Jag har varit på en fantastisk förlustbearbetningskurs som jag tänkte skriva om här. Den hölls av 2 underbara personer vid namn Sara Dahlberg Eriksson och Helena Fjellström. Sara har själv mist 2 barn vid olika tillfällen och Helena har arbetat i 25 år med familjer med beroendeproblem. Förluster är ofta orsaken till missbruk och missbruk leder ofta till förluster ,så att bearbeta dem är en nödvändighet för livskvalitet. Kursen grundar sig i 12-stegprogrammet som har omarbetats för att passa förlustbearbetning. Vi var 8 personer som gick denna kurs som pågick från måndag till fredag, morgon till kväll, med helpension.

Vi pratade om riskerna med att inte bearbeta sorg. Tiden läker inte nödvändigtvis alla sår – tiden är en god vän men det är vad vi gör under tiden som påverkar bearbetningen.

Automatiskt så vill vi undvika smärta. När det gör för ont kan man hitta olika överlevnadsstrategier. Men de håller inte i längden. Läkemedel är ett vanligt sätt, likaså alkohol. Mat tröstar och socker piggar upp men kan leda till svåra hälsoproblem. Shopping och spelmissbruk dämpar för stunden. Arbetsnarkomani och träningsmissbruk premieras nästan i vårt samhälle, det är ett utbrett problem och ger dessutom bekräftelse. Man presterar – och får höra att man är duktig.

Att bearbeta något kräver vår närvaro, alltså vår tid. När sorger lämnas obearbetade kan man tro att de försvunnit efter att ha lyckats gömma undan dem. Men de finns kvar, de lägger sig på varandra i lager på lager. Det tar stor energi att trycka undan en sorg, även om det kan vara en omedveten handling. Det kan skapa psykosomatiska problem som sömn och magproblem eller värk i kroppen. Kanske försöker man snabbt att ersätta sin förlust och springer vidare i livet. Om man ständigt håller sig aktiv hinner man inte känna smärtan, men förmågan att uppleva riktig glädje kan försvinna. Tvärtemot vad man ofta tror så kan just behovet att uttrycka – trycka ut- och sörja ordentligt faktiskt frigöra energi så att man sedan, efter ett tag, kan uppleva mer glädje igen. Men sorgeprocessen behöver sin tid.

Man kan också "fastna" i sorgen. Det kan leda till ältande och bitterhet, sjukdomar, kronisk håglöshet och ensamhet eftersom man börjar isolera sig. För att ta sig ur den onda cirkeln talade vi om olika andliga principer att tillsätta i sitt liv.Att inte bara överleva, utan transformera sina kriser till kraftkällor. Vi smakade på ord som acceptans, medkänsla, ödmjukhet, försoning, villighet och mod.

I stället för att se sorgen och livet som linjär så arbetade vi med cirklar på kursen. Chockfasen är kärnan i mitten och sedan rör man sig ut och in i större cirklar- bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Denna bild gjorde det tydligt att se det vi på kursen kände igen oss i: att man kan vandra mellan de olika faserna. Läkeprocessen är sällan linjär där det blir ”bättre och bättre” utan det är ett pendlande i sinneslägen. Man kan känna sig stabil i kortare eller längre perioder och sedan ramla ner i gråt och förtvivlan, även långt efter en förlust. Sara påpekade att hon tror att varje gång man vågar känna på smärtan så läker man lite mer. Man ska inte se det som ett misslyckande, eller att man är ”tillbaks på ruta ett” igen, utan det är en del av att vara en kännande människa.

Alla människor sörjer olika, och man kan vara mer eller mindre rustad för att hantera förluster beroende på hur ens tidigare erfarenheter ser ut, vilket skyddsnät man har runt sig och hur man blivit uppfostrad. Vi talade om att ny sorg ofta återuppväcker gamla sorger.  och har man varit en person med stor energi, som efter en förlust bara orkar med det vardagliga under lång tid så blir det en kris i krisen.

En uppgift som vi gjorde var att skriva ett cirkelbrev med alla osagda ord, alla ”jag vill att du ska veta att…”. Man kunde avsluta brevet med att man släpper personen fri och tar farväl.

Ett tankefel man lätt gör är ”om jag tar farväl och väljer att släppa min förtvivlan så betyder det att jag inte längre älskar och saknar den jag mist”. Men jag upplevde denna uppgift som oerhört befriande och vacker. Att inte bara skriva brevet utan att också sedan läsa upp det för någon, gjorde att det gick mycket djupare än om jag bara skrivit brevet för mig själv. Det blev på riktigt när orden uttalades och togs emot av någon annan. En slags ceremoni.

Jag är faschinerad av grupprocesser och har tidigare mött dem främst i pedagogiska sammanhang. Jag har även gått i terapi och sett vilken läkande förmåga det finns i att bara bli lyssnad på och hur man då kan hitta svaren i sig själv. Men att, som i detta fall, inte bara ha en terapeut, utan två proffesionella personer och en hel medkännande grupp hos sig, gav processen en enorm kraft. Jag lärde mig så mycket av de andra deltagarna och vi bar varandra på ett fantastiskt sätt. Man kan ju bli rätt sluten i sin sorgebubbla- också för att man kanske gått på nitar och känt sig missförstådd när man väl öppnat sig för någon. Det har jag erfarenhet av och har därför blivit tystare. Men här kände vi oss förstådda och vågade öppna oss mer och mer och det känns verkligen som att jag har fått nya vänner.

Just ”delandet” var något återkommande efter varje uppgift. Vi satt i cirkel, ordet var fritt men vi fick inte avbryta varandra, inte komma med goda råd, inte gå in och trösta om inte personen själv bad om en kram och vi fick ta den tid vi behövde. Den här delen var jag mest nervös inför innan, dels för att jag inte visste vad som skulle hända med mig när jag väl började prata. Men jag var nog också rädd för att det skulle kännas påklistrat "amerikanskt" och inte genuint. Och jag var lite rädd att nån skulle vara sådär negativt fast i ältande och bara stjäla energi. Så blev inte alls fallet. Alla som tar steget att gå en sån här kurs har ju kommit fram till att man vill ha hjälp att gå vidare och man är redo att ta emot den hjälpen.

Jag vill verkligen rekommendera den här kursen för personer som känner att de vill lära sig mer om sig själv, sin sorgeprocess och få redskap att hantera svår sorg.

sök på http://www.ork-ide.com/