Min farfar dog 2006 i leukemi. Han hade haft det väldigt länge. Jag minns alla stunder som satte sina spår djupt i mitt hjärta som om det vore igår trots att det nästan är 10 år sedan dem hände. 

Minns tydligt hur min mamma berättade för mig att farfar inte var min riktiga farfar. Det tog riktigt hårt på mig men innerst inne skulle farfar alltid vara min farfar.

Minns även på slutet. Sista julen med honom så hade han inte gått ur sin säng på jättelänge. Alla gick till köket för att ta mat. Jag satt i hans säng i vardagsrummet och sa att jag inte ville lämna honom ensam. Han sa då till mig att jag skulle hoppa ner bredvid sängen och håla honom i handen. Men en riktig kraftansträngning satte han sig upp. Efter ytligare en kraftansträngning stod han upp och höll mig i handen. Vi gick ut till köket hand i hand och alla, kom i chock! Dom undrade hur han kunde komma upp ur sängen. Minns han svar som får mig att fälla en tår än idag: "Gila (mitt smeknamn som han gav mig) ge mig kraft att klara allt, det är för henne som jag klarar det"

När jag fick veta att han inte fanns mer så föll hela min värld. Han sista ord till min farmor var: "Ta hand om Gila och säg att jag älskar henne."

Bästaste farfar! Dig kommer jag aldrig glömma! <3