Nu har det gått 12 år sedan vår då sexåriga dotter gick bort efter vad man brukar säja en tids sjukdom. Vi var förbereda, men vad hjälpte det. Min sambo och jag sörjde på olika sätt. Jag ville prata och gråta. Han blev tyst och höll allt inom sej. Vi kunde inte stötta varandra och gled mer och mer ifrån varandra. Fyra år efter vår dotters bortgång separerade vi. Har efter det försökt prata med honom, men inte fått någon kontakt. Nu har han ett nytt förhållande och det äre jag glad för. Själv arbetade jag hårdare än tidigare och skaffade dessutom ett extraarbete. På arbetet fick jag inte tid att tänka, men på extraarbetet kom sorgen över mej gång på gång. Det hjälpte mej att komma över den värsta sorgen. Personen jag arbetade tillsammans med lyssnade och ställde upp på alla nyckler jag hade. Ett otroligt stöd. Mina väninnor var oxå toppen. Det var bara för mej att prata och gråta. De ställde upp i vått och torrt. Väninnorna och arbetskamraterna var mitt stöd. Min bror och mor bor i USA.
Nu 12 år senare kan jag prata om min dotter utan tårar och till och med visa bilder på henne. Visst kan jag fortfarande gråta då och då, men inte som förut. Nu känner jag att jag har ett nytt liv, men minnet av min dotter finns kvar.