Farligt att förtränga?
Hej!
För lite mer än ett år sedan var jag tvungen att ta bort min hund, som jag levt med i 6 år, och som då mådde väldigt dåligt och omständigheterna gjorde att vi inte kunde fortsätta. Jag har accepterat sorg-processen och förstått att det gått upp och ner under året som gått, men fortfarande kan jag inte släppa det. Det är lättare att prata om honom och generellt sätt har jag accepterat situationen, men från och till går det bara inte. Om jag låter tankarna gå tillbaka, när jag ser bilder och tänker på hur underbar och fin han var och hur mycket jag SAKNAR honom med varje cell i min kropp… Och känslan av att man slits inombords av tankarna att man vill ha tillbaka honom. Det är så otäckt och jobbigt att jag börjar försöka förtränga och undvika känslorna och sammanhangen så mycket som möjligt. Kommer jag på mig själv med att tänka på honom eller se någon bild, då slår jag för "luckan" och försöker att tänka på något annat; no mercy. Och nu slog tanken mig att det kanske är jättedumt att göra så. Att man går och trycker på dessa känslor och aldrig riktigt låter dem försvinna.. För jag ser ju inte HUR de skulle kunna försvinna, eller hur jag skulle kunna acceptera vad som hänt mer eller bättre.
Vad tycker ni? Jag vill ju inte gå och grubbla på vad som varit och sitta och sakna och vara ledsen, det skulle ju kunna vara lika illa som att välja att förtränga och istället försöka vara glad för annat istället?
Jag kan nog inte riktigt släppa tanken att jag vill ha honom hos mig. Nu är detta inget hundforum och risken finns att människor kanske inte förstår känslan, men jag skulle verkligen vilja likna den med att ha förlorat en vän och familjemedlem. En människa, t.ex.
Kan någon dela med sig av sina tankar som kanske kan hjälpa mig?
Jag känner väl igen mej i dina känslor. Då jag förlorat både människor och djur. Sorgen kommer upp ibland och hotar att lamslå en totalt. Man vill inget annat än att djuret/personen man förlorat ska finnas vid ens sida igen, man vill bara bryta ihop. Jag tycker inte att du ska stänga av känslan var gång, men ibland kan det ju vara "fel" tillfälle att bryta ihop. Men när känslan kommer får man styra in tankarna på den tiden ni hade kul.
När jag avlivade min lilla tös som jag hade haft i 14 år kunde ja inte efter det titta på kort eller videoklipp på henne. Jag började gråta bara att jag såg ett litet öra på ett kort. Så höll det på i över ett år jag fick total panik av att se bilder på henne.Jag klarade inte av se henne. O självklart då fick jag dåligt samvete för att jag inte kunde titta på bilderna alls, men det gjorde så j**la ont och se henne, hon fann inte hos mej längre o jag tyckte det var så orättvist.
Idag kan jag titta på bilder av henne utan att gråta o känna mej ledsen. De flesta bilder får mej att känna glädje när jag ser dom för ofta dra det tillbaks mer minnen jag har av henne. Även som jag sitter här just nu coh är lite tårögd. Du hade väl underbara år med din hund. Tänk mycket på dom, när värsta saknaden kommer. Hur han hoppade när han lekte, vad han hittade på för bus, som du kan skratta efteråt. Dom här små egenheterna som fick fick dej att älska honom så mycket.
om du vill så får du gärna skriva till mej på pm.
Hoppas att du fick lite klarhet
Kramar
Jag har tillsammans med min dotter startat www.Cancerkompisar.se - ett nätverk för anhöriga och kommer dagligen i kontakt med människor som är i en sorgeprocess i olika faser. Det är därför jag pren. på inläggen härifraån. Många av de känslor och tankar du har de har vi alla. Både när det gäller djur och människor. Jag tycker att det är sunt att få lov att "älta" och ser det som en del av läkningen. Ta hand om dig. Mvh Inga-Lill
Jag förstår hur du tänker. Tack för dina ord <3 Jag tror det blir bättre om jag bara ger det ännu mera tid.