skrev en liten dikt om hur jag känner efter att min pappa dött.
vill poängtera att jag tycker att de e viktigt att våga känna sorg, men lika viktigt att inte tappa bort sig själv!
lite rörigt, men sån e jag

med fötterna i gräset står jag i din vind
jag känner tårarna falla ner för min kind
solens strålar får mig att blunda
och jag hör mig själv mummla
"jag saknar din röst, dina ord
jag saknar dina ögon, hur dom log
jag saknar dina händer mot mina
jag saknar när du kallade mig, min fina"
när jag äntligen vågar känna ut min sorg
känner jag mig som inlåst i en borg
de e svårt att känna och att förstå
men jag måste vara stark ändå
för de finns så mycket kvar utan dig
de finns så mycket fint inom mig
som inte får stängas in och glömmas bort
livet är helt enkelt för kort