En av mina första chilla-kärlekar var Chimaera. En underbar nallebjörn till pastell-tjej. Första gången jag såg henne hos Camilla var det kärlek direkt men då var hon inte till salu. Men sedan när Camilla senare skulle lägga ner så fick hon flytta hem till mig. Glädjen var stor. Under åren hon har varit hos mig har hon givit mig underbara bebisar tillsammans med sin make Snowflake. Samt all den kärlek hon har visat har varit gränslös. Alltid snäll och gosig och aldrig på dåligt humör. Hon skulle föda kull nu i dagarna och idag på e.m såg jag att hon hade lagt sig ner och det kommit lite blod. Lät henne vara ifred för att föda sina bebisar. Tittade till henne igen efter ett tag och såg att hon andades tungt, det hade kommit mer blod men inga bebisar. Sätter mig med henne in knät och hon tittar jätte-trött på mig. Hon krystar ingenting och jag känner ett foster i magen på henne. Försöker hjälpa henne att få ut bebisen, för en spårvagnsresa på 1 1/2 timma i hällregn till veterinären kändes inte aktuellt med en blödande chinchilla.
Får tag i en del av bebisen och försöker lirka ut den, men den sitter tvärfast och jag känner att den är dubbelvikt med alla fyra benen framåt. Låter Chimaera vila tio minuter, känner henne på magen igen, då tittar hon upp på mig, säger hejdå och slutar andas.
Allt som allt från att jag tog ut henne ur buren tog det en halvtimma.
Jag förstår verkligen varför Gud helt plötsligt beslutat sig för att han vill ha chinchillor, och varför han vill ha mina? Tycker att jag har förlorat tillräckligt! Och varför så fort någonting roligt och bra händer (fått underbara bebisar) så måste det motbalanseras med någonting dåligt? Jag är en blandning av ledsen, förtvivlad, arg och förbannad och jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv just nu.
Älskade Chimaera, du lämnade otroligt stora tassmärken i min hjärta och saknaden är ohygglig både för mig och Snowflake.
Du fick bara 6 år och jag är otroligt tacksam att jag fick vara del av så många av dem.