Annons:
Etikettmedlemmarnas-berättelse
Läst 3980 ggr
mindbender
2013-08-13 10:13

The Road Goes Ever On...

(Förlorade min fru, barnens mamma i cancer juli-13. Den här tråden kommer handla om att leva vidare i det ofattbara tomrummet hon lämnat efter sig…)

Tisdag 13/8 (En dryg månad) - Ensam i tystnaden

Sjukskriven igen

Allt är tyst och stilla, bara knattret från tangentbordet hörs

Inombords rasar en storm

Orkade öppna mailet med bilder på blommorna från begravningen. La de i mappen med bilderna till minnessidan. Slog på "Bildspel" och lät saknaden hugga mig ett antal gånger

Pojkarnas andra dag på fritids, verkar ha haft det bra igår

Mamma ska hjälpa mig med alla papper och samtal som behöver ringas - så tacksam att hon finns, att hon låter mig falla, låter mig vila och bara vara

Rörigt praktiskt och juridiskt, men inget som känns oöverstigligt. Men när det blev tal om att skänka bort alla Dina kläder, slog hjärtat bakut. Blir nog en kompromiss med en "Minneskartong". 

A har byggt en hel värld tillägnad Dig i Minecraft, har Du sett den?

Tårarna på väg, förvånad att det finns några kvar efter de senaste åren.

Allt är stilla. Ändå skär tystnaden i öronen

Vi saknar Dig

Annons:
mindbender
2013-10-17 15:48
#1

Torsdag 17/10 (drygt tre månader) - Död, sjukdom, sjukdom…

En av de få som orkat finnas hos oss

orkar inte mer

Sjukdom igen

Min egen

Hennes

Hennes

Saknar min bästa vän

reagerar med apati

skiter i det mesta - inte pojkarna förstås

Grått

trött

Undrar om sorgen och ilskan någonsin ska avta

Less

mindbender
2013-11-11 12:17
#2

Måndag 11/11 (exakt 4 månader) - Minnen av en förlorad strid

Svårt att hitta orden först

Kommer inte iväg ikväll

Enligt örngottet är jag "Världens bästa pappa". Svårt känna sig som det när jag är sjukskriven.

Drömmer om dig ibland

Går igenom olika moment av den strid vi utkämpade

Hittar vägar framåt, men vemodet hotar hela tiden. Tycks närsomhelst kunna dränka tillfälliga stunder av glädje.

Idag exakt 4 månader sedan telefonsamtalet och mitt livs mest overkliga ögonblick: "Din mamma är död"

Finns det några grymmare ord att uttala till ett barn.

Ännu en är sjuk och står inför neurologisk operation

den här gången en nära vän

orkar inte

vill inte

kanske därför jag väljer att stanna hemma

Vi saknar dig och pratar ofta om dig - såg ett videoklipp för första gången för några dagar sedan. Du finns i våra tankar och våra hjärtan.

mindbender
2013-11-28 09:56
#3

Torsdag 28/11 - Ångest inför Jul

Så står den snart för dörren: Pojkarnas första jul utan sin mamma

Ångest inför den och allt den innebär

Före detta svärmor ringde igår, de är hemma igen nu. Underligt och känslostormande att prata med henne.

Läkarbesök imorrn igen, förlängning eller arbetsträning. Mitt i julkaoset ska nya ställningstaganden göras.

"Lämna mig bara ifred, jag har en tragedi att hantera". Så går tankarna, kanske födda ur rädsla. Antagligen.

Men hur kan någon som inte behövt se sina barn i ögonen och sagt till dem att deras mamma är död, uttala sig om vad som är bäst för mig just nu. Hur och var jag bör vara.

Ingen som inte är lämnad kvar med två små fantastiska pojkar som försöker vara modiga trots sorgkramade hjärtan kan förstå. Och borde ha vett nog att hålla käften.

Jul, ja - men God?

mindbender
2014-01-16 12:14
#4

Torsdag 16/1 - Nytt år… (drygt ett halvår efter hennes död)

Nytt år, nya förutsättningar.

Tänkt att jag ska återgå till arbetet, jobba 25% fr o m måndag. FK hetsar och ser inte sorgbearbetning som ett giltigt skäl till mer än 180 dagar.

Kanske blir bra komma iväg några timmar om dagen. 

Runt nyår intalade jag mig att jag var "färdig", att huvudet skulle höjas, blicken fästas på en ljus, alternativ framtid.

Saknad och rädsla de två senaste dagarna - gråter åter.

Ingen väg runt, bara igenom. Blir nog bra en vacker dag.

mindbender
2014-01-30 11:27
#5

Torsdag 30/1

Tystnaden ekar när det som en gång var skratt fyllda av framtidstro fallit till golvet som förtvivlans tårar.

Sitter i soffan där hon bara för ett ögonblick sedan - tycks det - låg och vilade. Soffan som höjdes med plastklossar för att hon skulle kunna ta sig ur den under tiden hon dog bort från småbarnsfamiljelivet.

Ibland känns det röda huset med vita knutar som ett hån. Lyckan kommer, lyckan går, en mamma till två små pojkar elakartad hjärntumör får.

De tre övergivna musketörerna rider vidare i ett kärleksfullt men främmande - och därför skrämmande - landskap på flykt undan den verklighet de saknar så att deras rädda barnahjärtan vill brista. För även en pappa blir till ett barn inför en snövit kista. Den som sträcker ut handen och tröstar med vishetens och insiktens "Det är tungt nu" är en 7-åring som redan tycks ha genomskådat livet.

"Pappa, det är ingen idé att vilja ha något, för man ska ändå bli av med allt man har". Vägvisaren blundar och går vilse, men barnets ohämmade klarsynthet leder rätt in i varats kärna.

Kärlek och hat, sorg och tacksamhet tycks så snubblande nära varandra när vi tvingas stå i gränslandet mellan liv och död. Vi faller. Vi reser oss. Vi faller. Vi reser oss. Övertygade om att vi trots att vi rör oss i ultrarapid kan göra hela skillnaden. Göra världen bara lite, lite mer uthärdlig, bara lite, lite bättre för de barn vi älskar mer än ord kan uttrycka.

Kanske stapplar vi i blindo, men bara det faktum att vi rör oss framåt längs en väg som emellanåt är lodrät förtjänar all kärlek och respekt.

Upp till toppen
Annons: