jag har förlorat några djur, dock ingen katt, men smådjur, och speciellt ett av dom tycker jag är mitt fel även om det kanske inte är det, jag vet hur det känns. snart (om kanske några veckor) kommer jag förlora min kanin, det vet vi, och jag känner redan nu att sorgen är enorm även om han fortfarande lever. än så länge.

självklart saknar man sina små vänner, men det blir bättre när man har fått sörja.

Jag har aldrig förlorat något djur, så jag vet nog inte riktigt hur det känns, men förstår att det måste kännas tungt. Gå gärna in på kattforumdelen här på iFokus, alltså KatteriFokus. Där finns det nog många som kan känna igen sig i din historia och där du kan prata av dig med folk som förstår.

Hör av dig gärna till mig för en av min ahundar dog i söndags morse! Jag har oxå ett helvete just nu.

4 hundar på ett år har gått över till ljuset för mig.

Den friskaste piggaste lilla hunden blev jättedålig. Fick veterinärvård men antagligen för sent.

MVH LENA

Har forlorat massvis med katter hamstar och katt, även 2 grannhästar som jag tillbringade min fritid med dag ut och dag in nästan i några år, ena fick kolik, visst jag var väldigt ledsen över de och den andra hade varit mit sköthäst så hon betydde jätte mycket , hon vart så dålig kunde inte stå eller någonting så jag gick ner till henne satt där 20 minuter sen skulle jag hem då jag mötte grannen som sa dom skulle avliva henne, än idag om jag tänker på minnaerna med henne så vill jag bara gråta,

man måste försöka komma över de inte de lättaste jag vet men bara kämpa så blir det bra igen, skaffa en ny som kan ta den tomma platsen i vardagen lättare så för mig att komma över någonting,

Alla jag känner och även jag har kommit över det mesta å blivit glad men de finns alltid kvar men försök bara glömma de  tänkta på något annat

Vår katt avlivades igår och det var jag och pappa som var tvugna att ta beslutet. Hon hade slitit av ett korsband och kunde inte opereraas pga ett väldigt svags hjärta. Hon haltade men såg inte ut att ha ont, trots det sa veterinären att hon hade ont och att det inte skulle blir bättre.. Jag kan inte låta bli att hela tiden tänka "gjorde vi rätt?" tänk om hon skulle ha fått leva flera år till? Åh jag är så ledsen!! 

#5 en katt som haltar är inte bra för den, då de kan uppstå andra promlem i samband med att den går runt och haltar och även om den inte visade att  den hade ont så kan den ändå ha de?, och ja bättre att ta ett sånt beslut än att hon ska förstöra något annat eller om det var en ute katt aldrig mer komma hem å  svälta ihjäl eller bli dödat av ett annat djur?, så jag antar ni gjorde helt rätt men förstår de är inte kul att måsta göra en sån sak

Jag vet, men om hon bara inte hade haft sin hjärtsjukdom så hade man ju kunnat operera.. Nu gick inte det.. Det var så jobbigt att se att hon var så pigg, hon gick omkring och strök sig mot oss och och spann inne hos veterinären. Hon såg så pigg ut. Men nu finns hon inte mer.. :(

#7 förstår verkligen hur det käns, men ifall ni skulle ha otur hade de hänt något annat med hon/han, pågrund av de så hade den kanske tillsist inte kunnat gå , så även om de inte känns rätt tror jag de var det rätta för den egnetligen

jag har förlorat en katt då jag var ute och hämtade posten (tog 1 minut) under den tiden så hade han öppnat köksskåpet och rivit ner ett skört lasse åerg glas samtidigt som han ramlat ner (tror det iallafall) och skar sig så att han var stort sett död då jag kom in
kände att det skulle hända något men ändå gick jag ut, jag sörjer den katten enormt mycket, förlorade honom i fjol

#9 så han skärde sig så pass mycke så han typ förblödde?, fysaiken så vidrigt hemskt.. stackars misse och du

#10 ja det var det han gjorde, jag hann inte till någon veterinär eller något, såg hur livet försvann ur honom, det gick inte att rädda honom, han dog i min famn, jag lägger fortfarande skuld på mig att det kunde ha hänt även om det inte är mitt fel utan en olycka

#11 åhh stackar..

du ska verkligen inte lägga skulden på dig själv då de inte var ditt fel de var en ren olycka och du kunde som ändå inte göra någonting då de redan hade hänt, och liksom du kunde ju inte veta att de skulle hända för då hade du aldrig gått ut

#12 tack för de orden

#5 Djur visar inte smärta på samma stark sätt som människor då det visar på svaghet, man blir utstött och lämnad att dö. Klandra er inte dne hade ont, och hjärtfelet var ju inte ert fel.

Jag tog bort min katt och bästa vän för ett par månader sedan. Han hade en tumör i magen och hade gått ner 30% av sin kroppsvikt på ett par veckor. Han hade kunnat opererats men de va inte säker att han skulle överleva en operation iom hans dåliga allmäntillstånd samt att de inte fanns garanti på att han skulle bli botad. Hade vi opererat så hade han även fått sondmatas en tid och de va mycket omständigheter. Han var så skygg och rädd och ville inte att han skulle lida mera. Vi hade gått på utredning länge med honom hos en annan veterinär som missade att han hade en tumör, så han hade blivit jättedålig.

Jag gråter än idag när jag tänker på honom. Men har börjat acceptera att han är borta. Men saknar honom något enormt och drömmer om honom ibland. Han var mitt allt

Som #14 skrev så visar katter sällan att de har ont just för att de gör dem sårbara. Att katter spinner händer ofta när de är skadade eller oroliga just för att spinnandet lugnar dem. Så jag tror absolut att ni tog rätt beslut :)

Behöver också någon att prata med. Här är min (nuvarande) historia som jag kopierar in från det djurforum jag för 5 minuter sedan skrev in det i:

Mår så fruktansvärt kasst just nu att jag inte längre ens vill leva.

För 7.5 år sedan kom en liten (ca 1årig) manxblandad katt till mitt bostadshus i göteborg sent en sommar. Den verkade tam och var inte rädd för folk men såg övergiven ut och verkade inte ha ett hem. Dag efter dag såg jag den ute i buskarna. Den verkade inte höra hemma någonstans och var lite förvirrad. Ibland släppte folk in den för att mata den men jag visste att hösten och vintern är på väg och det skulle inte bli roligt för den. En liten svartvit sak med rosa nos och en helt underbar teckning som såg väldigt komisk ut.
Jag letade runt i affärer etc och försökte hitta annonser på anslagstavlor om saknade svartvita katter men ingenting.

Till slut tog jag hem den och gav den mat och den lilla saken bestämde sig för att völja mig att stanna hos.
Ibland ville han ut men så fort detta skedde hittade jag honom darrandes hungrig och kall under en närbelägen förskola så jag bestämde mig att han skulle bli en innekatt.
Det var ett bra beslut, allt efter åren gick visade han att han gillade att sola på balkongen och käksbordet men också avskydde kallt väder, han hade lärt sig under sitt tidiga liv att vara ute är inte kul alls. Han njöt i fulla drag av att titta på ruskigt och snöigt väder och stormar medan han låg brevid mig på fönsterbrädet på en gosig filt och värmde sig på elementet.

Allt var ju som det är i livet inte bara en lek, vänja honom, en ung men dock vuxen katt vid kattlådan och inte golv och möbler tog sin beskärda del av frustration och ilska, jag är inte perfekt trots att jag försöker men trots alla våra mindre roliga stunder förstod han och förlät mig allting, han var aldrig någonsin rädd för mig och vi älskade varandra väldigt mycket. Han satt i mitt knä eller låg brevid mig i timmar medan jag arbetade och vi lekte rätt mycket. Han var väldigt intelligent och lärde sig otroliga saker som att varna mig strax efter att han hade råkat kissa på fel ställen direkt när han hade gjort det, han gillade att äta konstiga saket, majs var en av hans favoriter,

Dock så blev han deppig för han saknade någon att leka med, han var ensam och ledsen, jag fanns inte där precis hela tiden som han ville (jobb etc) så efter cirka ett halvår bestämde jag mig för att skaffa honom en kattkompis, det blev en liten rödrostig skeppskattunge på ca 8 veckor. Pytteliten sak som älskade att leka med precis allt.
Han reagerade starkt på det, väste och fräste när kattungen kom nära och ville leka men missförstå mig inte, denna katt var vänligheten personifierad. Det tog 2-3 veckor och dom böev bästa kompisar, denna katt var så snäll, förstående och vågar jag säga, medmänsklig att det var i princip helt overkligt. Aldrig agressiv, aldrig gjorde någonting ont, och aldrig gjorde någon illa. Man kunde göra allt med honom så länge han blev klappad och fick uppmärksamhet, han älskade när man pratade med honom och han lärde sig betydelsen av ett flertal ord såson "mums", "fisk", "godis" och "kyckling". Det roliga var att han även förstod orden "banta" och blev rädd när man sa det för detta innebar att det fanns slut på mat och man behövde köpa nytt och då blev det en hungrig natt.

Ni förstår, den allra största passionen för denna lilla gosiga varelse i hans liv var MAT. Han älskade mat och hatade att vara hungrig. Han pratade med mig också, speciellt när han ville ha "mums" eller när han hälsade på mig när jag kom hem.

Åren gick, han och hans rödrostiga kompis blev småmulliga tjockisar som lekte med varandra, gjorde rent varandra och vi tre var totalt oskiljaktiga, fanns en av oss i ett annat rum eller på en stängd balkong blev det totalpanik när dom andra (eller en av dom) var tvungna att leta reda på resten av oss. Var jag tvungen att åka bort några dagar eller veckor så blev dom deprimerade och när jag kom hem möttes jag av en väldigt sur rödrostig katt som anklagade mig som orsak för hans ledsna tillvaro, den svartvita katten som kom in i mitt liv från en buske utanför var dock aldrig arg på mig…tills några dagar senare vi var kompisar igen och det gick inte en enda dag på alla dessa år (förutom bestraffningarna jag fick när jag var borta ett tag) då han inte somnade brevid mig kliad på sin lilla mage.

Åren gick och för sex dagar sedan blev min lilla svartvita livskompis sjuk. Andningen var ansträngd och han försökte spy upp en stor hårboll som kom halvvägs ut och sedan svaldes igen. Jag ringde veterinären och kollade runt på internet och allting symptommässigt pekade på just det, hårboll. Få i katten olja, ge alvedon och kolla om du kan få den att spy blev svaret. Detta gjorde jag för i min dumhet hade jag skygglappar på och såg endast denna möjlighet.
Han fick inte upp bollen, det var plågsamt för honom att få i sig lite olja, han skrek och plågades mycket men lät mig droppa in en tesked i munnen men åh så plågsamt det var. Vi tog en promenad ute nästa dag, han var lycklig och tittade på gräset och en hundvalp och var sitt vanliga glada jag. Senare på kvällen blev det värre, promenaden fick jag senare veta anströngde honom för mycket. Hans andning blev rosslig och bubblig mitt under ännu ett till försök att så i honom lite olja blandad med tonfisk. Han led fruktansvärt och nu insåg jag att det här är någonting helt annat, det blev veterinär omgående mitt i natten, detta var för tre dagar sedan.

Han skrek hela vägen dit i sin lilla korg, var rädd, förvirrad och hade ont. Hos veterinären blev det ett kallt, tja, lämna honom över natten på intensiv bevakning för 10 tusen kronor. Detta var oacceptabelt, skit samma kostnaden utan jag ville att dom skulle kolla honom omgående. Detta gjordes, en lugnande spruta hjälpte inte alls så han fick en snabb bedövning för att han skulle sövas så att dom kunde kontrollera luftvägarna och magen. Mitt unde rprocessen dog han. Hans lilla hjärta klarade inte av det mera.
Efterundersökningen visade på hjärtsvikt och vätskefylla lungor. Det fanns inte något sätt att rädda honom på anant än en mikroskopisk chans ifall jag hade tagit in honom tre dagar innan och även å sa dom att hans hjärta inte skulle klara av sövningen, och ifall mot alla odds det skulle gå så skulle detta skulle gå på 30 tusen och medföra livslång medicinering samt försämrade levnadsstandard.

Jag har gråtit nästan oavbrutet i tre dagar, det gär så ont att jag bara vill gå ut och bli överkörd. Jag har sådana skuldkänslor att mitt beslut ändade hans liv och dom sista dagarna var plågsamma på grund av mig att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hoppas bara att han kan förlåta mig för detta. Jag innsåg i slutändan att trots att han var liten, klen och jättefeg av sig så var det den starkaste lilla katt jag någonsing har kännt eller haft i mitt liv. Jag tog honom för givet, trodde alltid att han skulle leva sina standard 10-16 år men jag hade så fel. Innan honom trodde jag verkligen att jag var moralisk, snäll och omtänksam men i slutändan förstod jag äntligen…han gjorde mig bättre, han helade min misär alla gånger jag var sjuk eller hade hjärtesorg, han tog hand om oss alla, inte vi honom, han lärde mig att inte ta saker för givet i livet, han var uppe innan oss andra och visade oss att en ny dag ska levas, han lärde mig vikten av tolerans, han visade mig hur man verkligen tar hand om andra, han visade mig hur man är snäll trots frustration och ilska, han ältade aldrig på gammalt groll, han var det bästa som hänt mig i mitt liv. 

Jag hade/har planer på att flytta, att skaffa ett eget hus med trädgård, jag ville verkligen, jättegärna at han i framtiden skulle kunna gosa ute på en egen gård när han ville istället att bara vara en inne katt och jag har jätteont av att aldrig lyckas ha gett honom detta, han var tvungen att lämna oss innan och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka och återhälda honom för allt det fantastiska han har gett och visat mig under de 7 år vi hade tillsammans.

Hans rödrostiga lilla livskompis är kvar ensam, lite småförvirrad men verkar inte sakna honom speciellt mycket. Det förvånar mig mycket. Jag lät honom titta på och sniffa på den döda lilla kroppen bara en timma effter döden men han blev livrädd, väste, morrade och flydde. Jag fattar inte varför. Själv är jag fullständigt förstörd, jag är rejält över 30 år gammal, har mist en förälder och gårr igenom det vanliga, relationer etc men har aldrig i mitt liv upplevt sådan smärta. Jag vet inte hur jag ska klara av detta. Skaffa en ny linkande kattunge som ny kompis till den röde innan han börjar sakna och bli deprimerad?

Alla säger att det går över och kvar blir minnen men så lätt är det inte, jag sitter och håller om mina ben och gungar och torarna forsar hela tiden och det blir bara värre och värre. Ända anledningen till att jag inte har hoppat från någon brå ännu är att jag tror djupt inne att den underbara lille gosisen som ägnade sitt liv till att ta hand om mig och sin rödrostiga lilla kompis skulle önska att jag inte heller lämnade honom utan tog hand om rödisen åt honom så bra jag kunde.

En annan intressant sak är en vän jag har som dog i en drunkningsolycka och lyckades bli återuppväckt lite senare berättade för mig att han fick se början på vad som finns på andra sidan, precis likadan berättelse som tusentals andra där ute med en skillnad, istället för dom vanliga släktingar/familj så var det hans gamla hund som mötte honom en stund innan han var tvungen att gå tillbaka (bli återuppväckt).
Så jag har åtminstånde den lyxen att veta att min lilla svartvita vän med rosa nos finns där på andra sidan men trots det så hur gör man för att lyckas bearbeta och bli av med en sådan smärta?
Är det någon som har varit där som kan ge lite råd?

Det är min historia om vad som precis har hant. Söker också efter svar på hur man överlever en sådan sak samt personer att prata med. Skriv gärna till mig ifall ni vet hur det känns och har råd att ge.

Tiden läker alla sår <3 
Jag saknar fortfarande Rasmus så enormt mycket men nu när jag tänker på honom kommer inte bara tårar utan även skratt. Han lever kvar inom mig och hans rosenbuske klarade hela vintern precis som om han visade att han fanns där med mig. Det har nu gått ett år sedan han dog, eller rättare sagt på torsdag.
Förra veckan flyttade det in en ny kisse i vårt hus, och det känns sååå helt igen även om jag såklart saknar rasmus. Vilda som vi döpt henne till är en riktig vilding och håller mig sysselsatt alla sina vakna timmar.
Jag ångrar lite att jag inte skaffade vilda tidigare för att hjälpa min egen smärta men samtidigt måste man bli redo.

Jag kan bara säga att det BLIR bättre även om det är såå svårt att tro!! Jag överlevde, det kommer du också göra!
Stor kram, jag vet EXAKT vad du går igenom just nu och är så ledsen för din skull :( Kram igen <3

Det är aldrig lätt att förlora sina djur. Och skaffar man dom så kommer det en dag då man måste ta beslutet tyvärr. När jag läser vad ni skrivit här så verkar det som ni tagit helt rätt beslut och i rätt tid.

Jag hoppas var enda gång något av mina djur börjar bli gamla att dom ska somna in snabbt och smärtfritt. Detta har tyvärr inte hänt än, så jag har varit tvungen att fatta beslutet själv. Och var enda gång har jag haft ställt frågorna "vad kunde jag gjort annolunda?", "tog jag rätt beslut nu?", "Var det rätt beslut att avliva?". Dessa frågor dyker alltid upp, jag har känt mej som en mördare vid vissa tillfällen även om jag vet att jag tagit rätt beslut.

När det gäller så får man inte vara självisk, utan lyssna på sina djur och vad dom vill för väldigt ofta så berättar dom detta om man verkligen lyssnar.

Ni får gärna pma om ni vill skriva av er mer.

Kramar till er

#16 (Pyr) För det första beklagar jag djupt förlusten av din katt, det måste ha varit fruktansvärt. Men jag kan inte låta bli att notera att du av veterinären (?) fått rådet att ge Alvedon, stämmer verkligen det? Alvedon är oerhört giftigt för katt, ge aldrig det till något djur.

Mina varmaste tankar. 🌺

jag har förlorat 3 katter, ❤️ och det har varit smärtsamt, men inte lika smärtsamt som när jag förlorade min kanin, jag hade han i 13 år, han vart så otroligt gammal <3 o var min ögonsten , han fanns alltid där, jag var alltid med honom . o en dag ringer min pappa o säger att en familjemedlem hade dött, o jag förstod direkt att det var min lilla Ninen ! även fast det var 5 maj 2008 så saknar jag han så OTROLIGT mkt. 

han var min lilla skatt ❤️

**Saknar dig min bebis!
Min lilla pojke 
kom tbx till mig , det är det enda jag ber om!
Du är den jag behöver!
Min underbara lilla älskling 
Om du bara förstod vilken saknad du lämnade kvar
Du är min stora saknad, du är pojken jag vill leva med,
du är pojken jag älskar, min prins kom tbx till mig
**