Plötslig hjärtdöd.
Min pappa dog i fredags. Han och mamma var på semsester i Spanien.. Mamma kommer tillbaka från sin promenad och hittar pappa på golvet. Hon försöker återuppliva honom men lyckas inte. Hon ringer ambulansen och de försöker med hjärtstartare och adrenalinsprutor. Tillslut får de ge upp och pappa körs iväg. Mamma blir lämnad kvar ensam på hotellet hela natten. Polisen lovar att hämta henne kl 9 på morgonen men de kommer aldrig. Mamma får gå dit själv. En av mina systrar ringde i lördags morse och berättade för mig vad som hänt. Jag kunde inte gråta. Jag bara skrek. Mina tre äldsta syskon bokade biljetter och åkte ner och hjälpte mamma med allt. Jag och en av mina bröder var kvar hemma för våra barn är så små. Vi gick här, i ett annat land och visste att pappa låg död där borta. Allt är overkligt och ofattbart. Mamma och pappa var gifta i nästan 40 år och var fortfarande nykära. De kysstes varje dag, klappade på varandra, sa fina ord till varandra och skrattade konstant. Vi 5 syskon gör nu allt för att mamma ska överleva detta trauma och försöker även finnas där för varandra. Min sorg har frusit.. Jag har inte tid att gråta, inte tid att tänka på vad som hänt eller ta in vidden av det overkliga att jag aldrig mer får klappa pappa i skägget och säga att jag älskar honom. Livet har stannat av och pappa är borta. Vi träffades nästan varje dag och jag saknar honom så det gör ont. Vi är många i familjen och har väldigt starka band som tur är. Vi är 5 syskon, 12 syskonbarn och ett syskonbarnsbarn. Men hur starka vi än är tillsammans vet jag inte hur vi ska klara detta..
Beklagar sorgen.. vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag är ledsen för er skull.❤️
Usch, vad ledsamt! Tur att ni är många som kan hjälpas åt i sorgen.
Beklagar sorgen djupt!. Förstår hur du känner dig. Min far avled 27/5 och min mor avled 18 dagar senare 14/6 2013.
Mitt liv stannade 14Juni i år när min mor somnade in när jag satt och höll hennes hand. Hon dog av ett infekterat och dåligt skött trycksår på foten. Fick en massa bakterier i kroppen som hon inte klarade av. Pappas hjärta bara stannade på sjukhuset 27:e Maj i år. Han låg inne för hjärtsvikt, men var inte så pass dålig att han skulle behöva dö ifrån mig. Jag har inte kommit tillbaka till livet på långa vägar ännu. Det kommer att ta tid.Jag saknar dom så oerhört mycket, fast dom var gamla 92 och 89 år. Jag får ibland höra att dom hade tiden inne för att dom var så gamla. Men sådana kommentarer gör mig väldigt ledsen. Det känns jobbigt att aldrig mer få träffa dem. Inte krama om min rara och kramiga mor. Inte prata och diskuskutera och prata om allt möjligt med min älskade far. Det kommer att bli jobbiga år framöver, men på något sätt måste det ju gå.
Mina föräldrar begravdes samma dag dagen före midsommarafton. Den värsta dagen i mitt liv. Tur att ni är många syskon, jag har inga syskon alls, och desutom ingen egen familj nu när jag som bäst behöver det. Helgerna är värst med ensamheten. Tur att jag har bra kompisar, men man kan ju inte hänga på dem jämt heller. Nu väntar jag på att gravstenen skall komma innan vintern är det lovat.
Hoppas det går bra för er och att allt löser sig till det bästa.
Vänliga hälsningar pelle
Tack för dina ord Pelle!
Jag förstår att sådana kommentarer gör dig ledsen. Det är mer "accepterat" att gå bort vid hög ålder men det gör inte saknaden eller smärtan mindre eller mer uthärdlig. Du har ändå förlorat dina föräldrar. Fruktansvärt att du inte har någon familj eller syskon. Du får ta hjälp av dina vänner för att klara av detta. Var inte rädd för att be dom om hjälp. Jag hoppas att det kommer bli lättare för dig med tiden.
/A
Tack Lillaaan!
Jo det har börjat att kännas litet bättre nu, men det är fortfarande oerhört tomt efter dem. Vissa dagar rasar allt ihop för mig fortfarande. Då blir jag helt handlingsförlamad och kan med nöd och näppe arbeta. Men det kommer att ta lång tid innan det blir riktigt bra. Det går aldrig över helt, det skall det nog inte göra heller. Minnena finns ju kvar och skall finnas kvar. Du får ha det så bra det går i den här stunden av sorg och smärta. Låt sorgen och smärtan komma ut ordentligt, det har jag gjort.
Jag har gråtit i timmar ibland, då känns det litet lättare efter och jag har kännt att dom vakar över mig. Låter kanske konstigt men jag kände även att dom fanns med på begravningen och vakade över mig under själva begravningsakten.
Hoppas det löser sig till det bästa för er i eran svåra stund.
Med vänliga hälsningar Pelle
Starta ny diskussion