle jag mista henne, skulle jag förlora min allra bästa vän.
Jag kände att jag var tvungen att få ur mig det här.

Tack till er som orkade läsa!

Annons:
Maria
2012-09-05 08:53
#1

Usch, det var ingen rolig historia.

Har man helt uteslutit kirurgiska ingrepp? Vad jag förstår så kan man inte stråla heller.

Så som det är nu verkar hennes behandling bestå av mediciner för värken om jag fattat det hela rätt.

Ingrepp i hjärnan innebär stora risker och man överväger noga för och nackdelar.

Varför jag svarar här beror på att jag själv har opererat en tumör i hjärnan för 1 1/2 år sedan. Det var en elakartad cancertumör visade det sig. Den satt också illa till bakom lillhjärnan och man visste inte om den växte i hjärnstammen eller bara tryckte på. Jag hade tur så den var lös så att säga och man kunde avlägsna allt.

Jag fick strålning efteråt och det som är kvar i besvär är dålig balans och närminne. Det tror man nu är en operationsskada eller strålskada.

Din väns missbildning sitter i frontalloben gissar jag eftersom synnerven är påvekad och där sitter även en stor del av vår personlighet.

En gammal arbetskamrat till mig. (mitt gamla arbete allstå) hade en godartad tumör i frontalloben som blev opererad men hon blev mer och mer personlighetsförändrad innan man gissade vad det var. Hon är dessutom läkare själv.

Det som är svårt med att finnas bredvid en människa som har en sådan här sjukdom är att det kan vara besvärligt med förändringar som kommer. Hon kanske kan bli rent elak, vilket endast har med hennes sjukdom att göra. Hon kan bli aggresiv och en massa tillstånd som inte är "hon" Det behöver heller inte vara negativa förändringar enbart.

Jag förstår att det är en stor sorg för dig när det handlar om din bästa vän och jag har egentligen inga goda råd utan att bara finnas till där för henne när du orkar.

Vad är framtidsplanerna? Hur påverkad är hon? Kan hon arbeta? Gå i skolan? Vad säger läkarna om framtiden?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[liljuhvit]
2012-09-13 19:54
#2

Tack så jättemycket för ditt svar och att du ville dela med dig utav din historia. Det måste ha varit en väldigt tung tid, men är glad att dom iallafall kunde göra någonting åt tumören! Hur mår du annars, förutom närminnet och balansen?

Kirurgiska ingrepp för hennes del är helt uteslutet. Det finns ingenting dom kan göra än att vänta och se.

För mig personligen kan det bli "för mycket" ibland. Det är så mycket att ta in och ibland känner jag inte för att umgås med henne och det känns elakt på något vis. Men ibland så orkar jag bara inte. Jag måste ju kunna hålla mitt humör uppe och finnas i den mån jag kan och orkar.

Hon har huvudvärk väldigt ofta, så att hon måste lägga sig och sova flera timmar per dag. Hon vågar inte duscha själv utan att någon är i hennes lägenhet. Och hon vågar inte sova själv ifall det skulle hända något. Hon är väldigt orolig. Hon är sjukskriven på obestämd tid. Hon är numer nedsatt i alla jobb som finns.

Läkarna säger att hon ska försöka leva sitt liv som vanligt, och göra allting hon vill. Dom vill inte sätta upp regler för hennes levande, och om det är bra eller dåligt att dom säger så, det vet jag faktiskt inte. Nästa kollen i Umeå är inte förrän 3 år, för att informationen ska få lägga sig och att hon inte ska bli ännu mer "skrämd" om den nu skulle få för sig att växa mycket mer.

Maria
2012-09-13 20:50
#3

Fy vilken jobbig situation.

Det kan vara frustrerande att det är 3 år till nästa koll men samtidigt psykologiskt rätt för då kanske hon kan lägga det längre ifrån sig.

Så funkade det för mig i alla fall. I början så gjorde jag täta magnetröntgen och varje gång var man nervös för resultatet. Nu är det bestämt att det ska gå 8 månader emellan och det är ganska skönt.

Jag tycker inte att du ska behöva ha dåligt samvete. En sjuk människa kan bli väldigt krävande så du måste försöka hitta en balans för att orka. Försök samtidigt att ha i minnet att hennes eventuella personlighetsförändringar kan ha med hennes sjukdom att göra. Om hon blir sur på dig för att du inte kommer eller ringer eller liknande.

Försök att slå sådant ifrån dig om det går. Lättare sagt än gjort förstås….

Hon ska vara glad som har en sådan omtänksam vän som duKyss

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

signemo
2012-09-28 19:42
#4

hej.

Ja inte är jag läkare..

Men har haft en vännina som hade bröstcancer som spred sig bla. till hjärnan. Hon hade en bordtennis stor boll innan för pannan.

Den tryckte naturligtvis. Och precis som du skriver så förändrades hennes personligthet. och det mycket.

I hennes fall valde de att operera. De kunde inte garantera något. Sa att hon var en halv m,m, fråb att blu helt förlamad. Men det helt otroliga är att när jag besökte hennes dagen efter var hon som vanligt. Tyvärr dog hon två månader senare cancern hade spridet sig mer. Det var helt otroligt att trycket på hjärnan kunde orsaka denna totala personlighetsförändring

Men det var ju inte det jag skulle skriva.

Du skall vara precis som du är, skratta, le, tycka synd om henne, skälla ut henne.. Då visar du henne att du verkligen tror att hon skall klara det. Du skall vara precis som du brukar innan hon blev sjuk.

Men du skall inte ta åt dig när du blir avhyst, när hon inte vill träffa någon, när hon bara pratar om hur okänsliga andra är. När du ena dagen ringer eller besöker henne för lite för att nästa dag få beskedet att du ringer eller besöker henne för mycket. Det är inte ditt fel.  Men hon är trygg med dig och eftersom hon litar på dig, så släpper hon kanske ut sina känslor.

Har Du någon Du kan prata med din oror, din sorg o glädje med.

Jag kände att det hade man ett stort behov av. Inte att säga vad min vännina sagt, mer för en bekräftelse på att man själv är normal och beter sig o bemöter henne helt rikigt o  o fint.

En stor varm kram till Dig och glöm absolut inte dig själv. Kram fina du.

Vill du så får du pm:a när du vill

Var rädda om varandra

fitnessdea
2012-11-04 11:57
#5

Det finns en mening me allt som händer o sker i våra kära små liv.

Gör det som e ditt bästa o ta vara på den tid som ni har tillsammans, känn tacksamhet för att du är en sådan underbar vän till din vän som du e.. annars skulle du aldrig skriva om er vänskap.

Sköt om er o ha det bäst.

Tack.

Kram fitnessdea som vill önska er all lycka.

Upp till toppen
Annons: