Annons:
Etikettsorg
Läst 1769 ggr
[Nibiru]
11/18/17, 4:05 PM

-Mitt liv-

Hej,

Jag var inte helt säker på om jag ville skriva ett inlägg eller inte, men det skulle vara fint om någon kunde läsa detta och kanske få lite hopp om att livet kan bli bättre, och att det finns hjälp att få. Det här blev en extremt lång text och jag uppskattar alla som tar tiden till att läsa den.

Min mamma fick diagnosen alzheimers när jag gick i tvåan, grundskolan, och eftersom att jag var så liten förstod jag inte vad som hände, men jag visste ändå att något var fel. I början så var det bara små saker hon glömde, som t.ex. att ta sin medicin eller vart hon hade placerat saker, men så småningom övergick det till att börja prata om något helt annat i mitten av en konversation eller vad koden till hennes bankkort var. 

Jag och min bror fick flera chanser att gå och prata med psykologer men vi kände att det inte behövdes just då. Jag började bli deprimerad i mitten av tvåan, och det enda sättet jag kunde hantera mina känslor var att vara lite småtaskig mot personer i min klass, men för det mesta höll jag mina känslor till mig själv. 

Jag behövde hjälpa henne med att handla, ta medicin, leta efter borttappade grejer och att komma ihåg saker. Det var väldigt frustrerande att behöva göra de sakerna ibland och jag blev lätt väldigt arg på henne. Efter ett antal år med att ha bott hemma kunde vi inte längre hjälpa henne med allt hon behövde och hon var tvungen att flytta till ett boende. Hon kom fortfarande ihåg oss och det gick att prata med henne, och vi firade jul, hennes födelsedag och andras födelsedagar hos henne. 

Men med den sjukdomen hon har kan det bara gå nedåt och det enda medicinen gör är att den saktar ner det. En dag när vi hälsade på henne kunde hon knappt forma en mening längre, jag ville inte längre se henne när hon var så, och vid varje besök mådde både hon och jag sämre. 

Jag minns det "sista" meningen hon sa till mig, det var vinter då och vi skulle hälsa på henne, jag hade inga vantar på mig så mina händer blev väldigt kalla och när vi gick upp till hennes lägenhet så tog hon mina händer och sa, "Vad kall du är." Jag började nästan gråta på direkten, hon hade inte sagt en hel mening på väldigt länge och det enda hon brukade säga var ja, nej eller okej. 

Hösten 2016 var då jag fick rekomendationen av en läkare att gå till BUP. Vid den tiden sov jag knappt, vanligtvis sov jag bara 2-4 timmar varje natt, jag hade väldigt mycket ångest och ingen vilja att leva. Jag började gå och prata på BUP en gång varje vecka i flera månader, jag fick sömntabletter och antidepressiva mediciner, och allt gick bra. 

Senaste gången jag träffade min mamma var i december 2016, hon hade flyttat boende och vi skulle träffa henne och fika tillsammans, hon bara stirrade på mig med väldigt trötta ögon, irrade runt och såg allmänt sjuk ut. Jag klarade inte av det och började gråta direkt, min morbror tog ut mig därifrån och vi gick på promenad. 

Efter det så gick allt i mitt liv bara nedåt. Min depression blev mycket sämre, jag blev ännu mer självmordsbenägen än vad jag var förut, jag blev sjukskriven och gick inte till skolan längre och mina "kompisar" pratade knappt med mig, jag åt knappt och gick ner i vikt. 

Mitt i allt detta så dog min morfar också, vi skulle ha begravningen den 27 mars. Den veckan var den värsta tiden i mitt liv, jag försökte ta mitt liv genom att hänga mig med ett skärp i min garderob, jag åkte till BUP-akuten och var väldigt nära på att bli inlagd på sjukhus. 

Efter BUP-akuten blev saker mycket bättre, den onda cirkeln som mitt liv hade blivit bröts och jag kunde börja om. Jag märker nu att jag hade blivit bekväm i min depression och jag bara satt i ett hål av sorg i väntan på att något skulle hända.

Jag är snart 15 nu och jag mår bättre än jag någonsin gjort, jag avslutade min vänskap med mina "kompisar" och började sätta mitt mående först, tog allt i min takt och fokuserade på mig själv. Jag är tillbaka i skolan och det går så mycket bättre än de förra åren. 

Min mamma är inte ens en skugga av vem hon brukade vara, hon är bara ett tomt skal, alla hennes minnen är borta och hon vet inte längre vem jag är, det stressade oss båda alltför mycket att träffas så vi kommer inte göra det längre. 

Men jag älskar henne fortfarande.

Tack för att ni läste.

//y

Annons:
vallhund
11/18/17, 4:16 PM
#1

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Aleya
11/18/17, 4:22 PM
#2

Tack för din historia. Jag kan väl förstå att du började må dåligt när du som ca 8 åring får veta axla ansvaret över det vuxna ska göra. Det är även svårt för dom som är vuxna att acceptera att deras föräldrar har demens/alzheimer så för ett barn så kan jag absolut förstå att det blir rent kaos. Eller annan valfri sjukdom som gör att dom inte är samma förälder som förr. Jag tycker du har gjort detta bra. En stor kram till dig. Och strongt gjort. Och kom ihåg att mår du dåligt så tveka inte att söka hjälp och ta emot den. Det är mitt råd.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

_Fisken
11/18/17, 4:28 PM
#3

Jobbig story. Bättre och se framåt. Framtiden kan du förändra. Inte det som är bakåt. 

Lycka till !

[Rhonda]
11/18/17, 4:54 PM
#4

#0 ❤️

Maria
11/18/17, 5:23 PM
#5

Vilken rörande berättelse.

Du ska veta att du inte är ensam om dina upplevelser även om du med all säkerhet känner dig ensammast i världen.

Försök att få kontakt med andra i samma situation. Det kan ibland hjälpa att dela sitt elände med andra som vet precis hur det är.

Här kommer en bra länk.

http://www.demensforbundet.se/sv/om-demens/att-vara-anhorig/

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Upp till toppen
Annons: