Det är inget fel på dig! Alla sörjer olika länge och på sitt eget sätt. Ingen kan säga vad som är rät eller fel när det gäller detta… När man förlorar någon nära kommer det oftast som en chock, även om man varit lite förberedd. När man är väldigt ledsen kan man få lite "syner". När någon jag älskade dog tyckte jag mig se honom lite överallt i massa konstiga sammanhang. Ledsen för din farmor! ❤ Tro inte att något är fel på dig för det! Och om du vill finns det många som lyssnar :)

Ebidda98

Ahh, det låter bra det :) ..får för mig lite saker,men det är säkert för jag är ledsen och sådär, men det kommer väl gå över tillslut.

#2 Ja, vi får hoppas det! Men det är inget konstig om saker påminner dig om din farmor även efter väldigt lång tid :)

Ebidda98

OKej… det låter bra det :)

Idag när jag kände mig som mest ledsen inombords och var (impulsiv med mina dåliga handlingar) så packade jag efteråt min väska för att åka iväg till Farmor….tänkte att bara jag kommer dit blir allt bra igen..😭

Alla sörjer vi på olika vis. Men ofta mår man bättre om man pratar med någon om det. Speciellt när man har svårt att acceptera vad som har hänt. När man pratar om det blir det liksom mer på riktigt och man ser det klarare. Så brukar det iaf vara för mig. 

En annan sak man kan göra om man har svårt att tillåta sig själv att sörja är att du i förväg bestämmer en kväll som du avsätter enbart för din farmor. Tänd ett ljus, titta på bilder, prata med henne, gråt och skrik, gör vad som helst som känns rätt och tillåt dig själv att vara ledsen.

Kimji

Tack för ditt svar, även om jag pratar lite om det med någon,så förstår jag inte…i nästa stund vill jag ringa henne, ser fram emot att ses och tror hon finns iaf, det går liksom inte in. Jag längtar och väntar till vises, drömmer om henne på nätterna.

Men tack för ditt tips om att avsätta en stund för enbart henne, ännu bättre vore det nog om jag trodde på det också, känns som man sitter och bara dummar sig <3 undra när jag kommer förstå….jag tillåter mig inte att vara ledsen i någon sammanhang, trycker alltid bort mina känslor.
Men ska ta till mig det du säger :)

Jobbiga natt , blir så besviken på att jag inte är stark nog….

Vaknar av att jag ligger och gråter för jag drömmer om Farmor … Blir så besviken på mig själv att jag slår mig ( som jag brukar) …

Jag vill bara vara stark och varför kan aldrig drömmarna ta slut … ? :'(

Att vara stark och att känna sorg är två helt orelaterade känslor. Skulle du inte vara ledsen skulle du inte vara stark utan bara känslokall.

Jag brukar se det såhär: Hur mycket man sörjer är ett facit för hur viktig den personen varit för dig.  Bär din sorg med tacksamhet, för det betyder att du har fått uppleva en sån stark relation och mycket kärlek.

Jag tycker att du ska sluta känna dej svag för att du sörjer. Vi alla sörjer på olika sätt och det tar olika lång tid för oss alla att acceptera och förstå förlusten.

Det är hel naturligt att sörja och du behöver inte känna dej svag, dum mm. 

Det största problemet idag tycker jag är att man hela tiden ska trycka undan sina känslor och man ska bara sörja "en viss tid". Omgivningen tycker man är jobbig när man börjar prata om sin sorg. Man behöver prata om det man har förlorat även om det är ett år senare eller tio år senare.

Men det är jättejobbigt när man "ser" personen överallt. För smärtan kommer upp var enda gång. 

Jag förlorade min farmor för 15 år sedan men hon är fortfarande med mej var dag och väldigt mycket i mina drömmar det sista.

Med tiden så kommer du minnas din farmor med glädje och kärlek, men det måste få ta den tid det tar för att sörja klart.

Massa styrkekramar till dej

Kimji

det låter verkligen logisk och bra det du säger:) det är verkligen så,men många säger att ' du är stark' och ' du måste vara det' och sådant…så mycket måsten. :/

Det är nog ett bevis på att personen betytt så mycket som du säger …det vore ju hemskt om det vore tvärtom,att man inte sörjde ;)

Tack för ditt svar, ska verkligen ta till mig det :)

jadestone

Det känns SÅ bra att få höra att det är okej, det är verkligen som du säger, så känns det ..att man ska sörja en viss tid och folk blir trötta på än, varken min familj och bara EN vän har jag sagt LITE till men inget till familjen ( de är inte den bästa precis)  . Men har skött mitt liv perfekt med allt som vanligt ( med alla vardagliga saker) sen det hände. Så ingen kan anklaga mig för att bryta ihop eller ge upp…men det är heller INGEN som frågar hur det känns heller eftersom jag inget visar eller säger. Det är som du säger, spelar ingen roll om det är 1 år eller 10 år sen,men folk förväntar sig att det ska vara inom en tid sen tycker det att man ältar och är jobbig och BARA måste se det positiva och inte kan bryta ihop.

Sen tycker jag att jag 'ser' henne överallt och nu är det Påsk ( vi har ju firat ALLA högtider i HELA mitt liv hos henne) och jag tror det är även så i år, blir så uppspelt och lycklig. Men får höra att det inte blir så, då kommer besvikelsen och Påsken känns skit, det är inget kul att fira längre. <3

Tack för kramen,det värmer så och jag ska ta till mig av det du säger <3

Jag känner mig så otacksam och gnällig….men jag blir så depp och det ' är inte kul' om inte alla är med….blir så ledsen inuti.

Har en väldigt nära relation till min faster + sambo , var ute och fiska med dom i helgen och vi hade jättetrevligt och mysigt…men så blir jag ändå så otroligt LEDSEN inuti för ' det är ju inte kul om inte alla är med ' …..det är så det känns.

Jag borde vara glad åt det bra med dom,men ändå så ligger jag under täcket och är ledsen för 'alla

ska vara med' <3<3<3<3<3

Jag drömmer så mkt konstigt kring det att jag inte vet vad det ska betyda. . :'(

Kan ni känna att ni råkat ta ut er sorg på ex fel person? Ni har burit alla känslor inom er, sen brister det och på fel person ? …

❤️

Jag har ett litet gosedjur (Lodjur) som jag haft i flera år som är tröstande då jag inte mår bra ( jag vet jag är för stor för att ha det ) men jag bor ensam och är ofta själv . Iaf , det är så ofta som jag tycker att Lodjuret liknar Farmor , hur kan ett gosedjur likna en människa ?

Det liknar inte din farmor, det är bara du som inbillar dig i sorgen.

Har du övervägt att besöka en psykolog? Vid dödsfall kan det vara bra att ventilera med någon. Eftersom du inte tillåter dig att sörja dröjer det sig kvar, och tar du inte tag i det kan du inte släppa dödsfallet heller. Du måste tillåta dig att sörja.

monstermash

aha…men jag tycker att  Louie ser ut som henne, och att min säng är en kista…usch nu skäms jag…men den liknar det och jag vågar ibland inte sova i den. Det är mkt kring det där. Jag har en kontakt på psyk,men jag vågar inte säga något…rädd för att hon ska tycka jag är konstig.

Som sagt, du inbillar dig saker i sorgen. Naturligtvis kan inte ett gosedjur likna en männska, och din säng är inte en kista. Det är jag helt säker på att du vet, men det låter som att du hallucinerar om det, vilket är viktigt att ta upp med psyk.

Psyk hanterar människor med problem, det är deras arbete och jag kan garantera dig att de har varit med om värre saker, så du blir inget freak. Det är ingen poäng med att ha kontakt med dem om du inte vill ha hjälp av dem, eller hur? Så just att du har det visar att du vill, men att du är rädd.

Kanske kan du visa denna tråden till din psykolog? Skriv ett brev och lämna till psykologen.

Igår var det sju år sedan min flickvän dog, inte lika oväntat för hon mådde extremt dåligt. Det tog mig ett halvår att lämna sängen, men jag kände inte efter förren över ett år senare. Det är fortfarande tungt, och jag minns känslan av att inte vilja ta tag i sorgen. Men tar du aldrig tag i det så kan du aldrig må bättre heller. Jag säger inte att samma minut du pratar om det med en psykolog kommer du må bättre, och i mitt fall har jag ännu inte nämnt min flickvän till psykologer, men jag såg henne heller aldrig på samma sätt som du gjorde och jag hade viktigare saker att reda ut med mitt liv just då. Men jag har sörjt henne, och alltid tillåtit mig själv att känna efter (förutom det första halvåret) hur mycket jag saknar henne. Det kanske ger dig lite perspektiv på varför jag är så hård med att man ska kontakta psyk så man kan få hjälp att sörja, eller åtminstone släppa in alla människor i sitt liv och våga prata om dödsfallet.

monstermash

Jag ska försöka våga ta upp det med samtalskontakten ( sjuksköterska) jag tänkte att det skulle gå över av sig självt,men det går ju inte så jättebra. Jag verkar inte förstå heller, blir sur på andra som påstår att hon inte finns osv…och ' vi ses snart' …❤️

Ska försöka göra mitt bästa :)

Nej det kommer inte gå över av sig själv, det låter som om det håller på att bli värre. Ingen förväntar sig att du ska sörja färdigt själv utan hjälp, så ta hjälp av de i din närhet och samtalskontakten.

Monstermash

Först tänkte jag om sömntabletter hjälpte, att då sover jag och sen är allt bra.  Men kanske inte funkar :/ ska försöka ta upp det med henne nästa  gång.

Tack ❤️

Försök att tänka långsiktligt, vad har du för plan? Ska du sova resten av ditt liv? Det hjälper tillfälligt om ens det, men inte i längden.

Hoppas det löser sig för dig. :)

monstermash

okej…ahh…bara att bädda upp sängen är jobbigt , att se sängen och sådär..blir lite ledsamt varje dag med ' säng problemet' och ' jag sover nog på soffan en natt till'..

Ska träffa henne nästa fredag,ska försöka ta upp det då.

❤️

Nu hänger jag inte med längre… Vad är det med din säng?

Önskar dig lycka till!

monstermash

Tror vi prata om det,men kan skriva det igen. Att den känns som en kista och att hon ligger där.

Just det. Dock tycker jag du ska försöka sova i sängen iallafall. Tror du förvärrar situationen genom att inte vilja använda den.

Ja,jag försöker faktiskt , när det inte går att sova lägger jag mig i soffan typ :)

Hon fyller 90 år , den 13 september…❤️❤️❤️

Monstermash

Nu får jag verkligen skylla mig själv!

jag var på samtal idag och på veckokortet så hade jag skrivit ner det här med sängen och kistan och att jag är så spökrädd och sånt. 

Det om sängen och kistan sa hon inget om alls vilket gjorde att jag tyckte det blev pinsamt att ta upp det ännu mera. Det känns kanske som att jag ska låta det vara.  Hon frågade lite om F , om jag vad skulle säga till henne om jag ringde henne tex sen idag , hur hon såg ut och hur gammal hon är ..typ såna saker. 

Den enda lösningen hon hade på det här med spökperiod och jag är ensam och rädd var att jag skulle bo på ett stöd boende , där kan man bo hela livet tyckte hon.

Jag bara känner att jag inte gjorde mera än skrev ner det, sen tog hon aldrig upp det mera än så. Det är väl upp till mig såklart ,men jag tog iaf upp det på veckokortet.

Jobbigt att hon inte tog upp det vilket hon borde, men samtidigt borde du pressat på och tagit upp det själv. Det kanske är dags att byta psykolog där du känner att du får hjälp?

Hur känner du inför att bo på ett stödboende?

monstermash

Jag tycker det också , men det känns som jag bara gör bort mig med att se det som ett ' problem' då hon inte ens tycker det är nödvändigt att titta närmare på typ. Hon är ju så bra annars, och mot tidigare . Jag tycker inte jag hör hemma på stödboende utan det är bättre att ta tag i 'problemet' än att flytta in på ett boende.

Det är ett problem, så det är ingen idé att du försöker förminska det. Små problem är de största för somliga människor.

Jag vet inte vad du skrev, men hon kan ha känt att det inte var en stor del för dig eller liknande. Sedan kan hon inte läsa tankar heller så egentligen ligger ansvaret på dig att ta upp vad som stör dig, och hjälper det inte via lappen så påtala det.

monstermash

Jag vet, det är verkligen upp till mig…vi kör med veckokort och annat för jag har så svårt för att prata. Det är något vi gjort upp för jag ska få ur mig det jag behöver på ett bättre sätt än att prata för då är det så mkt svårare, därav försökte jag skriva vad jag kände så hon skulle förstå.  Det är olika för olika personer hur man upplever och hanterar saker. 

Känns bra att du förstår : ) 

Vad konstigt att du avregistrerade dig helt plötsligt. Om du läser det här så hoppas jag att saker ordnar sig för dig iallafall. 🙂