Annons:
Etikettfrågor-om-döden
Läst 14939 ggr
[postmortum91]
12/17/12, 11:16 PM

När en anhörig begår självmord

Hej, jag kom in på en tråd där det diskuterades om anhöriga som begår självmord. Jag har själv ingen i min närhet som tagit den vägen men
jag tror att alla vet någon som tagit sitt liv. När jag sitter och tänker på det, så tänker jag på er som är anhöriga. Det går ju alltid runt rykten när någon dör, pga det och det. Men ingen utomstående vet ju.

Så jag hoppas att ni som varit med om denna fruktansvärda sorgen kan berätta för mig om er historia. Jag är nyfiken men jag är också väldigt respektfull mot er och er sorg. Jag själv har en mamma som dog i cancer, men hon valde ju inte att lämna mig, så det måste vara stor skillnad när någon väljer att lämna en, och lämna alla.

Snälla skriv era tankar kring det.

Annons:
zidercat
1/4/13, 6:07 AM
#1

Hej! Jag tänkte berätta min historia om en nära anhörigs självmord,,, Det var den 25 maj 1991,,,jag var gift, med Peter och hade en liten son som var 4 år,,,försommaren var som allra vackrast och jag och Peter bestämde oss för att gå ut med några kompisar för att fira hans nya jobb,,,och att våran äktenskapliga kris nu var över,

Vi blev rejält ovänner senare på kvällen och det slutade med ett avsparkat näsben för min del,,,polisen kom till platsen och jag kördes blödande till akuten,,men innan jag åkte så frågade jag Peter om han skulle gå med men han svarade- "Nej, adjö med dej Marita, adjö,,,jaja sa jag,,,vi ses senare

På morgonen var peter borta liksom hans bil,,,jag ringde polisen och frågade om dom ev fått in någon rattfylla under natten,,,jag lämnade info om bilen och regnummer,,,,men nej dom visste inget om detta

Efter en stund ringde telefonen, det ringde på dörren,,,jag var i ett ganska dåligt skick så jag orkade inte svara och inte öppna dörren, men till slut så klev det in två stycken män (den ene (Åke)kände jag som en bekant till mina föräldrar och jag visste att han var polis) jag satte mej upp och började frågan,,,Jaha,,har ni hittat honom??,,,Ja, svarade Åke,,,"-jaha sa jag är han på sjukhuset,,,,,Åke svarade- " han har gasat ihjäl sej,,,,

Dom närmaste timmarna är ett enda kaos förstås,,,Peters föräldrar + vår lille son var ute och letade, utan resultat förstås så min svärmor kom upp och sa att -neej vi kan inte finna honom,,,då blev jag ju tvungen att berätta att hennes son var död,,,att han tagit sitt liv

En joggare hade hittat honom på sin morgonrunda ca 5 minuters bilfärd hemifrån vårat hem

Dagarna som följde var förstås ett enda töcken, men någonstans ifrån så fick jag kraft att börja planera för dödsannonsen till att börja med, därefter skulle "bisättning" ordnas när dom närmast anhöriga skulle få ta ett sista farväl och se Peter en sista gång

Det som upptog mina tankar de första dygnen var att försöka förhindra en obduktion av Peter,,,,han ville inte att dom skulle skära i hans kropp,,det visste jag,,,jag pratade med begravningsbyrån och polisen men blev till sist tvingad att lägga ner detta,,,det blev bara för mycket för att orka slutföra

Jag fick fullt upp med diverse ärenden på stan,,,små obetydliga saker egentligen men för mej var det just då JÄTTEVIKTIGT!!

Rykten började förstås att surra ganska snabbt efter det som hänt,,

Bla att man hittat honom mitt på torget,,att han skjutit sej,,,sen var det JAG som hade drivit honom till begå självmord

-"Glada Änkan" blev mitt namn, redan helgen efter hans död, när jag och en barndomsvän skulle gå ut och äta en bit mat och prata om vad som hade hänt,,,,

Fortfarande efter 22 år så finns det personer i vår lilla stad som kallar mej "Glada Änkan",,,,

Peters föräldrar och övriga släktingar tog avstånd till mej så fort begravningen var över

Christian, vår son däremot var dom helt underbara med och tog honom med på semester osv

Det var väldigt skönt att få ladda batterierna och umgås med nära vänner på helgerna,,när vardagen kom så hade jag fullt upp med att ta hand om min son, prata med psykolog och barnpsykolog,,försöka att få vardagen att fungera

När julen kom satt jag ensam,,,sonen var förstås hos farmor och farfar och träffade tomten

När Christian fyllde år, ett år efter Peters död, så kom inte någon i hans familj för att gratulera,,,det skulle dom göra hos farmor och farfar

Min födelsedag slutade att firas helt och hållet

-Visst var det jättetungt på alla sätt dom första åren,,,men jag började forma vårat nya liv från grunden,,,,renoverade lägenheten, gick ut och träffade nytt folk, tillsammans med mina gamla trygga vänner

Att bli änka och ensamstående mamma till en 4-åring var ett heltidsjobb utanför det ordinarie arbetet (som jag tack och lov hade)

Skolstarten, skolavslutningar, konfirmation, studenten,,,ja ALLT som hörde till Christians uppväxt har smärtat lika mycket, trots att många år har gått

Mitt sorgearbete löste jag genom att prata, prata, prata, prata om Peter, tittade på bilder av honom, jag såg på videoinspelningar om å om igen och jag hade hans arbetskläder hängande i hallen så jag kunde lukta på dom ,,,och jag bytte sida i dubbelsängen så det inte skulle vara tomt på hans sänghalva,,,tills det inte gjorde lika ont längre

Jag lånade böcker om självmord som jag läste och läste och läste ,,,,för att försöka FÖRSTÅ!!

I dag lever jag ensam (har gjort i 10 år), jag har en UNDERBAR son som hunnit bli 25 år,,,,och är världens tryggaste unge!!

Vi har inte pratat mycket om pappa för Christian minns inte så mycket av honom, men han sa en gång för inte så längesen att han inte har någon som helst respekt för sin pappa

-dom personerna som han ser upp till och respekterar är  Mamma, farmor och farfar,,,-"för det är ni som alltid har funnits för mej, sa han

jag skulle kunna berätta mycket mer om det här och gör det gärna om ni vill,,,,men det här får räcka för den här gången

Vänliga hälsningar/Marita

”The M”

[postmortum91]
1/5/13, 1:09 AM
#2

Tack så för att du ville dela detta med mig/oss är på iFokus.
Ditt liv efter hans död har verkligen varit en daglig kamp. Jag beundrar att du rest dig, både för din egna skull och för din sons skull. 
Jag blir så arg när jag hör hur kalla människor kan vara, att kalla dig "glada änkan" etc. Usch, folk!

Har du fått någon bättre kontakt med Peters föräldrar på senare år och fick du förståelsen någon gång som du försökte att få?

Jag kan tänka mig att det måste ha varit väldigt ensamt för dig, att uppfostra din son samtidigt som du sörjer din man och att hans föräldrar förskjutit dig, samtidigt som vissa folk är hjärtlösa som pratar.

Styrkekramar till dig  :)

Caaassiiie
1/19/13, 2:10 AM
#3

Att berätta min historia som närstående här på iFokus kommer göra så alla servrar kraschar. Jag ska försöka dra något kortfattat, kan mycket väll hända att det blir långt ändå!

Jag förlorade min första vän 2006. Idag 7 år senare har jag gått miste om nästan 20 fina, saknade och älskade personer. Jag är själv "bara" 20 år, nu i februari..

Jag hann aldrig sörja klart innan nästa stod på tur och det plågar mig något fruktansvärt.. Nu har inte alla tagit sitt liv, men nästan alla. Jag är så less på vårat samhälle och framförallt sjukvården som inte agerar och när dem väl gör det så är det försent eller så missar dem att följa upp en medicin..

Det var det som skedde den 11 juni förra året. En fin vän hade sen en tid mått lite kasst och valde att hjälpa sig själv och sökte vård, men vården tabba sig och det kostade honom livet. Det ska inte få hända..

Knappt tre veckor senare försökte en vän till mig hoppa från en bro mitt framför mina ögon, två gånger under samma natt. Han lever idag, tack vare att jag var på rätt plats och inte gav mig om att han skulle bli frisk, trotts all skit jag fick ta. Nu går han på tunga mediciner, terapi, har flickvän och jobbar då och då. Så jag har lyckats rädda några, men det ska inte behöva gå så långt.

Gud jag yrar massor.. Det är såklart ett svårt ämne och sätta ord på, då jag själv dessutom är sjuk. Deprimerad, lider av panikångest m.m. sen flera år, självskadebeteende till viss del och även alla dessa tankar. Har blivit som isolerad de senaste två åren. Ena dagen kan jag ha en okej dag, nästa dag kan jag stå fast besluten om att ta mitt liv. Det skrämmer mig, för jag kan inte kontrollera det. Hjälp från sjukvården i Malmö är allt annat än det man får.
Jag hade kunnat diskutera ett sånt här ämne i oändlighet för jag har sett så mycket under mitt korta liv och det finns så mycket som går att ändra så att alla människor ska få stöd och hjälp innan det är försent. Samtidigt som jag är fast besluten att göra allt för att mina vänner ska ha det bra och att vilja förhindra självmord, så lever jag sjäv med dem tankarna varenda dag.

Så jag vet både hur det är att vara närstående och att själv vara i samma situation som mina vänner varit, innan dem valde bort livet..

Take care!

Mvh Cassandra

C.H Photography
GuruShots




Lemonneater
1/26/13, 2:19 AM
#4

min morfar tog självmord..

Han satte sig på trappen till deras hus och sköt sig själv.

Ingen vet varför utan det bara hände i stort sett. Och processen att komma över har varit lång och hård. Det vi vet är att han hade prostatacancer och att det var rätt långt skridet. Han sa alltid att han själv ville bestämma hur han skulle dö och det var då inte på ett sjukhus..

Mycket ilska och väldigt mycket tårar har det varit. Fortfarande idag efter fyra år så väller tårarna upp bara jag skriver om det här.

Men en sak som hjälpte mig personligen var faktiskt att han.. "kontaktade" mig. Jag är inte direkt vidskeplig och brukar alltid ta sånt som rätt oseriöst, men just den drömmen jag hade så vet jag min "sanning" iaf..

Troligtvis hade jag en panikattack i sömnen.

Drömde att jag var i mormors och morfars hus och var fångad av elaka människor och kunde inte fly därifrån. Men så kom morfar upp i fönstret i rummet där jag var instängd och hjälpte mig. Han tog bort de onda människorna. Och han var ung och sa att allt var okej och att han mådde bra nu.

Den morgonen grät jag som ett litet barn efter att jag vaknat men efter det var mitt hjärta så mycket lättare och jag kunde för ett lååångt tag gå en dag utan att gråta.

Dagen innan han tog livet av sig hade mormor och morfar varit hemma hos min familj för att fira min lillebrors födelsedag och jag hade missat dem för jag jobbade så jag fick aldrig träffa min morfar "en sista gång" som mina andra familjemedlemmar fick göra. Och jag hade sån ångest över detta efter hans död. Men efter drömmen som jag fick ungefär en vecka efter hans bortgång så släppte det. För han kom till mig "en sista gång" och berättade för mig att han mådde bra.

Min kusin som bor utomlands och gjorde det även vid denna tidpunkt är inte heller vidskeplig men hon kände på söndag kvällen att någon tittade på henne så intensivt att hon var tvungen att kolla efter om det var någon där. Dagen efter fick hon reda på att han var död och då visste hon att det var han som tittade på henne. Efter det har hon aldrig haft besök av honom fler gånger.

Dessa två historier har hjälpt både min familj, mig själv och min mormor väldigt mycket.

Även att jag tog en helt magisk bild på hans begravning.. Tog en bild på omgivningen och när jag tittade på bilderna så finns där ett hjärta av dis eller dimma.. Hjärtat finns på 2 bilder av ungefär 260 stycken.

Det har även hjälpt oss att komma vidare.

blev visst lite rörigt men ja.. Kanske besvarade nått för dig iaf :).

[Taxie]
2/5/13, 10:03 PM
#5

En vän till mig tog livet av sig idag. Har varit väldigt chockande och kan knappt förstå att det har hänt. Troligtvis så blev det för tungt för honom att förlora sin storebror för några år sen som han också begick självmord… och sin bästa kompis (bekant till mig) dog ibörjan på december, blev knivhuggen. Han var en glad och charmig kille som hela tiden gjorde så att man blev glad. En riktig glädjespridare var han. Han är nästan den enda person jag känt som har gjort en på så bra humör hela tiden när man har varit med honom. Hoppas iallafall att han får det bra med sin bästa kompis i himlen. R.i.p Daniel och Daniel (ja, dem hade samma förnamn)

Caaassiiie
2/5/13, 10:18 PM
#6

Tråkigt det där med Daniel som blev knivhuggen, har sett massor på facebook osv.. Tråkigt med den andre Daniel för den delen med, men det är ingen jag hört talas om. Beklagar verkligen! :(

Mvh Cassandra

C.H Photography
GuruShots




Annons:
lisa979
2/6/13, 6:48 PM
#7

beklagar vet hur det känns när en förälder lämnar en det gör så ont.

Jennyawilson@live.se
5/3/13, 9:01 PM
#8

Jag miste min pojkvän för snart 5½ år sen, han begick självmord.

Vi träffades när vi båda var inlagda på BUP, jag var 13 och han 16, vi blev kära och höll ihop från dag ett. Vårt förhållande var både destruktivt och bråkigt, men han var min bästa vän och jag älskade honom över allt annat. Dagen innan det var 3 år sen vi träffades hängde han sig i sitt rum hemma hos hans pappa. Den sista tiden bråkade vi mer än någonsin och vi tog flera korta pauser från varandra. En vecka innan hans självmord sa jag till honom att jag inte ville vara tillsammans med honom igen förrän han hade sökt hjälp. 5 dagar innan körde han 10 mil, hem till mig, för att ge tillbaka 80 kronor han hade lånat. Jag sprang när jag såg honom och han upprepade flera gånger "jag ska inte skada dig", innan jag till slut stannade. Dagen innan han dog ringde han mig för att fråga om jag hade hans kostym, jag förstod inte då vad han ville ha den till, och varför det var så akut, men jag antar att han ville begravas i den… Kvällen innan han hängde sig hade vi ett stort bråk över telefon, men blev sams igen sent på kvällen. Dagen han dog pratade vi flera gånger, han ringde och sa att han skulle hänga sig, jag sa åt honom att sluta, och till slut skickade han en bild på snaran och skrev "när du läser detta finns jag inte längre". Jag trodde inte på honom, men jag skickade ett sms till hans bästa vän att han skulle ringa honom, vännen svarade "varför ska jag ringa honom när han inte svarar?", då var han redan död. Hans pappa ringde mig så fort han hade hittat honom, jag trodde det var ett skämt, svarade bara okej och jaja. Men det var sant. Två veckor senare begravdes han, på vår 3-årsdag.
Många anklagade mig för hans död, en av hans "vänner" sa att han inte hade behövt ta livet av sig bara på grund av en dum brud. Även min bästa vän kläckte ur sig att han nog hade levt om jag inte hade gjort slut. Jag har inte pratat med henne sen dess.
Jag var 16 år när han dog, idag är jag 22. Jag saknar honom fortfarande, otroligt mycket. Livet går vidare, på något vis. Men trots att över 5 år har gått så kan jag fortfarande frysa till is om jag ser en bil som liknar hans och börja gråta när jag hör vår låt. Jag saknar honom och det gör ont. Självmord är aldrig enda utvägen.

[postmortum91]
5/3/13, 9:36 PM
#9

#8 Men usch vilken hemsk berättelse. Nej det är verkligen inte ditt fel, det är aldrig någon annans fel att någon begår självmord och det inte är hederrelaterat eller liknande då man bokstavligt talat övertalar personen in till att begå självmord. Förlåt om jag skriver det här nu men, jag tycker han var väldigt självisk som skrev ett sånt sms till dig innan han hängde sig. Men jag förstår samtidigt att han inte kan ha mått bra och att en person som mår bra inte hade reagerat som han. Väldigt tragisk berättelse, jag lider verkligen med dig och hoppas att du lyckats gå vidare och träffat andra killar på vägen som du kan bilda en sundare relation till.

begravdes han i sin kostym förresten? 
Sänder kramar till dig!

Jennyawilson@live.se
5/3/13, 10:11 PM
#10

Nej, jag förstår ju också det egentligen, men det tog många år innan jag kunde ens börja släppa skuldkänslorna… Han var sjuk, han var väldigt sjuk, och det tog också ett par år för mig att fatta hur illa det var, och först då kunde jag börja bearbeta allt som hänt under de åren vi var tillsammans och allt som ledde till hans död. Det var hans sätt att säga hejdå, jag lyssnade inte när han försökte säga något, så då var det enda sättet för honom…

Jag har gått vidare till viss del, några killar har jag inte hittat på vägen dock.

Han begravdes inte i sin kostym, jag hittade inte den och vad jag vet hade inte hans föräldrar den heller, den är försvunnen. Han begravdes i ett sånt där nattlinne man konfirmeras i. Att se honom innan begravningen var det bästa beslut jag tagit!

Tack så mycket!

[postmortum91]
5/3/13, 10:16 PM
#11

#10 Varför var det ett så bra beslut?
Min mamma dog från mig när jag var 14 i cancer, hon dog 1 minut efter att jag gått ut ur rummet typ, och när jag tillfrågades om jag ville se henne så vågade jag inte. Därför jag undrar. Jag vet inte vad jag har missat isåfall och ångrar inte direkt mitt beslut. Det skulle kännas så konstigt att se henne död, så jag fegade ur…

Jennyawilson@live.se
5/3/13, 10:33 PM
#12

Det var väl mest för att det verkligen gick in då att han var död. Det har ju hänt flera gånger efteråt att jag har trott att jag har sett honom, men då har jag ändå inte kunnat inbilla mig något eftersom jag trots allt hade sett honom död. Även om min pojkvän ofta hotat med självmord så var jag ju inte beredd på att han skulle dö, det kändes overkligt och jag antar att jag behövde det som avslut.

Jag beklagar verkligen att din mamma dog, och din sorg. Tyckte du inte att det kändes rätt så är det nog bra att du inte såg henne!

[postmortum91]
5/3/13, 10:41 PM
#13

#12 Okej då förstår jag, för den sakens skull kanske jag hade behövt se henne, för jag grät aldrig riktigt ut ordentligt, det kom lite i taget och det började inte förrän ca 3 månader senare. Jag grät inte på hennes begravning och folk tittade på mig som om jag vore en känslokall bitch. 

Har du pratat med någon kurator eller psykolog om det?

Annons:
Jennyawilson@live.se
5/3/13, 11:02 PM
#14

Men känslorna är kaos den första tiden, jag grät inte heller på begravningen. Man är fortfarande chockad och det tar ett tag innan det riktigt går in, även för mig som ändå såg honom.

Jag gick hos kurator i många år, men det var inte mycket jag berättade och det var inte så mycket prat om honom…

[postmortum91]
5/3/13, 11:14 PM
#15

Jaså, ja det är svårt att föreställa sig innan hur det är att någon har dött, det tar ju ett tag att inse det och vad det faktiskt innebär.

Okej, var ju synd att du inte pratade med kuratorn om det, du kanske hade behövt det. Men du verkar ha klarat av det mesta på egen hand, fortsätt så!

Upp till toppen
Annons: