Nu blir jag riktigt bekymrad för dig, David! Inte ska du ha dåligt samvete för den borgerliga begravningen inte. Varför har du det? Jag har gått ur kyrkan, det är många år sen det, så jag kommer också att få en borgerlig begravning. Eller rättare sagt, jag vill ner i en minneslund. Vad spelar det för roll? Det är inte begravningen som är viktig, den är enbart ett avsked och farväl från anhöriga och vänner. Det viktiga är vad som händer med själen och det kan jag lova dig, den kommer dit den ska oavsett vilken begravning man har! Och inte tror jag att han var så rädd eller respektfull mot prästerskapet så att det var det som var orsaken till frånfället. Jag är fullständigt övertygad om att vår tid är utmätt och när det är dags så.. Så pass har jag lärt av livet att vi inte kan påverka varandra åt det ena eller andra hållet. Det skulle ju vara fruktansvärt om vi hade den makten att våra anhöriga går bort pga vilka kläder vi har på oss! Nej du, ge upp den tanken! Var hellre trygg i förvissningen om att han har kommit hem dit han ska vara och att han har det bra. Han fick det liv som han var menad för och var glad och tacksam för att ni hade förmånen att känna varandra. Hur många hade det….?

Skruttis, du har så rätt så. Men ibland kommer tankarna. Tänk om… du vet. Tänk om jag inte gått upp den där kvällen på sjukhuset. Sannolikt hade han gått vidare ändå, och då hade jag bara haft dåligt samvete för att jag inte gick upp dit.

Mycket handlar nog om att jag inte riktigt bearbetat allt än. Kan inte heller påstå att jag är överdrivet religös av mig heller.

Men ibland snurrar tankarna omkring där.

Men det snurrar säkert andra tankar hos andra människor efter att något tragiskt hänt.

Visst kommer tankarna.. Dåligt samveta får man av allt en sån gång. Allt man ville säga, ha gjort eller bara att älska henne/honom.. Allt det man gjorde för lite.
Sen jag frisknade till från cancern så har jag lärt mig att man måste göra det bästa av de dagar man får. Jag talar om för min man vad mycket han betyder för mig varje dag! Jag säger till mina vänner att jag älskar dom.. Jag försöker ta hand om mig själv, med varierat resultat. I dag är idag och det jag vill dela med mig av, det gör jag idag. Man vet alldrig vad natten eller morgondagen har med sig…

När jag fick veta att Amanda hade dött, så sa jag på direkten att det va mitt fel. Jag är hennes mamma och hon hade legat 9 månader i min mage, Självklart måste det vara mitt fel, tyckte jag. Samma sak gick maken igenom. Han började fundera om det va hans fel också. Men han blev fruktansvärt orolig när jag tog på mig den bördan. Utan hans vetskap tänkte jag avsluta mitt liv, för det va ju mitt fel att våran dotter är död.

Men dem tankarna försvann när vi fick obduktionsprovet, genom den fick vi svaret varför hon dog och det va slumpen som gjorde det!

Sen dess har jag inte skyllt på mig själv.

/Chatarina

Det som "stör" mig mycket är just den där kyrkliga biten med farfars begravning. Kan inte riktigt släppa det. Även om det "bara" egentligen är en cermoni för anhöriga, så hade det känts bättre om det varit med en präst. Funderar på att göra slag i saken och faktiskt gå och prata ut om det i ett enskilt samtal i kyrkan. Så kanske jag kan lägga allafall den biten åt sidan.

*5  Vad tror du att präst hade gjort för skillnad då? Det blir lite konstigt om jag drar igång med vad jag tror på men jag kan ju säga så mycket att jag tror inte att det spelade någon roll. Med präst, utan präst, kommunalrådet eller en predikant… När det är dags för själva begravningen då har tex din farfar varit framme och hemma sen länge. Inte bryr sig han om det inte.. Allt är för de anhöriga. För mig är cermonin en värdslig sak, inget jag som död tänker på, bryr mig om eller hr något intresse av. När jag väl har kommit hem dit jag ska så är jordelivet avslutat. Då är det människorna jag lämnar som betyder något, inget annat.
Sen kanske det hade känts bättre för dig personligen med en präst?

Det är mest att jag vet att farfar var väldigt för präster och religösa saker. Lyssnade ofta på "religiös" musik. Han var av den gamla generationen, som nästan kunde hela psalmboken utantill. Och de lämnade kyrkan för min skull. Det är det som stör mig. Att jag tror att han hade velat ha en präst. Men, eftersom det inte fanns någon tillstymmelse till papper hur han ville ha det så blev det som det blev.

Att han är på samma ställe nu är jag övertygad om. Oavsett präst eller borgelig begravningsman.

*7 Men vet du en sak? Du var viktigare för honom.. Inser du hur mycket han älskade dig för att göra en sån sak?

#8. Njo, jo, och det är nog det som gör att jag får extra dåligt samvete.

Vet Du David.

Jag tycker Du kan ta kontakt med en präst. En Du tycker är trevlig. Berätta hur du känner Dig. Kanske skulle det lätta för Dig om han följde med Dig till graven och bad Fader vår eller nått annat.

Men det ska vara för Din skull.

Din farfar tyckte alldeles säkert att Ni skulle göra som Ni kände. Han vilar tryggt i sin egen tro ändå och vill säkert bara att Du skall släppa tanken på att ha gjort något fel.

Din farfar ville bara Ditt bästa tror jag och vill inte du ska bekymra Dig.

Kram på DIg

Signemo. Tack! Nu bor jag ju "tyvärr" ca 40 mil ifrån där han är begravd. Men fungerar ändå på att prata med en präst om det. Kanske ha en liten enskild minnesstund, mest för att jag ska kunna släppa och gå vidare.

Vet egentligen inte varför jag hakat upp mig på det här, för jag är inte speciellt religös av mig. Det var nog mer att… han gärna lyssnade på psalmer och sådant. Känns som det inte riktigt blev avslutat på något sätt.

Ja, Det har ju ingen betydelse om det är vid graven. Ni kan vara hemma hos Dig  på pastorsexp. Huvudsaken är nog att Ni har lite lugn och ro och att du får lätta dig lite.

Ha det så bra ii helgen