Tänk att en sådan liten gest kan betyda så mycket.

Igår fyllde jag 23 år och idag har jag varit nerstämd och lätt irriterad på allt hela dagen.

Kunde inte komma på varför men så slog det mig att något saknades, vanligtvis på min födelsedag brukar min pappa ringa och gratulera mig och komma med något torrt ålderskämt.

Ni vet "hur gammal blir du nu? Du blir väl 13?" och man svarar fortfarande det samma som man gorde för tio år sen.

"nej pappa jag blir 23"

Bara det att i år kom det ingen telefon, inget sms, inte ens ett vykort i posten.

Han kommer aldrig ringa igen och jag kommer bara höra hans röst i mina minnen och de semesterfilmer jag sparade från hans hus.

Pappa dog den 11/12-11 av cancer.

Men jag minns honnom starkt än.

Minns sista gången jag såg honnom le.

Det var när jag åkte upp till sjukhuset samma vecka som han dog.

När han såg mig sa han.

"Jag ser väl förjävlig ut?"

Jag svarade

"Inte värre än vanligt"

Och han log åt det, minns det som det var igår.

Minns de vita gardinerna i hans rum.

Pappa lever vidare i sina barn och vi minns honnom så gott det går.

Jag har en av hans jackor som jag alltid har på mig om jag ska ut, tyvär är hans lukt borta. Jag saknar den, saknar hans röst.

Saknar att höra hans skämt eller våra diskussioner om historia, politik, eller våra väldigt eldade diskussioner om min musiksmak. (han var inte en stor fan av heavy metal)

Det starkaste minnet jag har från honnom var när han pratade om att pensionera sig, strax innan han fick veta att han hade cancer.

Han sa att han inte orkade längre, då han hade röntgat en äldre man som precis förlorat sin fru till cancer.

Det visade sig att den här mannen också hade en ganska utväklad tumör och att han troligtvis inte kom att överleva den.

Pappa berättade hur tungt det hade varit att ge denne mannen det budskapet att han kände att han var för gammal för sådant.

Bara några veckor innan han insjukna hade han varit och köpt en massa juldekorationer.

Det här skulle ha varit första julen vi firade som en familj igen, med mamma och pappa under samma tak efter att de skildes.

Jag vet att han såg riktigt fram emot det, men det blev aldrig av.

Den julen var jag ensam i min lägenhet, hade lovat pappa at vi skulle fira tillsammans men det gick inte så jag valde att skippa julen.

Jag kommer aldrig att glömma honnom eller sluta uppskatta honnom för allt han givit mig.

Visst jag är adopterad men han är den enda pappa jag haft och jag vet att han älskade sina barn.

Och vi kommer alltid att ha honnom i våra hjärtan och dagar då saker känns tufft kan vi tänka tillbaka på de dagar då vi var ute och reste med pappa, eller pratade om helt vardagliga saker.

Tack pappa, jag sa det aldrig nog men jag älskar dig.