Fårstår dig helt!

När morfar som betydde väldigt mycket för mig gick bort visade ingen av mina vänner medkänsla… Det var väldigt jobbigt att komma till skolan när ingen en visade lite medkänsla. Vi är ett gäng på 4 som gärna skrattar och alltid är glada men man borde ju inse när det är dags att ta tag i jobbia saker också!

Ringe en kompis från sjukhuset där vi varit 2 dagar i rad och bara hållit honom i handen. Hon pratade i ca 10 min och sa sen: "Måste gå, ses!".

Hann inte ens svara hejdå innan.

Det är synd när det är så. Jag är en sån som ringer och frågar hur de mån ifall de är sjuka, lite tjatig nästan! Önskar ändå att de kunde göra de samma.

Insåg nyss att mitt svar blev väldigt "ego"… Ber om ursäkt för det!

Ledsen för din vän/familjemedlem! ♥

Kramar till dig.

HEJ jag heter lisa och min pappa dog för nån månad sen och alla tjejer från andra klasser kom till min första dan i solan efter detta och min andra vänner bara spela dunken asså min bästa vänner när jag börjar prata om min pappa vänder dom blicken och byter samtalsämne blir så ledsen men vågar ej säga att jag vill prata om det men det borde dom förstå. När nån bryr sig mår man lite bättre och min ena vän var taskig tillumä hallå fattar inte varför dom borde förstå att man är en annan person än vanligt och att man är känlig och lite ireterad oj lite fel.

Ah vad bra att det finns folk som har känt samma sak då är man ej ensam :)

Jag beklagar verkligen att dina vänner inte kan se och förstå vad du går igenom just nu ❤️ antingen förstår de inte, eller så vill de inte 'väcka' något som kanske lagt sig hos dig eller något sånt dumt. 🤔

Bättre att fråga än inte fråga tycker jag, men många är så upptagna med sig själva, jag är själv sådan som INTE visar andra hur jag mår och då vet dom inte heller, men så är det ingen som ser igenom mig heller eller undrar, jag miste min Farmor för 1 år sen och alla vet hur nära jag stod henne,men ingen frågar hur det är för det. Visst känns sådant hemskt 😐och jag är också 30 år ;) och då borde man kunna prata om döden och sorg som du säger.

Kanske är det så att du inte ska ställa upp för dom nästa gång dom går igenom något jobbigt om de inte orkar finnas för dig?🤔

Stor varm kram till bara DIG ! :) Det du går igenom är SÅ jobbigt.
❤️

Förstår att det känns jättetrist med dina vänner. Jag upplevde samma sak när min pappa gick bort för drygt ett år sen. Fick tama sms med "Oj, vad tråkigt" och inget mer. Jag hade behov av att prata, men ingen ville ringa. Och ringde jag upp folk så förde de snabbt bort samtalsämnet och pratade om sig själva istället. 

Min bästa vän har aldrig frågat hur jag mått efter detta eller någonting, och varje gång jag pratade om det så satt hon helt tyst och svarade inte med ett ord, och sen bytte hon raskt samtalsämne. Förvisso skickade hon en fin bok till mig där hon skrev "Jag tänker på dig", och det var ju en fin gest, men jag ville ju PRATA och det gick ju absolut inte för sig. 

Efter flera veckor förstod en annan kompis läget och han var inte rädd för att prata. Så han var den enda som ringde till mig och som jag kunde prata med ordentligt. Man fick vara glad över det lilla. I nöden prövas vännen. Jag hoppas du hittar en sådan vän du också som låter dig få prata och är beredd att lyssna.

Många är så förfärligt rädda för döden, så de inte ens vågar prata om det och det är trist. När man förlorat någon så behöver man ju sina vänner som bäst, då behöver man ju deras stöd.

jag kommer snart mista min största kärlek i cancer och mina vänner finns inte där överhuvudtaget.

kanske ska man hitta sig nya vänner. vill du skriva så hör gärna av dig.

mitzerl eller vad du heter ah det var min pappa dog med det är så hemskt

Människor har väldigt svårt att hantera att man sörjer, dom vet inte vad dom ska göra, säga eller hur dom ska bete sej. De flesta tycker det är bättre att låssas som det regnar så kanske det obehagliga försvinner.

Man har aldrig fått lära sej hur man ska hantera sorg eller människor i sorg. Så om man ignorerar problemet så kanske det försvinner.

Att visa medkänsla och empati är tydligen väldigt svårt.

Har själv varit i samma situation ett flertal gånger så jag känner xå väl igen mej. Att folk bara försvinner när man mår som sämst och behöver dom som mest. Tyvärr kommer de flesta människor ni lär känna reagera på detta sätt, men förhoppningsvis så kommer ni finna vänner utmed vägen som alltid finns där när ni behöver det.
Och stödet kan komma från de mest oväntade håll.

Vill du prata så kan du pma mej.

Kramar till era alla som behövt förlora vänner när ni behöver dom som bäst

Hej! Jag känner igen mig i det du skriver Lonely2. Du är inte ensam om att dina vänner undviker att tala om sorg. Jag var väldigt naiv och trodde att mina vänner skulle var ett stöd. Men det verkar som att jag får gå igenom detta själv. Jag beklagar! Det är nog tufft att förlora en anhörig, att vänner sviker när man behöver dem som mest. Jag känner med dig! Ska det vara så svårt att visa ett engagemang?! Varför är det så jobbigt att lyssna? Vad händer när de förlorar någon kär? Hur skulle det kännas för dem när deras vänner tar avstånd. De kan fortsätta som vanligt med sina liv, men visa respekt för de som sörjer. Ge utrymme för att prata om ALLT här i livet.

Jag blev lämnad av min sk 'vän' förra veckan, hon var tillsammans med pappas kusin i 11 år så hon har träffat Farmor hur mycket som helst. Hon har hela tiden sagt ' du måste gå vidare nu,du kan inte tänka på henne hela livet' redan efter några månader och det har varit någon enstaka gånger jag ens nämnt F och hon VET hur nära vi står varann. Sen sa hon att den som går bort kan vänta in sina anhöriga och det var konstigt att det inte blev så typ. ..

Jag har stöttat henne massor då hon behövt mig , men då jag behövt henne har jag inte fått mycket till stöd eller förståelse,däremot har vi haft väldigt kul på FB , pratat om vårat gemensamma intresse INREDNING och hon har sagt att jag varit sådan bra vän,som lyssnar,finns där och att hon varit glad över vår kontakt…sen en dag helt utan anledning hade hon tagit bort mig som vän på FB, jag har försökt kontakta henne och frågat varför, för vi har aldrig bråkat eller tjafsat..men jag har inte ens fått ett svar, vilket sätt att bara ta bort mig så,men hon behövde väl inte mig i sitt liv mer…

När min far dog så var det den jag litade mest på som inte gav mig något stöd, det kändes som om hon bara tyckte det var jobbigt, den som gav mig support och stöd under den tiden var faktiskt ett ex som visste vad jag gått igenom då hon mista sin far för snart 11 år sen, så hon gav mig tröst och vi satt i timmar och pratade om hur det kändes och de olika sidorna med att någon försvinner i ung och sen ålder.

Hon var så otrolig och när mitt dåvarande förhållande började rasa ihop drog jag mig till henne, hon är nu min flickvän och vi har ett barn påväg samt att hon gett mig en fantastisk liten styvson.

Så varje gång jag känner mig nedanför för min far, min mormor och min morfar så tänker jag bara på henne och vårat liv tillsammans och saker känner bättre.

deeremf

Vad glad jag blir för din skull :) att ni hittade tillbaka till varandra, den man minst tror ska vara stöd kanske man får mest ifrån :) i detta fall verkar det ju så :)

har med varit med om detta att man känner att ens närmsta inte stöttar genom att fråga om hur det är…

Har tyckt det var skitjobbigt att de int e"brydde" sig men ett av mina barn svarade mig när jag frågade varför de aldrig pratade om sin döda morfar(som jag då sörjer i miljoner fortfarande 3 år tillbaka)…-att de ville int egör amig ledsen!!! 

Det är ju sant för varje gång vi pratade om honom då(inte nu, nu funkar det att prata om honom utan att bli ledsen) så började jag gråta…o viket barn, nära vän vill se sin närmaste så ledsen!?!

MEN man måste ju få sörja o gråta om man behöver det o det behövde jag o det kändes alltid bättre efter en av mina gråtperioder..

MEN jag har tagit mig med det de sa till mig..

Det är inte lätt att stötta hjälpa en sörjande när man själv inte varit med om det..

AusaBausa

klart ingen vill göra än ledsen, det viktiga är att få ur sig det på något sätt, det finns massa olika sätt…att prata kan vara ett.

Kan ni känna att ni råkat ta ut er sorg på ex fel person? Ni har burit alla känslor inom er, sen brister det och på fel person ? …

❤️

#15 Ja, man tar oftast ut sorgen avsiktligt (eller inte) på de som är nära. 

Jag har inte verkligen tagit ut ilskan/sorgen på någon, genom skrik eller så…

**Ebidda98
**

Jag har inte heller gjort det, men tänkte om det vore hemskt om man skulle göra, jag är sådan som håller inne på känslorna.

#17 Ja, det hade nog inte känts/varit så rätt.

HAMSTAR ÄR LIKA MYCKET VÄRDA!! MAN FICK TRÖST NÄR MIG GICK BORT!!!! O DET ÄR LIKA VIKTIGT ! 😭

Djur är lika mycket värda 😮

Hejdå 🙂

Synd om dig om den personens död, men hamstar är lika mkt värda!

Hoppas det går bra o sorry om jag tog för illa upp men så säger man inte om liv , Bara för att de lever kort o är små !!

Kan bli så avundsjuk på vännerna som slipper leva i saknaden varje minut, timme, dag, månad, år. Tror inte någon som bara tar ett tillfälligt "dopp" i smärtan och tystnaden kan förstå hur det färgar och formar hela tillvaron.

Tror folk väljer att "dra sig undan" och undviker "ämnet" antingen för att de är rädda för att bli för involverade, eller för att de är rädda för att väcka en sorg och smärta som kanske tillfälligt inte syns utåt. Många verkar tro att det räcker med några veckor, sen ska allt vara som vanligt igen. Det är ju det för dem. Men inte för oss som är kvar i det ofattbara.

I mitt fall handlar det om att dela barnens sorg och saknad efter mamma. Inte lätt när båda gråter och försöker att inte tänka på mamma när det är dags att lägga sig (de är 7 och 9). Tror ingen som inte upplevt det kan förstå den känslan, den maktlösheten.

Oavsett ålder är döden nåt som är tabu och de flesta vill förtränga så mycket det bara går. 30-årsåldern är ingen lätt ålder (själv 35+), många som medelålderskrisar och brottas med hur livet skulle ha blivit och vad man ska göra av det som finns kvar. Rädsan för sin egen (o nära o käras) dödlighet är nog en stor orsak för mångas "dåliga" förmåga att trösta.

Jag tror inta att vännerna håller sig undan för att de inte bryr sig. Jag tror det beror på osäkerhet. Det är inte lätt att förstå eller sätta sig in i hur den sörjande har det. Inte lätt att veta hur man ska bete sig om man inte varit i samma sits själv.

Så försök förstå era vänner om de går kroken för er, byter sida på gatan osv när de ser er - de är rädda. Rädda att säga fel saker, rädda att ni ska bryta ihop mm.

Jag hade svårt att veta hur jag skulle bete mig i liknande situation jag med, ända tills ett av mina barn förolyckades. Fick verkligen känna på hur det var när bästa vännerna inte hörde av sig…..

Man får nya vänner. Vänner som förstår.

Sedan får vi inte glömma hur vi bör bete oss mot våra vänner om/när de får sorg. För det får de en dag…

🌺

**Mindbender
**
Jag håller med dig och kan känna dom Du. Att många tror att efter några veckor är det bra igen, eller det här att om man skrattar och är glad och verkar ha en bra dag så är det bra sen. Det är bara EN av mina få vänner som visat att hon finns där…de andra varken frågar eller visar. De ser heller inte igenom mig. Och jag säger inget om min sorg. Men de kommer förvänta sig att jag ändå finns där för dom då dom behöver.

Kram till dig <3

Kram :)

Hon fyller 90 år , den 13 september…

Min mamma gick plötsligt bort för 4 månader sen. Jag kan också känna att ingen bryr sig.

Men dom runt omkring ska väl ändå inte behöva gå o vara ledsna för din skull i all framtid, dom har väl sitt att tänka på. Jag vet inte.

Ibland när man är ledsen så frågar dom Varför.. Och då känner jag bara "VAFAN TROR DU?!"

När man pratar om mamma så gråter jag och det är väl jobbigt för dom. Men jag älskar att prata om henne.

Känns som man aldrig får gråta ut. Verkar som att folk tycker man är jobbig som går o ältar och då känner jag mig dum och struntar i att prata om det istället.

Man får helt enkelt gråta sig till sömns, när ingen ser.

Fy vad jag är avundsjuk på dom som slipper sörja.