Etikettsorg
Läst 2432 ggr
gonzo535
2015-08-27, 16:47

Saknar min sambo. Exakt ett år sedan hon gick bort

Jag har aldrig skrivit ett inlägg, nästan aldrig hängt på forum. Aldrig blottat vad jag känner på det här sättet.

Men nu hamnade jag här och skriver av mig lite.

Är i 30års åldern. 
Min sambo och jag var tillsammans i 6 år och hon var i min ålder.
Jag har haft en stökig bakgrund med mycket upp och ner. Missbrukande föräldrar samt saknad av att bli förstådd, att bara få må bra.

När vi träffade varandra kunde vi knappt fatta vad som hänt, hon kände exakt samma sak.
Jag älskade för första gången någon annan mer än mig själv. Vi fick gemensam lägenhet, skaffade hund ihop och våra liv började gå riktigt bra. Trivdes på mitt jobb och hon med sina studier.

När hon fyllde 30 år fick hon en diagnos på en ovanlig sjukdom. 1% av Sveriges befolkning hade den.
Hennes collagen (klistret i kroppen) som skulle hålla ordning på att muskler och leder satt ihop slutade produceras, det gick väldigt fort.
Helt plötsligt hade hon 3-4 läkartider i veckan. På smärtkliniker och ställen där hon fick benstöd, planering för medicinering och så småningom rullstol.

Vi han inte med i vad som hände alls, verkligen inte känslomässigt.
Vet att jag bara tänkte att "ok, vi tar det som det kommer. Hon kommer alltid vara allt för mig oavsett"

Så en morgon, efter vin på ballongen kvällen innan. Kanske lite för mycket. Så hade alkohol tillsammans med smärtstillande fått hennes hjärta att stanna under ett besök på toaletten runt 6 på morgonen. Jag hittade henne runt 12. 
Jag visste att vad som hänt och att det var försent samma sekund jag såg henne.

Läkare jobbade på henne i hallen medans jag var i sovrummet tillsammans med polis och vår hund.
3 timmar som kändes som oändlighet, overklighet och total panik.

Läkaren meddelar att hon inte gått att rädda, hon finns inte längre.

Ett år exakt har nu gått och den lilla tiden har såklart gjort skillnad. Och jag vet att mer tid kommer hjälpa ännu mer.

Oavsett hur mycket hjälp och stöd jag fått. Sätt att ta mig vidare.
Så har jag en fruktansvärd känsla av att den  personen i världen som visste vem jag var, accepterat mig som den, till och med tyckt om mig. Inte längre finns. 

Och värre är att jag lämnade en sådan stor del av mig själv hos henne, en del jag bara fått ha under 6 korta år. Aldrig kommer komma tillbaka. Inte på samma sätt.

Jag vill inget mer än att få skriva till någon och vemsomhelst.

Framförallt bara få ur mig lite sorg, på något sätt.

Nina
2015-08-27, 16:49
#1

Beklagar verkligen :(

OlgaMaria
2015-08-27, 16:55
#2

Så bra att du skrev och berättade om detta. Bra att få ur sig lite grann.. Det behövs många gånger om, oavsett hur lång tid som passerat. Beklagar din sorg!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Rainee
2015-08-27, 16:59
#3

Började gråta av ditt inlägg, jag känner din smärta verkligen.. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag hoppas att du har nära och kära som du kan må bra runt och prata med, försök prata med någon, det hjälper så otroligt mycket. Och var inte rädd för att gråta och släppa ut känslorna då och då.. Hjälper nog också om du gör saker du tycker om eller har en hobby typ. Jag hoppas att du känner dig bättre snart, men kom ihåg, det finns absolut andra som kan förstå dig som människa, det gäller bara att hitta dem. Jag hoppas och håller tummarna för att du ska hitta en fin människa att få dela resten av ditt liv med..

gonzo535
2015-08-27, 17:04
#4

Var jätte orolig över mitt inlägg, så obekvämt att bara skriva om det till folk jag inte känner.

Men redan några inlägg och så känns det bättre, och väldigt skönt. Tack så jätte mycket.

Nina
2015-08-27, 17:06
#5

#4 Inget att oroa dig över. Det var väldigt starkt av dig att skriva och jag tror det är bra för dig 🌺

Baaabz
2015-09-04, 22:48
#6

Jag beklagar verkligen =/ <3

Aleya
2015-09-05, 00:29
#7

Jag känner verkligen med dig gonzo535.

Men det är bra att du skriver av dig.
Har själv råkat ut för sorg och möter många människor i sorg.

Och vill bara säga att det är inte konstigt att du känner som du gör, och det kommer nog alltid finnas den känslan som du beskriver, dock kan den vara starkare vissa gånger och svagare andra.

Du ska veta att du är inte ensam, och att det var modigt av dig att skriva!
Sköt om dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Upp till toppen