Har varit i denna situationen innan, för min del som både vän och arbetskollega/ledare så försökte jag att koordinera allt så att min kollega kunde ta ledigt när det som behövdes samt att när "hen" kom tillbaka slapp en massa jobbiga frågor, hen bad mig att informera de närmaste kollegerna på jobb så att de visste vad som hände osv.

När kollegan kom tillbaka fungerade allt bra, inget daltande och "tycka synd om" osv..   självklart beklagar man och visar sin respekt. 

Jag var på sjukhuset och hälsade på och hälsade från jobbet osv.

Det viktiga är att man bara finns där, man behöver inte säga något speciellt eller göra något speciellt, det visar sig efterhand om man behöver göra något, men att bara finnas där är ett stort stöd.

Ja Leon.

Det är bra att man informerar och talar om för kollegor hur det "ska vara" när den som har sorg, varit borta och kommer tillbaka.
Och som du skriver så självklart beklagar man sorgen.
Men mer behöver man heller inte säga eller göra. Vill den sorgtyngda personen prata så ska denne få börja göra det. Inte bli tvungen pga någon annan drar upp det.

När jag kom tillbaka till jobbet efter min pappas död, så beklagade de men sen så vart det som vanligt. Och det vart jag tacksam över.

#2 Exakt Mia-Li, det ska var upp till den som har sorg som ska ta upp det, inte för att alla är nyfikna och vill veta precis allt…

Nu ett par år senare så finns det folk som fortfarande inte vet vad som hände min kollega och vad hens kris var just för att de själv inte velat lägga näsan i blöt och att hen inte har berättat osv.

Personligen tycker jag att det sköttes snyggt..

PS, avskyr att använda ordet HEN, men i detta läget då jag inte vill säga för mycket fungerade det bra…  ;)

Ja Leon

Det handlar ganska ofta om att folk är nyfikna. Nu ska jag vara krass och skriva att det ofta är det som det handlar om när folk frågar…inte kanske för att de bryr sej fullt ut.
Förutom ens verkliga och sanna vänner då.

Klart det funkade bra att använda sig av Hen i detta fallet. Jag försöker med undvika det men ibland kan man inte. 😃

Ja, både Nyfikenhet och Omtanke skapar frågor i olika syften.

Taktkänsla är absolut det viktigaste i dessa fallen. Jag vet att jag har en kollega vars mor har gått bort och att detta har varit väldigt jobbigt för HEN, men av respekt och för att inte riva upp gamla känslor så har jag inte velat nosa utan höll mig till att ge en klapp på axeln och fråga om allt var bra med HEN osv. När HEN svarade så kunde man nästan se att det var skönt att slippa de jobbiga frågorna utan man bara checkar läget och sen är det business as usual. Vill folk tala ut så gör dem det själv när de är redo.

#5

Bra gjort av dej att bara ge en klapp på axeln. Ofta räcker det med en lätt beröring.
Då vet de att man ändå bryr sej.

Jag har en arbetskamrat som förlorade sin son förra våren.
Det är svårt att bemöta henne eftersom hon vissa dagar är glad som en lärka och andra nere i botten. Men jag bemöter henne med att hälsa vänligt på henne när hon kommer på morgonen. Och sedan får man pejla av under dagen.