Min sorg som jag tänker skriva om handlar inte om att någon har dött. Men någon jag har förlorat och någon som är "död" för mig.

Har en lång och kompilcerad historia bakom mig. Familjehemsplacerad seda 13 års ålder, en pappa som misshandlat mig. Och för snart 2 år sedan (om jag minns rätt) så kämpade jag för att få en "vettig " relation till mina föräldrar. Men idag har jag insett att det aldrig kommer hända.

Mötet (under kontrollerade former) resulterade i att min pappa ärligt uttryckte vad han känner för mig. Han hatar mig och vill inte gå på min begravning om jag dör. Det var hans ord, vilket jag bär med mig som en tung sten i mitt hjärta. Jag som ville att han skulle älska mig? Här vart jag även förbjuden att gå in på hans mark. Min mamma bor ihop med honom likså mina syskon så blev väldigt krånligt.

Men har bearbetat detta med min kurator men med dessa ord så försvann ju självklart alla mina förväntningar och hopp. Idag kan jag hantera detta och kommit väldigt lång i livet, jag är en stark person men ibland kommer de dagar där man sörjer och funderar lite extra.

Efter en tid, med mammas övertygelse får jag komma dit, men är jag där så går han ut,eller till ett annat rum och pratar knappt med mig, oftast inte alls. Självklart är mina syskon medvetna om situationen, mina föräldrar säger ingenting om allt som hänt utan låtsas som inget har hänt. När min lillebror fyllde 15 så  var vi ute och åt, min syster frågade pappa rakt ut varför han avksyr mig. Han svarade självklart inte, men jag beundrar hennes mod att faktiskt våga ställa den frågan. Jag är så öppen jag kan och undviker detaljer när jag fått frågor men de har bara skett en gång faktiskt. En dag hopppas jag de kan förstå situationen och inte avsky mig för att vi umgås så lite. Försöker ta hem dom ibland till mig och hälsa på så mycket jag förmår men tar fruktasvärt mycket negativ energi. Men har ett liv och arbete att sköta också, försöker så gott jag kan.

Min mamma spelar spelet att allt ska vara fri och fröjd , så jag upplever detta. Och nu har det varit farsdag, mamma ville att jag skulle komma, svarade att vill han ha mig där så bjuder han in mig, vilket självklart inte hände. Men mamma ville att jag skulle komma till hans födelsedag, vilket jag gjorde. Att känna sig tvingad att köpa en present för att de förväntas av en var fruktansvärt jobbigt och motigt, ville han ens ha mig där?

Nu kommer julen, en familjehögtid. Jag vill så gärna vara med mina syskon, men jag orkar inte en sådan dag med min s.k. far. Känner mig så fruktansvärt splittrad, har i  alla år kämpat för mina syskon och gjort så mycket för att få träffa dom, jag älskar dom av hela mitt hjärta och en dag hoppas jag de förstår det. Men jag känner också att jag måste fokusera på mig själv, min egen hälsa. Har fått ett erbjudande av min bästa vän att fira jul med henne och hennes familj, där känner jag så mycket värme och välkomnande. Men känns så fel och har en splittrad känsla inom mig…

Det är väldigt få som kan förstå de här med att sörja någon som lever, men jag har ingen pappa. Vilken pappa säger till mormodern till sin dotter att han avskyr henne, och vem säger rakt i ansiktet att man hatar sitt barn? Vem hatar ens sitt eget barn?

Allt jag fått höra genom åren är att han är psykiskt sjuk, ja visst det är han, men allt som hänt är endå inte okej! Inget barn ska behöva råka ut för det jag har varit med om. Min mamma är i sin egen skadade bubbla och vill nog inte förstå, hon kanske inte har förmågan att ta in och förstå allt som har hänt. Hon förnekar och säger att jag ljuger, men så mycket bevisar min historia genom allt.

Skulle jag lida av PTSD om jag ljugit och hittat på allt? Skulle jag ha haft blåmärken? Jag har berättelser som andra kan stödja, blåmärken osv osv…

Men det här är min verklighet, hennes och min s.k fars är någon helt annan.

Jag är långt ifrån klar med mig själv. men på god väg och denna sorg tror jag alltid kommer finnas inom mig,…!