Hej på dig själv! :-)
Varför skulle du inte få vara arg? Ilska är en naturlig känsla och fullkomligt normal. Var glad att du har känslor och att du vet varför du har dom. Jag skulle också vara förbannad i en sån situation, inget konstigt med det alls. Så var arg och gör det bästa av det! :-)
Hur gammal är sonen?

11 år, ett problembarn, utreds nu hos Bup..trolig Asperger, men dom vet inte riktigt..

Ja, tack..När jag beskriver mina känslor för utomstående, så blir dom förvånad när jag säger att jag inte sörjer utan bara är arg..

Jag sörjde min pappa något så fruktansvärt när han gick bort för många herrans år sen..Å dett är inte nått lika i sorgväg../Catfoot

Får han en diagnos så finns det massor med hjälp som ni båda kan få. Hoppas att det löser sig och att det går fort.

Man sörjer på olika vis.. Ilskan är också den ett sätt. En reaktion.. Sen finns det en del som anser att man inte ska prata illa om de döda. Men vad då? "Bara" för att man dör blir man ju inte snäll, eller hur jag ska uttrycka det. Man är underbar eller skitstövel ändå.. Så gå å din ilska, bearbeta den och i slutändan så kommer du att förlåta honom och att sörja/sakna. Hur normalt som helst!

Tack…Skönt att höra, men som fler har skrivit, man får dåligt samvete att man inte sörjer "normalt"..

Men om jag någonsin kommer att förlåta min bror, ja jag tvivlar på det…

Man kan förlåta på många olika sätt.. Et sätt är att låta tiden ha sin gång och till slut släppa ilskan. När den är borta så är det med en slags förlåtelse. Allt är som det är och det är helt OK..

Kanske det är så, men just nu är förlåtandet långt, långt borta..Känns helt främmande för mig i detta stadie…

Det är OK det med.. Tror inte det finns något som är onormalt en sån här gång. och i och för sig.. Ska man förlåta allt?

Vet inte var gränsen går för förlåtandet, å varför måste man förlåta nån som är död..för min egen del eller för den dödes skull..Eller är det omgivningen som tycker att han ska förlåtas..Ja, frågorna är många…./Catfoot

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag va förbannad på min farmor när hon levde och jag är fortfarande förbannad på henne när hon inte lever.

Vi slöt fred på hennes dödsbädd, men min ilska har inte gått bort än! Undrar om den någonsin kommer göra det?

Man har rätt att vara arg, catfoot!

Kram

Du behöver inte förlåta din bror, släpp de tankarna för det är egentligen inte din bror du är arg på - det är vad alkoholen gjorde med honom som du är arg på.

Jag blir inte ett dugg förvånad när du skriver att du inte sörjer utan bara är arg. Är inte det en naturlig reaktion? Du fick samtidigt ansvaret för ett barn, ett barn med problem.

Då är det lätt att slänga all ilska på din bror.

Men glöm inte att alkoholism är en sjukdom och han dog inte bara för att jäklas med er.

Jag har lärt mig att det bästa är att förlåta personen för att man själv ska kunna gå vidare i livet. Men visst kan man gå vidare i livet utan att förlåta!

Ja, nog är det lätt att känna hat istället för sorg…Hat å ilska..

Visst det är ju hans sjukdom jag egentligen hatar, men jag blir ändå arg på han för det var han som var sjukdommen, han som klarade sig från allt ansvar å har så gjort hela sitt liv, vad det gäller hans barn..

Men sen sörjer jag min levande å dementa mor, men är även arg på henne att hon oxå lämnat mig kvar med allt…Det blev bara jag kvar i ursprungsfamiljen som fick ta hand om resterna..Ja, det är inte svårt att vara bitter å arg på sin forna familj då..

Tack vare min sambo mina barn å barnbarn å mina fyrfota vänner går livet vidare, dom får mig att le å glömma…Men förlåta, kommer jag nog aldrig att göra

Min farmor va en elak *svordom*…… Och hon har förstört en hel del för min pappa och oss och jag kommer aldrig förlåta henne. Höll nästan på att dansa i glädje när jag fick veta av min kusin att hon va död.

När prästen pratade på hennes begravning, sa han att vi skulle tänka på allt som hon gav oss och jag kände avsolut noll. Hon har inte gett mig någonting, bara bitterhet mot henne själv!

/Chatarina