För några månader sedan gick en nära vän till mig bort i en motorcykelolycka. Det svåra är att vi aldrig har träffats.
Vi har pratat i många år och väldigt mycket till och från, han visste allt om mig och vi kunde prata med varandra om allt - både det jobbiga och roliga. Vi lärde känna varandra på ett plan jag inte känner någon, jag har aldrig känt någon på det sättet.
Vi hade inte pratat på ett tag då vi har bott så pass långt ifrån varandra, vi gled liksom ifrån för att livet rullar på rätt fort när man skaffar partners och jobb och allt annat runtikring. Så fort vi pratade var det som att vi aldrig slutat, det spelade ingen roll hur lång tid det gick, allting föll sig så naturligt.
Plötsligt fanns han inte längre, plötsligt finns inte den tryggheten jag hade och allt bara faller ihop. Allt vi pratat om, det är ingen annan som jag har kunnat prata med på samma sätt och allt vi pratat om liksom följde med ner i graven. De gamla känslorna bubblar upp till ytan, jag har nu ingen i livet som förstår mig och mitt gamla jag och det är inte riktigt saker man bara nämner för någon. Nu när jag verkligen behöver honom så finns han inte mer, då det är precis han jag hade velat prata med.
Det svåra är också att ingen förstår denna relation med en människa som jag aldrig träffat. Det är ingen som förstår hur han kan ha betytt så mycket för mig eller ens hur mycket han betyder, det förstår knappt jag så hur ska någon annan kunna det?
Min fråga är egentligen om någon känner igen sig? Finns det någon som kan förstå mig eller någon som varit med om något liknande? Finns det någon jag kan prata med som kan förstå mig mer än att kunna sätta sig in i situationen för stunden?
