Eller jag kanske ska skriva; hur orkar ni?
Jag är en ganska känslig person, sorg tar hårt på mig. Varje gång blir det värre som att den nya sorgen läggs på den gamla och det blir bara tyngre och tyngre. Jag är inte deprimerad, jag lever och skrattar och håller mig sysselsatt. Det är däremellan som det kommer över så hårt. 
För varje gång jag förlorat någon så märker jag att jag har svårare och svårare att våga älska någon ny. Och när jag tänker på hur mycket jag älskar någon i mitt liv så kommer det över mig hur svårt det kommer vara att förlora hen. Jag sörjer den jag älskar även fast jag har dem kvar liksom, och jag får svårare och svårare att fästa mig vid någon ny. Jag håller en viss distans, jag tycker om men älskar inte. 
Jag förstår att detta inte är bra, att jag ska vårda de bra minnena och släppa taget, att det inte hjälper att hålla kvar i sorgen men detta har inget med förnuftet att göra.

Fast helt ologiskt är det ju inte, det måste ju vara lättare att bara låta bli att fästa sig överhuvudtaget