Ibland stannar gråten.. Den sitter som en hård klump i bröstet bara och tar sig ingenstans. Oftast brukar (för mig i vart fall) vara de gånger då man vet att OM man gråter så bryter man ihop fullständigt. Så att inte gråta blir en försvarsmekanism.. Släpper man efter för den gråten är man rädd att aldrig mer kunna resa sig. Så ont gör det.. Men den kommer! Det brukar börja när man har bearbetat det värsta, Det gör lika ont men man knäcks inte. Andra kanske har andra erfarenheter men så funkar det för mig..

Bra sagt, Skruttis!

*2 Tackar! :-) Så fungerar jag.. Det är därför jag inte har gråtit ordentligt för pappa än.Tror inte jag överlever den sorgen om den skulle släppas fram.

Samma gäller för mig! Har inte tillåtit mig att sörja ordentligt och jag vågar inte släppa ut den sorgen. Kommer man någonsin våga det?

Jag är rädd för att jag ska bryta ut totalt på farfars begravning :( Och det vill jag helst inte göra ju. VIll inte veta av att jag gråter så mkt som jag gjorde på morfars begravning. :'( Och mamma vill ge mej lugnande men det tänker jag inte ta..

För mig så kommer reaktionerna, och gråten senare. Ibland mycket senare, och det förvirrar min omgivning rätt mycket. Det är som om jag stannar kvar i förnekelsefasen "det här har inte hänt". Tills något gör att känslorna utlöses.