Annons:
Etikettmedlemmarnas-berättelse
Läst 2507 ggr
Disturbed-Angel
2014-01-31 17:08

Hur ska jag göra för att orka med allt?

Vad gör man när livet bara tycks bli svårare och svårare?

Allt känns så tungt, Har jag fått för mycket att bära?

Jag kommer på mig själv att önska mig tillbaka till barndomen. Innan allt blev så fel.

Men redan vid sexårsåldern började mitt helvete. 

Det var på lekis, som jag för första gången mötte min ångest. Jag var rädd, trivdes inte att vara med de andra barnen. Jag satt hellre och ritade med någon av fröknarna.

På nätterna låg jag ofta vaken och spände mig och det var någonstans då som jag började självskada genom att köra in fingernaglarna i handflatorna. Jag knöt händerna så hårt att det gjorde ont och först efter det kunde jag känna lugnet och somna.

För att inte göra denna historia för lång hoppar vi direkt till högstadiet där min ångest blev extrem och jag även drabbades av en svår depression. Mitt självskadande blev större och jag började skära mig och även använda sex som ett sätt att skada mig. Jag lät mig våldtas om och om igen. 

Jag blev mobbad i skolan och började skolka. På BUP som jag gått på i ett par år skrevs medicin efter medicin ut. 

Vid 17 års ålder fick jag en medicin som ledde till att jag gick upp 50 kilo. Jag drabbades av väldigt väldigt svår social ångest och isolerade mig själv helt. 

Jag klarade inte av människors dömande blickar.

Åren gick och jag mådde bara sämre och sämre. När jag var 20 år så diagnosticerades jag med Asperger, ADD, GAD med panikångest och Atypisk depression. 

När jag fick mina diagnoser var det som om en tyngs släpptes från mina axlar. Nu fick jag det bekräftat .. Jag var inte bara den där lata tjejen som min skola alltid hade fått mig att känna att jag var. 

Med en ny förståelse för min problematik började jag kämpa allt jag kunde. Främst med mina försök att sluta självskada. 

Livet verkar för första gången på många många år vara på väg i rätt riktning. 

Men då händer det ofattbara. Min mamma dör. 2012, tre dagar innan jag ska fylla 22 år dör min mamma helt oväntat i sömnen bara 43 år gammal.

Vi alla står helt handfallna och förstår ingenting. Mamma var ju mitt uppe i livet , tränade, skrattade, dejtade, jobbade och tog hand om oss barn.

Hur kan en så tillsynes pigg och energifylld människa dö så fort?

Mamma skickas för obduktion och det tar 3 långa veckor innan jag får se henne. På sjukhuskapellet hade jag ingen aning om vad som skulle möta min blick och jag var helt oförberedd. Det blev en chock att se min alltid så fina vackra mamma ligga där och se ut som en gammal sjuk gumma. Hon var sig verkligen inte lik. 

Ett par dagar senare var det begravning och en månad efter det var det urnsättning. Urnsättningen skedde dagen efter mammas födelsedag. Istället för att fira mammas födelsedag fick jag fira mer henne i ett hål i marken. 

Jag tänkte att nu kan inte mitt liv bli värre!

Jag var chockad, och otroligt ledsen. Kunde knappt ta in vad som hade hänt. 

Jag mådde väldigt dåligt och fler och fler konstiga saker började hända i min kropp. Jag trodde att jag hade fått B-12 brist igen. För det hade jag haft innan och behövt ligga på sjukhus för och få blodtransfusion. 

Problemen försvann och jag tänkte att det berodde på chocken. Jag åt knappt, sov knappt och var ständigt orolig och rädd. Så det var lätt att skylla problemen på det.

I alla fall i början. 

Chocken lade sig mer och mer, mitt liv började gå till baka till det normala. Jag mådde bättre och bättre psykiskt, men de fysiska problemen kom fortfarande då och då. Våren 2013 bröt mina fysiska problem verkligen ut och jag började bli orolig. Nu var det verkligen något som inte stod rätt till. 

Jag sökte hjälp flera gånger utan att bli trodd. Mina problem skylldes på min psykiska ohälsa eller på de mediciner jag åt mot den. Problemen kom fort och försvann efter några veckor.

Efter många om och men fick jag göra en MR undersökning på min hjärna. Den 23 Augusti..Precis ett år på dagen sedan mammas begravning blev jag kallad till läkaren och han berättade att man hittat flera förändringar i min hjärna och att jag skulle skickas till neurologen för vidare undersökningar. 

Jag hade vid detta laget redan en rädsla för vad det kunde vara för något och när jag fick veta att man skulle ta ett LP på mig blev jag ännu räddare. För det är ju med det provet och en MR som den sjukdomen jag var rädd för diagnosticerades.

Det gick ett par veckor och ännu en period med symptom blossade upp. Vi åkte in till neurologen för att prata och då kom beskedet.. 

Du har MS, Multipel Skleros.

Det var precis det jag hade varit rädd för. Jag fick ett recept på bromsmedicin redan där och en vecka senare fick jag börja injicera mig själv varannan dag för att försöka bromsa min sjukdom. 

Tyvärr fungerade inte bromsen och jag fick fler skov. 

Det värsta skovet jag någonsin haft kom bara ett par veckor efter att jag började med medicinen.

Jag var så yr att allt snurrade och jag blev så "åksjuk" att jag spydde, jag var så trött att jag första dygnet inte ens orkade gå på toa.

Jag kunde knappt gå och jag fick tremor (skakningar) i min vänstra arm och förlorade kontrollen över hela min vänstra sida. Jag fick krypa till toaletten och när jag var framme var jag så slut att jag fick ligga på golvet och vila innan jag kunde kissa, bajsa var det inte tal om att göra för den energin fanns inte i min kropp. Jag kände mig döende rent utsagt. Men efter en vecka eller två försvann det värsta. Men jag hade fortfarande väldigt svårt att gå. Det är först idag nästan 3 månader senare som jag känner mig helt återhämtad från det skovet. 

Jag kommer behöva byta medicin till Tysabri som jag kommer få via dropp en gång i månaden. 

För första gången på länge känner jag nu att jag börjar må bättre igen.

Men då undrar jag ju vad som ska komma här näst?

Varje gång jag känner att jag börjar må bättre har ju en blixt av helvete slagit ned på mig.

Hur ska jag göra för att orka med? Hur ska jag göra för att inte vara så rädd för framtiden?

Annons:
[Mia-Li]
2014-01-31 17:19
#1

Åh vännen.
Vad ska man säga? 😕

I första stycket du skrev så kände jag med att du hade någon slags diagnos, som du sedan fick bekräftat.
Och det var ju bra så du fick hjälp.
Men allt som händer sedan ska verkligen ingen behöva vara med om.

Jag förstår delvis din rädsla för framtiden. Och när ska nästa skov komma?
Jag själv lider av Menieres sjukdom som framkallar yrsel. Jag vet aldrig hur hårt det slår till eller när det ska komma. Och hur länge man blir liggande. 

Mitt råd till dej är att lev dag för dag. Ta dagen som den kommer.
Man spänner sej och vågar inte leva fullt ut just för att man inte vet när man ska bli dålig igen.
Det är psykiskt påfrestande.

Jobbar du eller är du sjukskriven?
Det sociala är ganska viktigt i detta. Att man har vänner runt omkring sej som VET hur man fungerar. Att få förståelse. 

Har du någon slags kontakt med kurator/psykolog? Kanske de kan hjälpa dej en bit på vägen.

Men jag hoppas att du kan våga tänka lite framåt bit för bit. Och ta en dag i taget.

Varmaste kramar till dej. 🌺

Disturbed-Angel
2014-01-31 17:25
#2

Tack så mycket. Jag är sjukskriven för mina psykiska problem men jobbar så mycket jag kan för att bli bättre. Men precis som du säger så är man spänd och rädd för ett skov kan ju komma som en blixt från klar himmel. 

Jag har inte mycket social kontakt efter som jag varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Jag gick aldrig i gymnasiet och hade hög frånvaro i högstadiet. Men jag försöker att umgås mer och mer med min familj. 

Om tre månader ska jag också gifta mig. Men jag är rädd att få ett skov så jag hoppas verkligen att den nya medicinen kommer fungera bra.

[Mia-Li]
2014-01-31 17:29
#3

Vad härligt att du ska gifta dej.😃Gratulerar. 🌺
Då har du något att se fram emot.

Familjen är också ett viktigt stöd i det hela. Och bra att du har de. 

Jag hoppas att den nya medicinen kommer att hjälpa dej. Ibland kan det ta ett tag innan man hittar rätt. Och jag hoppas du klarar dej utan skov ett tag nu. 

Vill du får du gärna skriva av dej här när du känner att du behöver.
Vi lyssnar och kommer med råd när vi kan.

Kram🌺

Disturbed-Angel
2014-01-31 17:29
#4
[Mia-Li]
2014-01-31 17:31
#5

Ser att du har en Blogg.

Jag tänkte starta en ny tråd om Bloggar. Så vill du så kan du lägga upp din där.

🌺

Disturbed-Angel
2014-01-31 19:14
#6

Ja det kan jag ju göra :)

Annons:
kulanturbo
2014-02-02 16:54
#7

Grattis till att du ska gifta dig! Hoppas nya medicinen funkar. Jag känner lite igen mig i din fruktansvärda berättelse. Det med din mamma. Min gick bort för ung i cancer nu i november. Samma där. Hon liknade inte sig själv. Hoppas nu med medicin och giftemålet att du får ett fint år trots ms. Kan säkert vara skönt ändå med en diagnos så du får rätt behandling.

Disturbed-Angel
2014-02-02 20:09
#8

#7 Tack så mycket och beklagar sorgen. Att förlora en förälder är svårt. 

Jag tror på den nya medicinen, har hört mycket gott om den. Lite tråkigt att behöva åka till sjukhuset en gång i månaden för att få den dock. Men det är väl som med allt annat. Man vänjer sig tillslut.

Aleya
2014-02-04 09:40
#9

Jag kan känna igen mig i din text. Och känner med dig. ❤️

Jag har själv varit mobbad som barn(började i sexårs) fram tills jag gick ut 9:an.

Det har även varit mobbing i vuxen ålder, men då hade jag som tur var kommit fram till att även jag är värd något i mina ögon så jag kunde hantera det bättre.

Jag har även varit deprimerad och gått in i den ökända väggen som 23 åring.

Allt jag såg var nattsvart, jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Det var så illa att jag inte ens kunde jobba två ynka timmar varannan dag.

Det konstiga var att när jag gav upp om livet, jag tänkte liksom att detta är inte värt det, så blev allt bättre. Jag tog tag i mig själv och utförde saker.

Jag skaffade en ny utbildning, flyttade ner tillfälligt till Stockholm och en massa saker.

Jag känner faktiskt att livet är trevligt trots motgångar som kan komma.

Jag tror att dels är en räddning för dig att jobba med att hantera just dig och den du är, att acceptera just dig själv och den unika personen du är.
Sakerna du råkat ut för är inget du kan ro på, men du kan se det ur en annan vinkel.

Grattis förresten till att du ska gifta dig. 🌺

Det är då en sak jag inte har hunnit med. 😉

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Upp till toppen
Annons: